Att genomföra ett läsår- del 1 samhällskunskap

Vart fjärde år så har jag som samhällslärare inget direkt alternativ än att börja
terminen med… ja just det – Valet!

Redan innan sommarledigheten tar slut så fylls lärarforumen på socialamedier med tips och funderingar hur arbetsmomentet ska genomföras. Min vana trogen att avsluta terminen med att sätta ramar för nästa läsår, snappar upp några nya idéer till min redan utstakade plan.

En diskussion på ett forum där jag själv kommenterade ledde till  upprörda känslor.

Jag valde att dela att jag anpassar min undervisning efter elever med viss religiös övertygelse.

Vi skulle inte göra djupdykningar i varje partis program.  Vi kommer inte besöka valstugor. Det här väckte många kommentarer om att jag kompromissade med mitt uppdrag som lärare och elevers religiösa övertygelse inte skulle få styra min undervisning. Jag höll inte med utan såg det som en spännande utmaning att ta en ny väg. Är det verkligen så upprörande?

Istället skulle vi jobba med ideologier, demokratins grunder, valförfarandet i Sverige samt fyra av de valfrågor som alla partierna lyft fram som viktiga för Sverige.

Första veckan

Demokratins grunder presenterades och kluriga ord att lära lyftes fram. Vi repeterade grunderna från i våras när vi besökte Demokrativerkstaden. 

Genomgångar om de stora sammanhanget. Riksdagens egna material delas ut och hjälper elever att förstå vad det hela handlar om. Materialet är gratis och alla får egna fysiska häften att stryka under, skriva namn på och i vissa fall tappa bort.

Slutuppgiften presenteras lika så- argumenterande text ska skrivas. Ett för valet aktuellt tema ska väljas och diskuteras. Två argument för, ett motargument samt bemötande av detsamma. Källkritik, inledning och avslut- alla delar ska texten ha.

I musikväg fokuserar jag på den klassiska musiken och djävulsaccordet. En del musik och accord har faktiskt varit förbjuden tidigare. Slutuppdraget introduceras. Min kollega börjar förbereda gruppen på argumenterande texter. Kunskapskoll kring de kluriga orden.

I svenskan introducerar kollegan boken Pojken i randig pyjamas och tillsammans diskuterar vi demokrati och diktatur. Hur snabbt kan ett samhälle förändras från demokrati till något helt främmande?

Andra veckan

Demokratin i vardagen står i fokus. I material från riksdagen omnämns den som den osynliga demokratin. Hur märker eleverna i sin vardag att de lever i en demokrati? Vilka ideologier står bakom riksdagspartiernas program. Jag presenterar ideologierna som en uppsättning ingredienser som riksdagspartierna blandat för att göra just sin unika kombination som blir deras parti. Diskussionen fokuserar på jämförelser mellan 1921 och idag. Det som sågs som något främmande då är självklart idag.

Som alltid följer musiken min undervisning och visar klipp av musiker som anklagats för att hetsa ungdomen mot förfall, ja ni vet Beatles, Madonna, Whitney Houston

Tredje veckan

Ramverket som styr Sverige lyfts. Vilka lagarna är viktigast i det Svenska samhället? De fyra grundlagarna men även resten av rättsapparaten genomarbetas. Vad händer om du bryter mot lagen? Domstol.se och Brottsoffermyndigheten har mycket bra material som hjälper min undervisning framåt. Även här har regeringen.se bra material som eleven får och åter kan göra till sitt.

Hur märker du av att du lever i en demokrati i din vardag ? Vilken grundlag påverkar dig mest i din vardag? Det är frågor som eleverna fick svara på i veckans kunskapskoll.

Fjärde veckan

Normerna i samhället lyfts fram. Hur påverkar dessa vardagen? Det finns bra normer, som att stå i kö, men även normer som begränsar och således inte är bra för alla.  EXPO besöker oss och pratar om hetslagstiftningen och hatbrott. Svenska kollegan börjar fokusera mer och mer på argumenterande text och hur eleverna snart ska få göra slutprojektet med att lyfta en viktig samhällsfråga och argumentera för den.

Femte veckan

Snart närmar sig Livia Fränkels besök. Diskrimineringsgrunderna, som vi arbetade mycket med förra läsåret,
repeteras. Eleverna får göra delar av gamla nationella prov från årskurs nio. Sitter de grunder som de behöver nu när slutmomentet närmar sig och argumenterande texter ska skrivas?

Sjätte veckan

Vi fördjupar oss i diskrimineringsgrunderna och fokuserar särskilt på etnicitet, sexuellläggning och religion. Jag visar mina bilder från mitt studiebesök till  Auschwitz. Vi förbereder oss för Livias berättelser från sin tid i koncentrationslägret. Berättelsen om Bruno och hans pappa jobb i boken Pojken med den randiga pyjamasen får plötsligt en annan dimension för eleverna.

Eleverna får välja ämne till den argumenterande texten. Vill du ha möjligheter att skriva fritt eller vill du ha ett mer styrt ämnesinnehåll?

Sjunde veckan

Livia Fränkel besöker skolan och berättar sin historia. Eleverna är tagna av stundens allvar och antecknar flitigt. Innan besöket har alla fått fundera över frågor de vill ställa. Vi har läst i Om detta må ni berätta… samt tittat på filmklipp om Livia.

Utifrån deras enskilda val av argumenterande text ämne delas de in i grupper för att tillsammans sammanställa de fakta de behöver för att skriva sin text. Vilka olika argument kan de tillsammans hitta som verkligen ska få texterna att lyfta och argumentationen övertyga.

Kollegan förbereder skrivhjälpverktyg som ska underlätta för våra elever.

Åttonde veckan

Skrivar veckor för eleverna. Vi repeterar källkritik och källhänvisningsmetoder. Vidare stöttar vi lärare med tidsramar och planeringshjälp. Hur mycket måste du hinna idag för att vara klar om två veckor? Kamrat respons och korrigeringar.

Eleverna skriver flitigt och tangentbord hämtas ut för att kopplas till lärplattorna. Momentet är snart avklarat och siktet börja ställa in sig mot  starten av historiemomentet- Världskrigens tid.


Tar DU ansvar för din yttrandefrihet?

En kunnig och engagerande föreläsare från EXPO besökte mina elever och skolan för ett par veckor sedan. Innan föreläsningen så hade jag och föreläsaren kommit överens om innehållet. Rasismens historia och dagens hets-lagstiftning skulle vara i fokus. Föreläsningen levererade verkligen på ämnet. Eleverna satt hänförda och antecknade flitigt under föreläsningen. Jag var själv mycket nöjd.

Trots ämnets allvar och ständiga aktualitet så var det ett delvis annat tema som stannade kvar i mina tankar. Så pass mycket att jag ändrade mina slutuppgifter i elevernas avslutande övning. Som ett resultat av det blev ett av temana eleverna fick välja på till sina argumenterande texter:

”Ansvaret med våra rättigheter väger tyngre än yttrandefriheten.”

För det var precis det som fick mig att ordentligt haja till under föreläsningen.

Bara för att du får, enligt yttrandefrihetsgrundlagen, säga vad du vill. Måste du då göra det?

Måste du använda din rätt varje gång du läser, ser eller hör något som du inte håller med om? Det här gäller ju hemma, ute på sociala medier och på arbetsplatsen.

Efter föreläsningen är det här en återkommande diskussion jag haft med mina elever. Som alltid är de väldigt kloka och reflekterande. En av dem skrev i sin reflektion:

Är det nödvändigt att jag kommenterar det till personen eller håller tanken inom sig. För det är inte nödvändigt att sprida den negativa tanken eftersom det är ens egen åsikt som bara kan sprida negativitet om den uttalas.

Lika aktuell blir frågan när jag själv läser kommentarer som kan komma i sociala medier, ibland  mot mig som person i samband med att mina texter publiceras, eller i tidningar kring händelser och andra personer.

Bara för att du har möjligheten och rätten på din sida, måste du alltid säga det du tänker och tycker?

Så vuxen, elev, användare av sociala medier och det allmänna talutrymmet- tar DU ansvar för din yttrandefrihet?


Att berömma mig själv

Sista dagen på sommarledigheten gjorde jag två inköp. Kunde helt enkelt inte börja terminen utan ett par nya skor och en matchande scarf. En liten gåva till mig själv, de här kan behövas när mind-set ska gå från sommarlunk till jobbtempo.

