Varför säger du bara till mig?

-Det var inte bara jag som gjorde. Varför säger du bara till mig?

Ramen var given. Genomgång från kollegan om ett nytt skrivverktyg som hjälper eleverna att få mer struktur och kvalité på sina texter. Instruktionen skulle bli kort, alla skulle ha lärplattorna ihopslagna och fokuset mot den stora tv-skärmen längst fram. Talutrymmet var kollegans. Dataspelet som pågick på elevens lärolatta var långt ifrån de ramar som givits inledningsvis.
– Jag säger till sig för att det är dig jag nu pratar med. Det är genomgång. Du ska precis som alla andra lyssna aktivt och se på vad som händer därframme vid genomgången. Det du gör just nu stör genomgången och hindrar dig själv att göra det du ska.

I sådana lägen förvandlas jag säkerligen i mina elevers ögon till att bara vara den där asjobbiga fyrkantiga människan som aldrig ger sig och alltid säger till just ”mig” och bara ”mig” hela tiden.

Humöret efter tredje tillsägelsen blir inte heller på topp och ordvalet tyvärr inte alltid de bästa varken från mig eller eleven.

Det var jag idag. Det står jag för. Titeln ”asjobbig” fick jag efter tredje tillsägelsen när jag bad min elev göra just det som bestämts vara förutsättningen för passet.
Inte den roligaste delen av jobbet och definitivt en energitjuv men i slutändan ack så givande. Efter tredje gången blev det som jag sagt, lärplattorna slogs ihop och fokuset gick till genomgången, och det vi faktiskt bestämt var det som fick gälla.
Just i den stunden är vi inte de bästa vänner. Eleven genuint upprörd och känner sig missförstådd av mig och kanske hela lärarkåren. Jag, professionellt markerande och lätt frustrerad, backar och ser mellan fingrarna om något mer halvtokigt sker.
Belöningen kommer inte i stunden eleven gjorde som jag sa utan oftast dagen efter. Inte sällan på morgonen. Den där stunden när dagen är ny och allt är möjligt. Ett god morgon och en stund på tu man hand. Inga kompisar i närheten ingen attityd eller show som måste upprätthållas.

 

– Är så stolt över det du gjorde igår. Du gjorde det vi bestämt. Såg att du fick väldigt mycket gjort efter genomgången.

-Va tyckte du?

-Ja jättebra jobbat. Unna dig själv fler sådana stunder idag det är du verkligen värd.

– Ja det det ska jag göra!

Senare på dagen en blick mot mig när eleven gör det vi bestämt. En stolt nick från mig och senare en klapp på axeln. Tyst samförstånd, det här var bra.


Hur svårt kan det vara? – lektionen som inte blev bra

Det är tidigt på terminen. Vi ska ha en lektion i geografi. Kartboken ska introduceras för första gången det här läsåret. Eleverna ska få göra en klassisk och omtyckt uppgift. Titta i kartboken, fyll i en matchande blindkarta. Vilken information finns egentligen i en kartbok? Min erfarenhet vet att det här blir en lugn lektion.

Det är något med kartböcker och blindkartor som lockar och alltid fungerar.

Den lugnande musiken är på. Gruppen kommer in från rast. Materialet är framme. Lektionen i all sin enkelhet är välplanerad. Tillsammans hittar vi lugnet och genomgången kan börja.

– Idag ska vi jobba i kartboken. Vi ska lära om vilken information du kan hitta i en kartbok. Ni kommer alla få en blindkarta med uppgifter att lösa. På sidan 6 och 7 i kartboken hittar ni informationen som blindkartorna efterfrågar. Jobba enskilt så alla får leta efter informationen. Vill ni ha hjälp så räck upp handen så kommer jag till dig.

Genomgången känns glasklar. Alla har fått sitt material. Dags att börja jobba.

En hand sträcks upp: – Kan jag få hjälp? Ytterligare en hand kommer upp. En elev kommer fram till mig och undrar: – Kan jag få hjälp? En elev frågar en annan. Tre händer till räcks upp. Jag går runt och hjälper elev efter elev. Ändå verkar behovet av hjälp inte försvinna. Har ingen förstått instruktionen?

Fyra personer står framför mig- Kan vi få hjälp? Några elever slutar jobba och börjar prata med varandra om spelet de har på telefonen. En elev går mot fönstret och börjar fingra på bollen som ligger där. Ytterligare en elev reser sig och går mot bollen. Eleven som först räckte upp handen ropar- Kommer du inte snart? En annan säger: – Jag frågade först.Jag går runt metodiskt försöker hjälpa varje elev men alla har samma frågor, ingen verkar veta vad de ska göra. Ljudnivån stiger i rummet. Vissa har helt slutat jobba och prata med varandra.

Var försvann lugnet från lektionens början?

Jag befinner mig mitt i ett frågande kör. Ingen verkar ha förstått eller lyssnat på  instruktionen. Alla vill ha hjälp med exakt samma sak.