Det här är något jag försöker ta med mig in även i arbetsveckan. Nej, jag shoppar mig inte genom veckorna. Utan försöker unna mig de där små stunderna av ledighet mitt under arbetsdagen. Varför det?

 

Jo, jag förtjänar det. Det jag gör varje dag är mer än tillräckligt bra för att ge mig själv en liten överraskning då och då.

Vissa dagar känner jag verkligen att jag förtjänar det. Andra dagar får jag helt enkelt tvinga mig själv och bara låta mig själv få vara lite bra iallafall.

Vad kan jag egentligen om yrket? Vem är jag att säga att de 100 talet beslut och avvägningar jag gjort, innan första passet för dagen är avklarat, är de rätta besluten? Vägledde jag nu min elev på bästa sätt? Var mitt ordval i diskussionen som uppstod verkligen det rätta? Kunde jag gjort på annat sätt? Frågorna är många, svaren likaså. Jobbet är knepigt.

Vad kan och vet jag egentligen om det jag dagligen gör?

Då och då poppar tvivlen upp. Gör jag rätt val? Är det verkligen det här som läroplanen menar? Lär sig eleverna det de ska?

I dessa stunder är det viktigt att unna sig själv något. Skippa tanken att göra lite extra för att det då eventuellt blir bättre.

En vända till personalrummet. Lite kaffe i en kopp med mjölk. Tanken far till Paris och skolkaffet blir till en cappuccino på Champs- Élysées. Beslutet jag fattade var nog inte så dumt.

Jag är bra och den här kaffestunder var jag väl värd.

I min mailbox har jag en mapp som heter beröm. Varje nytt jobb jag tar så skapar jag denna mapp. Här samlar jag sedan alla mail som har en liten känsla av beröm. Kan vara ett enkelt tack eller ibland till och med någon som innerligt berömmer mig för något jag gjort. Mappen blir sedan en värdefull boost de dagar när det inte alls blir som jag tänkt.

En annan liten energiskapare jag börjat ge mig själv den här terminen är en promenad till min alldeles egna bänk. 400 meter från skolan finns där min lilla plats. Särskilt vacker är den inte. Precis bakom schaktar de bort sten efter sprängning, så tystnaden är inte på topp. Men tittar jag åt andra hållet så finns där en hage full med får vandrandes i grönskan. Vackra björkar som snart börjar skifta färg. 10 minuter om dagen ses vi. Jag och min bänk. 10 tysta minuter.

Plötsligt så gick diskussionen om bordtorkningen i matsalen nog ganska bra ändå.

Alla de här små stunderna under veckan, en tankepaus och en liten belöning. Så värdefullt, så behövligt- det här förtjänar jag.


Kris, kaos, det värsta…

Ofta ofta hör jag ord som kaos, kris och det värsta jag sett, senast idag i samband med rapporteringen av prisutdelningen vid helgens Kristallgala. Medias rapporteringar om mycket är fyllda av ord som kris och kaos, nu särskilt kring valet.

På min egna arbetsplats så tycker jag mig också höra ord som kaos, kris och det värsta.

Vad står egentligen bakom de orden?

Vad förmedlas egentligen när någon yttrar de orden? Vad tänker mottagaren som hör orden? En elev som i förbifarten hör ett ord som kaos? En vårdnadshavare som väntar på ett möte och överhör skolpersonal prata kris. Vilka historier förmedlar de sedan vidare?

Hur är det att höra dessa ord? För mig som är mer åt det fyrkantiga hållet som person och tar orden för vad det faktiskt står för bokstavligen så blir det stora ögon när jag hör dessa ord. Inte för inte tänker jag;

– Oj, Vad var det egentligen som hände på den lektionen eller utevistelsen?

När jag sedan hör historien bakom orden så blir jag ofta förvånad, är det verkligen kris, kaos och det värsta som skett som förmedlas? Aldrig hittills har historierna matchat det som ordboken skulle förklara orden med.

Ett scenario då jag tänker att det verkligen skulle vara kaos och kris är om brandlarmet oplanerat går. Med brandlarmet tjutande får en elev med diabetes lågt blodsocker, en annan ramlar i trappan och den tredje får en panikattack samtidigt som tre andra elever börjar slåss.  Då skulle det vara kaotiskt en stund helt klart innan någon vuxen tar kommandot och tar riktning på händelsen. Har hittills aldrig varit med i en sådan situation tack och lov. Men ändå hör jag orden kris, kaos, det värsta ofta i samband med vardagliga situationer.

Vissa ord är modeord helt klart, så att säga sade var och varannan person för ett par års sedan i varje mening. Idag är det mycket som är fantastiskt och magiskt. Sen kommer ord som kris och kaos, är de också modeord för tiden?

Är det stunder när jag känner att jag inte har riktigt koll? Ja, de är läskiga och kommer med jämna mellan rum. Men är det kris och kaos? Nej, mer en stund som väntar på mig att ta vuxenansvar och leda situationen i en riktning.

Är det när det kommer stunder som jag inte förväntade mig? Då är det ju varje dag och varje stund i skolan. Men att kalla det kris och kaos? Nej, håller inte med.

Ibland går händelser över styr, men är det kaos? Ibland hinner jag inte att helt förbereda en lektion och det blir lite rörigare än jag vill, är det kris? Ibland blir det en konflikt i matsalen och tonläget höjs, kan jag beskriva det som det värsta jag sett?

Jag tycker det är oerhört viktigt att sätta ord på det som sker för vad det verkligen är. Vi i skolans värld behöver verkligen inte måla upp ändå fler bilder av en skolverklighet som inte påstås fungera. Det sköter alla förståsigpåare och de som faktiskt inte befinner sig i vår verklighet så bra åt oss ändå. Från skolans håll tycker jag vi ska ta makten över berättelserna från vår vardag och sätta ord på saker som de verkligen är. Oftast fantastiska möten och stunder som sker varje dag på tusentals platser runt om i våra skolor. Skoldagar fyllda med spännande lärande, nya möten och nya upptäckter. Det är fantastiska historier att berätta.

Bästa, roligaste, mest positiva


Att kramas- eller inte?

Uppstartsdagar med kollegiet. Vi ses igen efter en lång ledighet. Några kramas andra inte. Vissa får många kramar andra får inga. Vi är vuxna och tar förhoppningsvis egna beslut och visar tydligt om vi vill kramas eller inte. Förhoppningsvis får alla som vill iallafall ett erbjudande om en kram.
Hos mig väcker kramen en del funderingar.
På måndag börjar skolan åter efter sommarlovet. Då ställs frågan på sin spets- ska vi krama våra elever som en välkomstgest eller inte?
Vem vill verkligen ha en kram? Vilka ställer upp på en kram för att det är artigt? Vilka ställer upp på en kram för att de känner att det är ett måste att uthärda både i hemmet och i skolan?
En del elever kan känna att de förväntas ge ömhet till vuxna. En del saknar ömhet och längtar den. En del avskyr kramen. En del lever för kramen. För vissa är det en artighetsgest. Törs man säga nej när en vuxen frågar om den får ge en kram?
I början av karriären kramade jag alla på avslutningen, tog varvet runt. Vilka av eleverna ville egentligen krama mig? Det var en fråga jag inte ställde mig då.
Är själv som person inte den kramiga typen på jobbet. Kommer någon elev fram till mig med öppna armar så får de en kram. Ger annars väldigt få kramar till mina elever. Minns en lärare från min skoltid som gav mig en kram, det tyckte jag själv var väldigt speciellt. Idag får våra elever betydligt fler kramar.
Jag tycker kramfrågan är svår.
Hur vet jag om eleven verkligen vill ha en kram? Är det en del av min roll att ge kram? Kan kramen väcka avund hos några? Oro hos vissa? Trygghet för någon? Kanske till och med kännas som ett måste för att alla andra verkar krama just den läraren?

 


Ny i yrket- vad ska jag tänka på?

Ett mail kom till mig. Karin jag har följt din blogg och jag börjar min första lärartjänst i höst, tar min examen nu i vår. Vad ska jag tänka på?

Ärad över frågan och förtroendet började jag fundera, vad är det jag gör när jag får en ny grupp? Vilka tips vill jag ge någon som ska börja sin första tjänst? Hur ska jag tipsa någon som börjar från början, som ensam bland öar i en skärgård. Åt vilket håll ska jag börja simma? Jag kom fram till den här listan, säkert kan den kompletteras och säkert är den inte för alla men så här tänker jag.

Först ett stort gratis till att utbildningen är klar. Välkommen till ett härligt yrke som ger något alldeles extra varje dag.

  1. Innan eleverna kommer, skaffa en kalender. Den delen är för mig så viktig att jag till hösten tänker ägna ett helt inlägg bara åt detta fantastiska hjälpmedel.
  2. Skaffa något fint till dig och ditt skrivbord. En personlig sak som påminner dig om att du landat ditt första jobb och som symboliserar alla dina förväntningar.
  3. Gör en planeringsram över läsåret, gärna även en till som sträcker sig över hela den tid som du ska arbeta med gruppen, ofta tre år. Här kan du säkert få hjälp av kollegor på skolan men tänk även efter själv, titta ordentligt i läroplanens kunskapskrav och syftestexter. Vilka ämnen ska du undervisa i? Vilka kunskapskrav behöver du hinna med? Hur länge får du arbeta med respektive ämne? Därefter kan du börja med HURET. Det är lätt att inspireras och se alla roliga projekt som finns. Men du gör klokt i att stoppa och se till ramen först.
  4. Gör ett personligt schema. Hur ska du fördela din tid när du inte har lektion? Tänker du använda förtroendetiden hemma eller gör du den på jobbet? Vad är det du faktiskt är anställd att göra? Ofta kommer det många förväntningar med yrket som faktiskt inte är något som egentligen ingår i tjänstebeskrivningen. En lärare kan jobba hur mycket som helst, det är upp till dig att vara professionell och faktiskt sätta ramarna både för dig själv och för din omgivning. Otroligt viktigt!!!
  5. Vid terminsstart; Börja med att arbeta med gruppen. Vilka förväntningar har du på klassrumsklimatet och arbetsmiljön? Det här är viktigt att förmedla till gruppen, vilka tankar har du? Hur ska eleverna begära ordet? Hur ska eleverna sitta? Vilka rutiner ska ni ha när arbetspasset börjar och när arbetspasset slutar? Här kan du även vara tydlig mot vårdnadshavarna att du jobbar bara exempelvis mellan 8-16 och att de inte kan räkna med att du nås efter den tiden. Lämna aldrig ut dina privata kontaktuppgifter.
  6. Lär känna dina elever professionellt, vilka behov har de? Vilka styrkor har dina elever? Vad har de med sig sedan tidigare i form av kunskap och skolerfarenhet? Gör övningar där du får höra deras tankar men som även gärna får mynna ut i fina dekorationer av klassrummet. Här är Unicefs material toppen att tillgå, ett klick bort och massa bra färdigplanerade lektioner för alla åldrar. Barnkonventionen, värdegrund, pyssel och alla kan delta. Toppen! Namnskyltstillverkning är också bra övningar, du får lära dig namn samtidigt som eleverna kan dekorera skyltarna med personliga tankar som sedan förmedlas individuellt eller i helgrupp.
  7. Försök identifiera de elever där det är viktigt att du snabbt får en relation även till hemmet. Sträva efter att första kontakten med hemmet ska vara ett möte där ni får hälsa och lära känna varandra. Sedan hur mötet går till eller hur långt det är spelar ingen större roll, kan mycket väl räcka med ett handslag första dagen på terminen.
  8. Berätta för eleverna om den ram som du satt upp för läsåret, ge lite försmak på vad ni ska göra. Det både hjälper de som behöver god framförhållning och skapar försmak inför kommande projekt.
  9. Låt dig själv vara ny. Hoppa inte på att gå med i massa utvecklingsgrupper på skolan. Din rektor ska hjälpa dig så du får en mentor som har tid för dig och dina frågor. Gärna någon som är en bit från din undervisningssituation så era möten inte blir att fixa vardagliga praktiska bestyr.
  10. Så fort du får ett mailkonto. Skapa en mapp som heter beröm. Där ska du samla alla dina meddelanden där du fått positiv respons för något du gjort. Vissa kan innehålla något så enkelt som ett tack. Ovärderlig källa till positiv energi de dagar som kanske inte går som du tänkt.

Det här är mina tips för att få en bra start i yrket.

Stort lycka till Karolina, faktumet att du faktiskt ställer frågan visar att du förstår mycket av yrkets komplexitet samtidigt som du är villig att höra och lära för att ge dig själv en så bra start i yrket som du bara kan.

 


Dagar att fira? Är det vårt uppdrag?

Vilka dagar och högtider ska vi i skolan uppmärksamma i undervisningen? Födelsedagar, morsdag och kanelbullar är de en del av vårt uppdrag?

När min pappa var sju år gammal så dog hans pappa i en cykelolycka. Pappa har berättat att han som sjuårig tog det hårdast just då att han på sin första skoldag var tvungen att vara hemma för det var sorg i familjen. Allt efter tiden gick fick pappa såklart gå i skolan och uppleva det han längtat efter. Han har inte berättat så mycket om sorgen efter sin far men en historia direkt kopplat till det har han ofta återkommit till. Den första terminen på hans första år fortlöpte. Det blev november och farsdag.

 

Alla barnen i klassen förväntades göra ett kort till far som uppmärksammade far på hans särskilda dag.

Således även min pappa.  Ambitiös och ansvarstagande som jag imbillar mig att han var så tog han sig an övningen. Han satt där, sju år gammal, och ritade sitt farsdagskort till en pappa som inte längre fanns.

Nu som ni förstår är det många år sedan som min pappa gick i skolan och jag skulle hoppas att historier som dessa inte längre behöver berättas. Men faktum är att sedan jag själv blev mamma och barnen började på förskolan så har små kort dykt upp ämnade till mig, senast i anslutning till Internationella kvinnodagen.

Historien om min pappa blir så aktuell. Bara förra året så var det en kollega som tänkte uppmärksamma morsdag och frågade faktiskt mig och jag hade några idéer. Vill inte vara den som säger nej och pratar omkull en kollega med en idé men jag kunde inte låta bli denna gång. Berättade historien om min pappas första termin i skolan. Tanken att uppmärksamma morsdag lades snabbt ner.

Vet jag att alla barn har en far som de vill uppmärksamma? Hur vet jag att även fast de har en mamma att det faktiskt är en snäll mamma? Hur vet jag när det är dags för födelsedagar att barnet som fyller år verkligen vill firas eller att det ens är en dag som de vill bli ihågkomna på?

Sen kommer de dagar som inte är direkt uppmärksammade i läroplanen-  Allahjärtans dag och Halloween. Den tidigare får mig bara att tänka på alla de som kanske så gärna vill ha den där rosen eller kortet men faktiskt inte får den. Kring Halloween så är det en dag som blir direkt problematisk för vissa barn att delta i undervisningen på grund av deras trosuppfattning. Har vi inte läroplanen i ryggen som uttryckligen benämner något varför uppmärksammar vi då dagen?

Att ha elever i gruppen som lever med en övertygelse eller är uppväxta i en tradition som är en klar minoritet i samhället utmanar mitt normkritiska förhållningssätt ordentligt.

Är jag så inkluderande i min undervisning som jag önskar.

Tänker särskilt på när jag senast undervisade i religion och jag visste att i gruppen fanns det ett par elever som har en trosuppfattning som ofta inte tillåter studier av andra religioner. Det blir då oerhört viktigt för mig hur jag lägger orden och förbereder mina uppgifter så att även de kan delta på samma villkor som de andra.

Jag uppmärksammar numera bara särskilda dagar som är direkt relaterade till läroplanen.

Tidigt på läsåret kommer dagen som alltid ger mig ett leende på läpparna. Geologinsdag är en personlig favorit som redan på vårterminen kan börja förberedas. Falukorv, röda stugor och mineraler. Härliga tider, lättsamma tider.

Sedan kommer FN-dagen och Nobeldagen som båda är som skolans egna nationaldagar.

De mänskliga rättigheterna och kunskap står i fokus. Veckorna innan och veckorna efter får gärna fyllas med aktuell information och kunskap som rör de ständigt aktuella ämnena.

Mellan FN-dagen och Nobeldagen så kommer World Aids Day. Den uppmärksammar jag när jag undevisar i årskurs 8 och 9. En dag som verkligen ger perspektiv för eleverna  i samtal om demokrati, utveckling, samhälle och framtid. Sådan orättvisor, sådan sorg och det sker just nu på så otroligt många ställen runt om i världen.

Dagar att uppmärksammas årshjul slutar redan, i mitt klassrum,  i januari när Förintelsens minnesdag kommer. Varje år uppmärksammar jag denna dag på olika sätt. Dagen då fångarna i Auschwitz befriades 1945. Varje år blir effekten hos eleverna densamma. Något som det pratas om under lektion och efter lektion i många veckor.

Dagar att lättsamt fira går ner till noll. Dagar att uppmärksamma med de mänskliga rättigheterna och läroplanen i fokus där finns det mer att hämta. Då kan jag även med lätthet referera till läroplanen och skapa förståelse och legitimitet för vad jag gör. Det är mitt uppdrag.


Prov- att vara eller icke vara?

Provets vara eller icke vara är en fråga som kommer och går både i nyhetsflödet och på teammöten. Jag är kluven till ett prov ibland men ändå inte. Det är något speciellt med de här smått högtidliga avstämningarna vid projektets slut. Eleverna är fulladdade med nya kunskaper redo att visa sina nya lärdomar. Att ha ett prov är inte bara träning inför ett slutmoment i historia. Det är träning inför livet. En stund där du måste prestera under vissa förutsättningar, även det behöver vi träna på. Vissa stunder i livet kommer vara ett prov- ta körkort, nationella provet, en jobbintervju, en kompletterande kurs på komvux eller en avslutande middagstillagning på gymnasieprogrammet.

Lite pirrigt, lite ängsligt, alltid lärorikt och skönt att avsluta något ordentligt så nästa moment kan börja som ett oskrivet blad. Ofta så är ju grunden för bedömningen redan avklarad, de allra flesta har under momentets gång redan visat mig färdigheter för att uppnå kunskapskraven för minst E. Nu är det dags för den sista finslipningen, den sista möjligheten för det här momentet att visa vad jag som elev lärt mig. Nästan varje gång går det bra för alla.

Som lärare i de samhällsorienterande ämnena så har jag många syftestexter, fler kunskapskrav och massor av centralt innehåll beskrivet i läroplanen. För att göra det här genomförbart och överblickbart så delar jag alltid in läsåret i fyra avstämningsperioder. Det ger mig ett lugn och jag tänker även en möjlighet till överblick för eleverna. I början av varje moment går jag först igenom kunskapskraven med mina elever men även vad vi ska landa i för övning när projektet är slut. Ibland är det prov, ibland en rundabordsdiskussion, ibland en film som skapas och ibland en inlämning. Det varierar.

I det senaste momentet som mina årskurs sexor gjorde i historia så fick alla veta den avslutande utmaningen redan på projektets första dag.

Vad har möjliggjort ett rättvisare samhälle idag 2018?

Därefter har vi vecka för vecka byggt kunskap och lagt pusselbitar. Samlat information och diskuterat för att få en så komplett och omfattande slutlig bild av vad helheten ska vara.

Eleverna har fyllt sin anteckningsblock med föreläsningsanteckningar, övningssvar och diskussionsunderlag. De har haft veckovisa kunskapsavstämningar  både fakta- och diskussionsbaserade.

När det börjar närma sig avslut på momentet så repeterar vi och ser tillbaka på uppstarten; – Vad var det nu var som slutmålet skulle bli?  Vad var det som vi sa på första passet att vi tillslut skulle lära oss göra?

Veckan innan avslutande övning. Vi repetererar  och ser till kunskapskraven. Enskilda övningar, samtal i storgrupp och mindre grupper.

Dagen innan, alla får veta exakt vad som kommer hända nästa dag. Karin kommer bestämma var du ska sitta. Karin kommer ha med pennor och papper. Du behöver ha med en lärplatta som är laddad. Lita på att det du lärt dig de senaste veckorna är gott nog.

Du kan det här, tro på dig själv!

Provdagen- jag är där i god tid. Lägger ut matriserna med allas namn på. Alla får en plats som jag vet passar deras inlärningsstil. Vänner som inte kan låta bli att prata med varandra får olika rum. Vänner som behöver varandra för lugn får samma rum.

Det är dags, alla hittar sin plats. En sista genomgång innan vi kör igång. Vad ska göras?  Hur länge får de sitta? När under passet kan man komplettera muntligt för de som inte får ner allt den skriftliga vägen? Den stora lättanden i SO- ämnet, inga direkta krav på hur kunskapen faktiskt levereras. Vad och var ska det lämnas in? Och just det, glöm inte skriva namn. Märkligt det där med namn, trots påminnelse,  vissa glömmer det varje gång även vårterminen årskurs nio.

Alla ska sitta i minst 60 minuter men jag ger även en maxtid även fast just den senare tiden kan utökas om vissa elever behöver det. Tänker att det lugnar dem som annars  helst gör klart så fort det bara går samt sätter press på dem som alltid vill göra mer och mer. Blir du klar innan timmen är slut, ta en paus på din plats. Sätt därefter på dig Karins stränga glasögon och läs igenom det du skrivit;  

Har du förklarat dina tankar så att en person som inte alls kan det du kan förstår vad du menar?

Halvvägs in i skrivtiden- fruktskålen går runt. Eleverna skriver och skriver men tar ändå sig ändå tid att tacka. Ett lugn i lokalen.

– Hur går det ? frågar jag tyst när jag går runt bland eleverna. Det här var inte så svårt säger den ena. Osäker om jag får med allt säger den andre. Känns som jag glömt allt säger en tredje. Samtalet lugnar och eleven säger: -Men det där gjorde vi ju förra veckan? Just det säger jag. Det är inte svårare än så idag heller. Du ska nu bara visa att du kan använda dina kunskaper i ett nytt sammanhang.

–  Lita på dig själv, det här kommer gå bra.

Går runt till mina kollegor som sitter i de olika rummen. – Hur går det? Jättebra! Va lugnt det är!  Alla jobbar och jobbar.

Och när jag tänker efter så är det kanske inte så konstigt, alla har haft närmare två månader på sig att förbereda sig för den här stunden. Alla på sitt sätt, några ihärdigt strävandes mot de högsta kunskapskraven från dag ett. Andra osäkra på innehållet men väldigt säkra på vad som faktiskt förväntas av just dem. Alla får möjlighet att lyckas även när det är prov. Bra eller dåligt med prov? Jo, tycker att det fungerar riktigt bra. När jag ser över resultaten och sammanställer helheten så klarar d sig alldeles utmärkt direkt. Några får komplettera vissa delar muntligt och andra förtydliga sina tankar skriftligt.

Att ha ett tydligt avslut på ett projekt i form av ett prov, inte så dumt ändå.

 

 

 


Om jag inte gillar reglerna då?

Ett boktips om drömmar, normer och att våga.

”Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.” Lgr 11 kap 1

Genom Sun-Mi Hwangs Hönan som drömde om att flyga får jag som lärare ett utmärkt underlag att angripa läroplanens första del tillsammans med mina elever i klassrummet. En berättelse om en höna som ville flyga och bli mor men även en angeläget arbetsmaterial om normer, familjerelationer, adoption, grupptryck, att våga vara annorlunda, drömmar, mål och moralpanik. Bara orden i sig ger underlag till många diskussioner i klassrummet. En saga om en hönas liv med många förvecklingar och möjligheter till igenkänning i skolvardagen.

Det var längesedan en bok som tillsynes verkar så enkel i sin form öppnar en värld till så många diskussioner och lektions upplägg som denna. Att jobba på högstadiet och att jobba med tonåringar är att jobba med personer som precis som hönan är sökande efter vilka de är och hur de ska vara i förhållande till vad som förväntas.

Knopp är en höna. Men hon är inte vilken höna som helst hon är en höna med en dröm.

Hon vill ruva ett ägg som kläcks till en kyckling. Ingen ovanlig och inte heller omöjlig dröm kan jag tycka för en höna. Men det som verkar vara en högts möjlig ambition och dröm för mig är en omöjlighet för andra pågrund av de omständigheter vi föds in i.

”Visst, ni är hönor båda två, men du är annorlunda. Det måste du förstå. Precis som jag är grindvakt och tuppen hälsar morgonen, är det meningen att du ska lägga ägg i en bur. Inte på gården! Sådana är reglerna.Men om inte jag gillar reglerna då? Vad händer då?” 


Det är inte svårt att relatera till samhället av idag där krav och normer sätter upp oskrivna regler för vad som förväntas och inte oavsett vem du är och var du bor. Om inte jag gillar reglerna, vad händer då? Får jag ändå vara en del av gemenskapen även fast jag bryter mot den rådande normen?

Törs jag berätta om mina drömmar när de kan verka så främmande i det sammanhanget som jag befinner mig?

Hönan som ville flyga är både en saga att avnjuta och ett nytänkande undervisningsinstrument att använda. Det är en berättelse om en stark  kvinna som trotsar samhällets normer och gör vad hon kan för att fullfölja sina drömmar. Hon är en självständig  kvinna som till högt pris gör vad hon kan för att uppnå sina drömmar mot alla odds. Utstött från sin familj, bortjagad från det sammanhang hon känner igen efter hot mot sitt liv lämnar hon det samhälle hon känner och flyr till det okända. Rubriker i massmedia berättar varje dag historier om dessa öden, vissa historier blir allas historier och personen någon som ges en möjlighet att lyssnas på och förutsättningarna ändras. Andra historier skapar moralpanik och nya regleringar i lag diskuteras.

”Det räcker med en höna i ladan. Och jag har sex kycklingar. Det finns inte plats. Jag är också bekymrad över kycklingarnas utbildning. Jag vet att de kommer att fråga: ’Varför kvackar han och kallar en höna för mamma?’ ’Varför är han inte som vi?´

En del av dem kanske till och med kommer att försöka kvacka. Jag kan inte uppfostra mina kycklingar i en sådan kaotisk miljö. Vi måste köra ut den dåraktiga hönan och ankungen. ’Just det, inflikade hunden, Först och främst ska ordningen upprätthållas.”

Hur skulle vårt samhälle se ut idag om ordningen inte ifrågasattes? #metoo, Rosa Parks, Malalah, Nelson Mandela- listan kan göras lång av personer och organisationer som ifrågasatt ordningen för att möjliggöra sin och andras grundläggande rätt att få vara sig själva.

Trots att Knopp ständigt får leva under hot och med glåpord från andra så uppfylls hennes dröm. Inte som normen gett ramarna utan som möjligheten skapade.

”Visst, han är en and, ingen kyckling. Vem bryr sig? Han vet ändå att jag är hans mamma!” 

Vem kan egentligen säga hur en familj ska se ut och vem som har rätt att sätta ramarna. Att som lärare förutsätta att jag förstår och vet något om mina elevers familjeband och relation är att sätta ordentliga krokben på sig själv. Jag bör istället som boken berättar se på familjen och höra Knopps berättelse för vad den är. Det blir grunden till samtalet och ytterligare en övning med eleverna. Vad är en familj?

Det är lätt att döma när det inte finns en historia bakom. Svart och vitt kan verka självklart men öppnas en diskussion upp och individen bakom kommer fram raseras ramarna och möjligheten att vara annorlunda bör verklighet.

”Hon menar att det är värdigare att bli en maträtt på en resturang. Skäms du inte? Du, en ledamot av kammen, har kläckt en unge av en annan sort!”

”Det är en skam för kammen.”

”Det här kan icke tolereras!” 

Att i ett klassrum prata om normer, familjerelationer, adoption, grupptryck, att våga vara annorlunda, drömmar, mål och moralpanik är en fantastisk möjlighet att dels arbeta över ämnesområdena men även ett utmärkt tillfälle att låta alla synas och bli sedda för just vilka de är och var de kommer ifrån.

En saga om en höna skapar fantastiska möjligheter till samtal om drömmar och att våga. Precis där ligger ju uppdraget jag som lärare har, att låta alla bli sedda och ge dem möjlighet att våga gå dit deras drömmar bär.

Tack för ordet och det här läsåret. Vi ses i augusti!

/Karin

 

 

 


Lärare jag minns

Intervjuades nyligen för ett inslag i Annas och Philips lärarpod. Jag fick frågan; -Varför blev jag lärare? Mina tankar gick omedelbart till en stund i årskurs 5 då jag än idag minns hur jag satt och fantiserade på lektionen. Jag fantiserade om hur jag skulle vara eller framför allt se ut och jobba om jag vore lärare. Vackra kläder väckte mina tankar och teman på lektionerna som matchades av just mina kläder. Vet inte om jag då  bestämde mig för mitt yrkesval men stunden har helt klart påverkat mitt liv mycket.

Har efter frågan ställdes inte riktigt kunna släppa tanken på lärarna som passerat genom åren. Personer som betytt otroligt mycket för min utveckling och varande men som troligen bara fick ett pliktskyldigt tack på avslutningsdagen. Men det som dessa lärare gjorde det finns definitivt kvar. Det vi lärare gör ger ibland resultat direkt men oftast så jobbar vi med ett betydligt längre tidsperspektiv. Vi påbörjar eller tar vid en kunskapsutveckling som stannar hos oss ett tag och  sedan släpper vi den oftast vid avslutningen till sommaren.

Det är det här vi lärare gör, skapar vågor i omvärlden som påverkar och påverkar åratal efter det faktiska mötet och stunden faktiskt ägt rum. En svindlande tanke. Det här är inget jag så ofta stannar upp och fundera över mitt i vardagen när grupper ska byggas, kunskapskrav uppnås och projekt genomföras. Men när jag väl låter tanken stanna och verkligen reflektera då svindlar det.

Vi gör skillnad och inte på det lilla viset, vi gör många och stora skillnader hela tiden. Skillnader som påverkar val. Skillnader som påverkar intressen. Skillnader som påverkar framtiden.

Att göra den här skillnaden för en enskild person så gott som varje arbetsdag är det som fått mig att stanna kvar i yrket. Mina gamla lärare är som ett vackert pärlhalsband. Varje pärla bär på en specifik funktion som byggt min egna lärarkarriär och gärning. Modeintresset har jag kvar sedan jag vid 11 års åldern satt där i Rosas klassrum, därav liknelsen. Från alla lärare som passerat har jag lärt mig olika saker som blivit till en del av det jag är idag.

Så en tillbakablick, lärarna jag mött som lämnat de där avtrycken i min lärargärning och mitt liv idag.

Maine har lärt mig att blanda nytt och gammalt, lokalt och nationellt. Med stor hängivenhet berättade hon historier från det gamla och främmande för oss i klassen. Hon lärde berättandets konst samtidigt som vi lärde oss bokstäver och att sätta samman meningar. I hennes kollega Gudrun fick vi musiken blandat med våra nya kunskaper. Gudrun hade alltid spännande kläder som jag minns mycket väl. Valborg lärde mig rabbla konsonanter och  hade alltid en kram på lager.

Vikten av att kunna och använda språk fick jag från Marianne. Vi spelade Café och gjorde Croque monsieur. Pratade och levde franska. Med Bengt gick vi på promenad i byn för att lära oss vad en meander var. Det använder jag fortfarande till mina elever, varför vattnet tar olika vägar i stilla rinnande vattendrag.

Geraldine som med sin enorma energi och hängivenhet lärde oss skillnaden på Sheep och Cheap. Hade nog aldrig vare sig hört eller ens förstått att det var två olika ord innan. Med henne fick vi även smaka på den engelska fruktkakan och lära att plastpåsar är utmärkta förvaringsställen för de material vi skrev som hon skulle rätta.

Madeleine som lärt mig allt om att använda en whiteboard i undervisningen. Vilken tavelteknik och engagemang. Hon var inte en av våra pedagogik eller didaktiklärare, men ingen har som hon lärt mig att undervisa och använda just tavlan för att få elever engagerade.

Anna som hjälpte mig hitta talet. Vid en lektion gav hon som feedback efter jag gjort mitt tal:

– Jag förstod när jag såg dig innan du började att det här skulle bli bra.

Vilken otrolig kraft i de orden, har efter den dagen aldrig tvivlat på min förmåga att lyckas i muntliga sammanhang även fast jag innan dess varit riktigt ängslig att tala. Det här använder jag varje gång mina elever ska presentera något inför varandra.

Sven med en kunskapsbank få förunnad och med en förmåga att berätta och förmedla som gjort minsta gråsten till en skattkista av kunskap.

Tänkt så många möte, så många ord, så många utbyten av kunskap. Jag har jobbat över 15 år som lärare. Hundratals elever har redan passerat, små vågor på ett ständigt brusande hav. Alla har fått sig en puff i någon riktigt. Det är svindlande… tänk om bara någon av dessa tänker tillbaka om några år på de lärare som de träffat och riktningar som de tagit efter skolåren. Vilka blir lärarna de minns?


Vi ses på måndag!

En tydlig förändring i mitt förhållningssätt som jag vet att jag gjort bara de senaste veckorna är orden- Vi ses på måndag!

Som lärare blir jag både nära i relation med eleverna men även en person som alltid håller professionell distans. Måndag till fredag ses vi i klassrummet jag undervisar, stöttar, vägleder med både glad och sträng röst, är personlig, professionell, tålmodig, vänlig. Men när fredagen kommer, klockan närmar sig tre och jag längtar hem till mitt så vet jag att det är elever som inte har samma längtan.

Två långa dagar innan rutinen och förutsägbarheten är tillbaka. Till dem kan jag inte önska god helg eller fråga vad gör du i helgen?

Till dem kan jag bara säga; Vi ses på måndag!  Med dessa ord ger jag ett löfte och en påminnelse om att på måndag är rutinen åter. På måndag lovar jag dig åter kunskap, personlig professionalism och hela min uppmärksamhet mellan 0800-1530.

Tidigare år har jag önskat god helg och berättat vad jag ska göra i helgen. Det har jag faktiskt slutat med. Visst är jag personlig, berättar historier från min vardag och min egen skolgång. Men framför allt är jag läraren, mentor, den vuxen i skolan.

Som lärare möter jag många människor och livsöden på bara en dag. De som älskar skolan,  de som skadar sig själva, de som har ångest, de som har allt och de som har ingenting, de som vill och de som tappat gnistan, de som svälter sig och de som äter för mycket, de som får allt och de som har inget, de som har en vuxen som blir arg och de som har en vuxen som helt enkelt slutat bry sig.

För alla dessa elever är jag rutinen, strukturen och en närvarande vuxen. Jag är där. Det här står orden för som jag säger på fredag eftermiddag. På måndag ses vi igen- då lovar jag dig åter kunskap och rutin. Vi ses på måndag!


Läromedel- det här använder jag i min undervisning

 


I början av min lärarkarriär, s
om faktiskt inte är så längesedan, så var det bäst att bara tacka och ta emot av det material som fanns i klassrummet. Internet var relativt nytt och det skolmaterial som fanns, i klassrummen jag ärvde, var det jag använde. Kartböcker och väggkartor där Belgiska Kongo fortfarande stod kvar och samhällsböcker som beskrev kommunistregimens utmaningar i Sovjetunionen var vanliga vid millennieskiftets början. Då som nu så var det inte bara att välja och vraka bland läromedelsföretagens rika utbud. Budgetar ska hållas och hållbarhet inkluderas.

 

Många klassrum som passerat har haft rader av böcker som ingen bläddrat i på många år. Andra rum har haft en desperat ihopplock av litteratur för att kunna ge eleverna något.

Med åren så har internet slagit igenom i varje del av samhället. Således även skolan. På senare år har en till en med lärplattor blivit det som gäller i många skolor. Utbudet av appar och digitala läromedel fullkomligen svämmar över i mail flöden, på mässor och i tipsgrupper på sociala medier. Härliga tider och samtidigt förvirrande tider.

Vilka är egentligen användbara för min undervisning?

Med erfarenhet dels av klassrum som dignar av material som mest fyller hyllplats. Samt erfarenhet av två nystartade skolor som saknar det mesta så har jag samlat på mig den kunskapen och erfarenheten att kunna säga;

Det här materialet behöver jag för att bedriva undervisning i SO på högstadiet.

Till mina rektorers förhoppningsvisa förtjusning så tycker jag definitivt att gratis är bra och ”less is definitely more.”

Det som kostar som material i min undervisning är stadieböcker i historia och religion. Javisst finns det många sidor på internet som har information om religion och historia, men jag är ännu ej övertygad om att det är just i dessa ämnen som själva grundinlärningen även ska inkludera avancerade källkritiska studier. Har jag i min undervisning tillgång till välskrivna och välgenomarbetade texter så kan vi istället lägga fokus på innehållet och ta källkritiken som en uppgift i uppgiften.

En bra kartbok och historisk atlas är för mig en självklarhet i alla klassrum. Att ha böcker att bläddra i och diskutera kring lyfter alla diskussioner. Nyfikenheten som kan skapas med kartor är oslagbar. I ett tidigare inlägg har jag skrivit om stenarnas betydelse i undervisningen och det hävdar jag fortfarande. En samling stenar måste det finnas.

För övrigt i både samhällskunskap och geografi så återkommer jag ständigt till dessa myndigheters- och föreningarssidor fyllda av ämnes- och spetskompetens:

  • Forum för Levande historia– utmärkta övningar, faktasamlingar, filmer och reflektionsmaterial. Enkelt att använda och utmärkt i undervisningen.
  • Riksdagen– här har vi lärare en alldeles egen flik fullmatad med information både till övningar direkt i klassrummet eller för stunder av egenstudier.
  • Regeringen– här finns material att beställa och kunskap att inhämta.
  • Unicefs skolmaterial– barnkonventionen i fokus och kunskapsnivåerna så uttänkta att det passar stor som liten i klassrummet.
  • Ungdomsmottagningen på nätet- dubbelt bra. Tycker att våra elever ska veta att den finns men förutom det så är det fullmatade med bra filmer och information om exemplevis diskrineringsgrunderna.
  • Statens medieråd– vidare förklaringar är onödiga. Vett och etikett på nätet är ett stort måste i alla samtal med elever.
  • Geologinsdag– fullspäckad med användarvänligt material, roliga tävlingar och bra fortbildning för mig som vuxen. De har även en generös och mycket kvalitativ referenssida som hjälper mig vidare. Allt på en och samma sida.
  • Domstol.se– uppdaterad, tillgänglig och en fantastisk kunskapsbank.

Sidor med rikt utbud av material att tillgå både digitalt och i fysisk form. Vissa delar finns att lyssna på andra delar på lättläst svenska eller till och med flera olika språk.  Gratis att beställa och källkritiken granskad av proffs. Det är något alldeles särskilt att ge eleverna ett material som är viktigt och användbart på riktigt direkt från verkligheten.

Var rädd om den här för vi kommer använd den mycket under de kommande åren. Gör den till din. Stryk under ord du inte förstår och markera kluriga sammanhang.

Som alltid när betydelsen förklaras och ett förtroligt ansvar förmedlas så händer det något med allvaret i situationen. Väldigt få häften försvinner.

Med det här materialet i mitt klassrum så vet jag att undervisningen blir både relevant och anpassningsbar. Oavsett om jag har materialet digitalt eller som faktiskt häfte så finns det tillgängligt till alla och uppdateringarna följer samhällsutvecklingen.

Med två nystartade skolor i bagaget och några andra skolor med mer välfyllda klassrum på vägen så kan jag idag 2018 säga:

Det här materialet behöver jag för att kunna ge mina elever goda förutsättningar att nå de kunskapskrav läroplanen föreskriver.

 


Det stora klivet- ett litet ögonblick som gör den stora skillnaden

Högstadielärare det är jag, helt klart. Jag trivs med sökandet som tonårstiden är. Alla frågor om stort och smått. Kontrasten mellan den brådmogne och det lilla barnet som över en sommar fått en fullvuxen människas utseende även fast tanken inte alls hängt med.  Det är en komplex och utmanade tid, ibland ordentligt tuff men oftast väldigt givande.

Eleverna kommer på hösten i årskurs 7. Högstadiet hägrar, vissa har en stor längtan i blickan- ja, nu är vi äldst det här ska bli så kul.  Andra kommer med skräckblandad förtjusning, oj måste vi bli som de högstadieelever vi sett matsalen som vi nästan varit rädda för? En tredje grupp kör på som förut, jaha skola som vanligt. Tre år kvar i grundskolan, både massor med tid och samtidigt väldigt lite tid. Hur ska vi hinna göra allt som måste ske och samtidigt få våra elever att hitta de fokus de behöver?  

Kompisar, relationer, träning, ifrågasättande, mobiltelefoner och massa annat är för flera av våra elever mycket viktigare än det jag som lärare har att komma med när jag vill ha studiefokus i undervisningssituationen.

Eleverna kommer i mötet med nya lärare både väntandes på nya erfarenheter och lärdomar men även ibland med erfarenheter av tidigare misslyckanden och misstänksamhet till mig som yrkesgrupp.  Ofta är det tre år som vi jobbar tillsammans. Treårsperspektivet är det jag har med mig i min planering av undervisningen. De kommer med en uppsättning erfarenheter och kunskaper och lämnar tre år senare med helt andra. Att bevittna kunskapsprogressionen från den mer fakta inriktade mellanstadieeleven till den självständiga och reflekterande årskurs nio eleven det är stort. Resultatet kommer på sikt och ibland sitter jag med mina kollegor och undrar:

–  Hur ska det gå? 

Det är då det är viktigt att tänka på de där små framstegen som leder till de stora kliven. Att få bevittna de steg som leder den vägen är små ögonblick som gör den stora skillnaden.

Det är små överraskningar i vardagen. Eleven som gjorde exakt det jag bad den just på den lektionen det verkligen gällde. Det där förberedande samtalet med en elev som gjorde att eleven lyckades på ett helt nytt sätt. En oväntad hjälteinsats eller ett oväntat möte.

Tänker särskilt på en händelse  i början av december. Betygsstoppet är en vecka bort. Hormonerna i elevgruppen svallar för en ny elev ska börja, studiefokuset på lektionerna svajar.  Sjukdom i kollegiet och förkylda barn på hemmafronten. Det är inte som de ljumma dagarna i början av augusti när allt är möjligt. Det är betydligt tyngre. Men då händer det, ett stort kliv.

En novelltävling, nomineringar ska uppmärksammas. Noveller har skrivits. Kämpats fram med superhjältar som tema. Utkast efter utkast, korrigeringar och skrivkramper, idéflöden och tempusanpassningar. Tre texter kommer att lyftas fram från varje årskurs. Texter som inte lämnat läsaren oberörd. Innehåll som lyft sig från de övriga och lämnat avtryck i tanken.

Flera namn per årskurs ropas upp. Den oerhörda stoltheten som lyser i tonåringens ansikte, när ett namn ropas upp och eleven går fram till scenen, är svåra att med ord beskriva. Borta är tonåringen som kämpar med sin identitet, borta är jargongnen som är så viktig i klassrummet. Ett hav av händer vinkar ivrigt fram de  nominerade.

Ett stort kliv har tagits. Plötsligt är det inte jackan, kommentaren, mattävlingen eller fotbollsskottet som är det som uppmärksammas. Kunskapen och förmågan att uttrycka kunskapen ger plötsligt en enorm status. En lärdom som kämpats fram i skolbänken vinkas fram.

Ett stort kliv har tagits och diskussionen i klassrummet kommer inte bli densamma i den elevgruppen.

När jag  ett par månader senare på utvecklingssamtal lyfter fram ögonblicket till vårdnadshavare så växer eleven ytterligare. Att jag tillsammans med elev och vårdnadshavare får vara med i den stunden, när stoltheten blir ett gemensamt minne och för kunskapsklivet framåt ytterligare, det är ett sant privilegium. Stort och kanske till och med större än den där stunden när ett hav av händer vinkar fram elever som ska få uppmärksammas alldeles särskilt för sin insats.

 


Att åka på utflykt

 

I mina tidiga lärarår var jag aktiv i den fackliga världen. Jag föreläste, rekryterade studerandemedlemmar och gjorde vad jag kunde för att lära andra om de juridiska måsten vi lärare förväntas veta och kunna utan att lärarutbildningen för den delen sade lite eller inget om det.

Tillsynsansvaret och det här med ansvar under utflykter är kunskaper som jag tidigt fick och spred till andra.

Ansvaret i att åka på utflykt är stort och varje utflyktsmorgon innan jag går till skolan så tänker jag- varför utsätter jag mig för det här? Detta till trots så är jag en person som gärna åker på utflykt med mina elever. I samband med augustidagarnas intensiva planering av årets aktiveter så är jag i farten och bokar in oss på både det ena och det andra. Begränsade till att gälla under skoltid och med tydlig information till vårdnadshavare, medresande kollegor och elever.

En sak som får en utflykt att lyckas och blir bra är inte utflyktens faktiska mål utan förarbetet som sker innan vi ens kommit iväg.

En tydlig planering till mina medföljande lärarkollegor. Vart ska vi, vad ska vi göra där, hur ska vi ta oss dit och vem ska ha vilken roll under resans gång? Även fast jag jobbar på högstadiet och ingen av mina elever skulle drömma om att gå på led och hålla hand så är principen densamma. En vuxen går först och en vuxen går sist, därimellan går andra vuxna som håller koll de med.

Det här presenteras även för eleverna både en och två gånger innan vi åker. Vart ska vi, hur tar vi oss dit och vad förväntas under resan och på utflyktsmålet? Mina erfarenheter när jag som ledig får åka tåg eller buss med skolelever som ska på utflykt och de fullkomlingen invaderar det kollektiva färdmedlet med sitt oljud väljer jag också att berätta om. Min strategi i dessa lägen är alltid- jag byter vagn, orkar inte på ledig tid med oljudet samt se vilsna kollegor från andra skolor låtsas att de inte riktigt känner igen sina egna elever. Men när jag jobbar då vill jag att eleverna lär för livet och inte är skolgruppen som gör att medpassagerar byter plats.

Vi lär att det finns andra som åker med oss och vi anpassar oss därefter.

Matsäcken, här lär jag fortfarande. Bara på senaste utflykten gjorde jag det dumma misstaget att börja prata om matsäcken innan jag presenterade utflyktsmålet.

Gör inte det, så fort matsäck har nämnts så slutar majoriteten av högstadieeleverna att lyssna.

De måste ha tagit med matsäck hemifrån och fått otaliga matsäcker från skolan under skolåren men ändå, matsäcken slukar alla annan information.

Även kring matsäcken krävs framförhållning. Kollegorna i köket behöver få tid att beställa och avboka lunchen. På min skola servar de fantastiskt. Fyllda baguetter, juice och smörgås vankas när det är utflyktsdags. Till elevernas lycka får de dessutom helt själva göra sin smörgås innan vi åker. Blandningarna i tillverkandes blir många gurka till den som vill, kalkon till en annan och helt utan något till den tredje.

Dagen innan utflykten, uppgifter delas ut. Vi repeterar både en och två gånger, gärna med olika kollegor vad som gäller på utflyktsdagen. Vill ju inte att reglerna och förhållningssättet kring utflykt ska bara vara förknippat med mig.

Utflyktsdag- här slår det aldrig fel. Alla elever kommer på utsatt tid, ofta med god marginal. Jag småpratar lite om dagen med eleverna, få eller ingen verkar osäker på dagens innehåll. De är så förväntansfulla. Oavsett om vi ska åka två stationer med buss för att se en teaterföreställning eller om det är en heldagsutflykt med två museibesök förväntningen på att faktiskt lämna skolbyggnaden med hela klassen är det stora äventyret.

Väl på väg så kommer det alltid kommentarer; måste vi gå så långt? varför tog vi den här vägen?  Lite smågnäll som jag inte tar som annat än, nu vill de prata lite men vet faktiskt inte vad de ska säga. 

Utflyktsdagar brukar jag även planera en lång promenad gärna i början av dagen. Vi hoppar av vid en tidigare hållplats för att få till en sightseeing tur när vi ändå är ute. Boendes nära Stockholms city så är det mycket att titta på. Vi kanske hoppar av vid Södras station för att uppleva Medborgarplatsen, Stockholms stora moské, Slottet och Riksdagen innan vi når målet för dagens utflykt.

Matsäcken försöker jag i möjligaste mån planera att den intas utomhus.  Möjligheterna för eleverna att sitta i olika grupperingar mer eller mindre avskilt uppskattas av både mig och dem.  Jag gillar att vi är ute. Jovisst får jag som vuxen stötta kring städning. Jag ansvara för att även det sista plockas upp.

Väl vid utflyktsmålet är de väl införstådda eleverna redo för uppdrag. Även på utflyktsdagar händer det saker som går utanför plan. En gång fick elever dammsuga ett besöksrum då de inte följt matsäck anvisningarna och en annan gång kom en väktare och repeterade museets ordningsregler för några elever. Men med framförhållningen och tydlig information så är det ändå förvånansvärt få sådana tillfällen.

 

Är vi kollegor dessutom väl förberedda så kan vi med lätthet även hantera eventuella händelser som sker utanför plan.

Efter en sådan här dag så brukar hemfärden vara dagens enklaste uppgift. Trötta elever ihopsjunkna i bussätet. Alla ord för dagen är sagda. Förväntningen inför dagen och de långa promenaderna tar ut sin rätt. Ibland kommenterar någon elev:

–  Varför tog det oss längre tid att ta oss till utflyksmålet än själva studiebesöket?

Klok reflektion.

Så är det, resan och förberedelsen är det som tar längst tid. Det är nog därför jag åker på utflykter gång på gång. Visst är det inspirerande och givande att visa eleverna museum och riksdagshus men det som bygger oss som grupp, det som skapar relation och minnen är det som sker därimellan. På hållplatsen väntandes på bussen, det där oväntade mötet i riksdagshuset, historien från eleven på promenaden- det är det som är hela äventyret när vi ska åka på utflykt.

 


Att arbeta med Kuben- göra skolarbetet viktigt på riktigt

 

Min skola är en Kuben- skola läsåret 2017/2018. Det betyder att vi är del av Raoul Wallenberg Academys projekt Kuben.

Ska jag vara helt ärligt så visste jag inte vad det var när jag först hörde om projektet. Började på mitt nya jobb i augusti. En nystartad skola, nya tankar välkomnades. Jag ville verkligen börja med att undervisa geografi. Från första stunden på terminen skulle eleverna lära, andas och känna geografi. Falukorv och järnmalm, mobiltelefoner och koppar, vi skulle läsa geografi och det skulle bli så kul.

Första dagen på jobbet, en kub kommer att komma till skolan. Vi ska arbeta med Kuben. Jag var inställd på att göra något bekant, allt annat var nytt. Nya kollegor, nytt arbetssätt, nya lokaler och massa nya elever.  En kub, vad handlar det om egentligen?

Att jobba i skola är att jobba tillsammans. Kollegiet var mycket engagerat, vi skulle inte bara få en kub den skulle dessutom vara fylld med tekniska möjligheter. Kuben skulle snart komma.

Det var bara att gilla läget och tänka om. En kub om mänskliga rättigheter, barnkonventionen, diskrimineringsgrunderna och vår värdegrund.

Helt plötsligt öppnade sig massa dörrar. Det här kan jag ju, det här är ju jag.

Det här är det jag gör, hela tiden, hela läsåret i alla övningar. Är det något som mina elever verkligen har med sig när de lämnar tre år av undervisning med mig så är det kunskaper om barnkonventionen, allas lika rätt och att med våra rättigheter kommer stort ansvar.

Nytt jobb för mig och ny skola för många av mina elever. Vi måste lära känna varandra, vi måste bygga grupp. Värderingsövningar och namnövningar avlöser varandra. Vi pratar, lyssnar, frågar, promenerar, klipper, ritar och skriver. Solar, träd, regnbågar och nya bekantskaper skapas. Vår hemvist dekoreras med våra alster och vår arbetsplats börjar kännas som vår fylld med våra arbeten.

En dag frågar min rektor om vi kan tänka oss samarbeta med en förening i grannskapet. De vill ha en utställning om demokratin i sina lokaler. Jag pratade med initiativtagaren som var imponerad av vad elever och lärare tillsammans åstadkommit under de första veckorna av terminen. Vi lånade ut våra verk. En vecka senare blev vi bjudna på vernissage. Vilken möjlighet vilket äventyr, många av eleverna lärde sig helt klart ett nytt ord den dagen- vernissage.

Kuben anländer på skolgården- rätten till en opartisk rättegång.

Med det så ser jag kuben och Raoul Wallenberg i det mesta. En utflykt i Stockholms City med eleverna. Vi ska se förra årets kubenskolors utställning i Kungsträdgården. Plötsligt finns där ett minnesmonument över Raoul utanför utrikesdepartementet, har det varit där förrut? En vandring i staden och vi står på Raoul Wallenbergstorg, har det alltid funnits där?

Vi bjuder in gäster till skolan. En officer kommer och berättar om Försvarsmaktens roll i vårt rättssystem. En advokat kommer till oss och berättar om sin roll i rättskedjan. Polisen gör besök, vilken roll har de i vår demokrati?

Byggsten på byggsten läggs i vårt Kuben- projekt.

När vi lämnat samhällskunskapsdelen som inledde läsåret så går vi över till historia. Det är tid för revolutioner och upptäckter. Hur har dessa bidragit till möjligheten för en rättvis och opartisk rättegång 2018? Vilka möjligheter hade Marie- Antoinette 1789 till en rättvis rättegång?

Samhällskunskap övergår i etik. Minnesdagen av Förintelsen passerar. Historien om Raoul Wallenberg får helt plötsligt en ny dimension. Eleverna har hört talas om och läst lite om Förintelsen tidigare men nu gör vi en djupdykning. En hel vecka lägger vi på minnesdagen, det skrivs dikter och läses texter. Vikten av att ha kuben på gården och höra om historien ger en enorm tyngd i undervisningen.

 

Vid ett tillfälle är koncentrationen i klassrummet så påtaglig att den nästan är greppbar. Eleverna förstår och tar till sig innehållet på ett sätt som jag inte tror varit möjligt om inte Kuben stått där på gården.

Tiden börjar närma sig utställning. Vi behöver börja tänka på hur vi ska fylla vår kub? Vad ska vi göra med alla dessa diskussioner, möten och upplevelser som passerat under läsåret? Hur ska vi förmedla det vi lärt under året till de som besöker vår kub när vi lämnar den ifrån oss till nästa skola?

Min från början oklara engagemang till Kuben försvann fort.  Jag nu är helt övertygad och såld på på idéen. Viktigt på riktigt pratar vi mycket om på vår skola. Vad kan vara viktigare än att lära av historien och samla den kunskapen i en kub för att sprida vår kunskap till andra?

I höst får vi visa Kuben. Då är det vi som bjuder in till visning i City. Vi får då visa att vårt arbete med Kuben är att göra skolarbetet viktigt på riktigt.

Så geografi arbetet då, hur gick det med det? Tillsammans avslutar vi terminen med ett arbete där naturgeografi möter kulturgeografi, en ny landmassa skapas- vilka rättigheter finns där som möjliggör rätten till opartisk rättegång? Cirkeln för läsåret är sluten. 

 

 


Ordets makt

Makten i ordet och ansvaret som vår yttrandefrihet för med sig är centrala delar i min undervisning som lärare. Att jag dessutom är lärare i de samhällsorienterande ämnena gör att jag även i mina ämnespass har starkt fokus på frågan. Olika sätt att uppmärksamma demokratins ansvar samt varierade former att presentera rätten till det fria ordet är nödvändiga för att ge eleverna verktyg att förstå innebörden.

Direkt i början av terminen markerar jag riktning för diskussionen och visar att allas lika värde är en självklarhet. Övningar om Barnkonventionen, Diskrimineringsgrunderna, yttrandefrihet och tryckfrihet inkluderas i det dagliga arbetet. Diskrimineringsgrunderna och barnkonventionen aktualiseras därefter kontinuerligt under terminen.

 

Ordet och tanken är fri men jag vill alltid tydligt markera att med friheten kommer ett stort ansvar.

Ingen får ta rätten att kränka någon annan för dennes person. Här och i många andra olika sammanhang brukar jag ta hjälp av musikvärlden för att skapa engagemang och förståelse.

Att Madonna är en fantastiska underhållare och banbrytande artist är nyhet för få. Yttrandefrihet och artistiskt nyskapande har följt hennes framgångsrika och långa karriär. Att i mitt klassrum introducera henne som sagoförfattare är det få som kan föreställa sig.

Boken Herr Peabodys äpplen av Madonna, som förövrigt är dedicerad till världens alla lärare, har för mig blivit en trogen följeslagare i klassrummet sedan den utgavs 2003. En saga blir alltid en bra början på en lektion oavsett ålder på eleverna. Är eleverna äldre, som mina högstadieelever är, så blir diskussionen som följer alltid analytisk och full av intressanta kopplingar till värdegrundsfrågor. 

Makten som ligger i ordet förtydligas av sagans form.

 

Sagan tar plats i en liten stad någonstans världen. Ett barn i staden ser knattelagets populäre tränare göra något som vid första anblicken ser ut att vara en stöld. Barnet sprider sin historia i den lilla staden. Stadens invånare börjar snabbt vända tränaren ryggen.

Boken hjälper mig i undervisningen om yttrande- och tryckfrihet. Ansvaret som kommer med dessa friheter är stora.

Att rent teoretiskt lära sig vad friheterna betyder brukar inte vara någon större svårighet. När teori ska bli praktik brukar svårighetsgraden öka.

Vad får vi egentligen säga till och om varandra utan att missbruka friheterna? Hur lätt kan inte en diskussion på internet ta en vändning som skapar både konflikt och ledsamh

eter? Ett rykte utan minsta spår av kritisk granskning blir lätt en etablerad sanning.

När tränaren i den lilla staden får höra ryktet som cirkulerar kring honom konfronterar han barnet. Barnet får en mycket symbolisk tillrättavisning som väcker många tankar hos läsaren eller i detta fall lyssnande eleven.

Bokens innehåll leder till en tydlig diskussion om ordets makt. Slutet ger även goda infallsvinklar till samtal om konsekvenser av ryktesspridning och vikten av själv skapa sig en uppfattning om vad som hänt. Varje gång får sagan önskad effekt med diskussion om ordets makt.