Mitt inre jag skriker: – HUR SVÅRT KAN DET VARA ??? Slå upp sid 6 i kartboken och jämför bilderna.Ett djupt andetagen. Börjar jag höja rösten och tappa lugnet nu så blir inget bättre av det.

Dags att tänka om. Dags att prioritera. Vilken riktning måste jag försök få eleverna mot?

Vad är viktigast just nu? Måste alla sitta ner? Ska jag göra om genomgången? Dags för en tidig bensträckare? Vad är det som de inte förstår?

Jag tar ett beslut och höjer rösten en aning:- Alla måste sitta ner. Räck upp handen och vänta på att jag kommer till er.

Instruktionen fungerar. Eleverna återvänder till sina platser. Jag går runt till alla, få verkat ha förstått uppgiften. Slå upp sidan 6 i kartboken. Titta på kartan. Jämför med papperet du har framför dig. Vad heter landet i kartboken? För över information till papperet. Om och om igen samma instruktion. Ett inre mantra går i mitt huvud- Hur svårt kan det vara?

Lektion är slut eleverna lämnar rummet. Jag står kvar med kaoset i huvudet plockades förstrött några papper. Vad hände egentligen här? Hur kunde det bli så här? Lektionen började i ett härligt lugn. Materialet var på plats och alla satt lugna vid genomgången. Var instruktionen otydlig? Var uppgiften för svår? Hade det hänt något på rasten som jag inte visste? Massa frågor. Inga svar. Det här brukar ju vara både uppskattat och självgående arbete. Vad var det som hände egentligen?

Dessa pass kommer ibland, väcker alltid många frågor hos mig. Men mest av allt väcker det alltid nya kunskaper om mig själv och min profession. Perfekt tillfälle att finslipa, reflektera och göra om.



























 


Världsläget sitter i klassrummet- vad gör jag nu?

Tsunamin i Indiska oceanen 2004, flyktingströmmarna från bl.a. Afghanistan och Syrien  2015 och terrorattentatet på Drottninggatan 2017. Händelser som sker i vår omvärld sätter sina direkta spår i undervisningen. Plötsligt en dag är det inte bara rubriker att diskutera eller ett ämne att ta upp.

En dag sitter nyhetsläget i klassrummet.

En lektion för några år sedan  bär jag fortfarande med mig.  Medierna var fyllda med rapporter om röda räddningsbåtar på Medelhavet. I Globen talade Hans Rosling om kriget i Syrien samt tackade alla som varit modiga att fly och tagit sig till Sverige. På Centralstationen i Stockholm stod frivilliga och hjälparbetare redo att möta flyktingar.

En dag får vi en ny elev till vår skola. Ett nytt namn, en ny person. Eleven kom från ett annat land men kunde engelska och ville gärna börja sina studier så fort det bara gick. Egentligen inget konstigt men den här personen kom med en historia som jag i efterhand hade hoppats aldrig hade behövt skrivas. Plötsligt satt eleven där i mitt klassrum, världsläget var plötslig där i rummet.

Vad gör jag nu?

Allt vi pratat om i klassrummet diskuterat och försökt förstå kring flyktingströmmarna, nu är det en person i klassrummet som upplevt allt. Gruppen arbetade med historia och efterkrigstiden. Vi hade precis börjat diskutera folkmordet i Rwanda. Eleven pratar god engelska och skulle delta på alla mina lektioner med gruppen. Historia alla kan delta. En vecka går, vi ska se Hotell Rwanda.

Ska eleven vara med?

Jag prata med eleven och förklarar vad vi ska göra. Förklarar historien och vad som hänt i Rwanda. Eleven är en mogen person och resonemanget vi för känns djupgående och förtroligt. Film momentet  är inget måste de finns andra uppgifter att göra. Eleven vill vara med och se filmen.
-Det är ingen fara, det går bra, säger eleven.

Lektionen för filmvisning börjar. Filmen rullar gång och historien bakom folkmordet berättas. Jag tittar ut över klassen och ser hur historien verkar landa hos eleverna. Där borta i hörnet ser jag att den nya eleven gråter. Tyst förbannar jag mitt beslut att ha tillåtit min elev att se filmen. Jag går fram till eleven som torkar sitt ansikte med en medhavd välanvänd näsduk av tyg.

– Kom du ska inte se det här, säger jag.

Jag leder eleven bort till det angränsande grupprummet.  Väl där rinner inte tårarna stilla hos eleven utan en ofattbar förtvivlan brister ut hos den unga människan. En förtvivlan bortom ord och rum. Jag håller elevens axlar i ett fast grepp. Någonstans kommer minnet till mig att ta ett fast tag i väldigt ledsna personer och låt dem känna att deras kropp är där och ändlig.

Jag sitter helt tyst bredvid eleven och bara är vid dennes sida. Det finns inga ord för en stund som denna. Tillslut säger jag:

– Förlåt du skulle inte sett det här.

Eleven torkar sig med sin välanvända näsduk av tyg och svarar:
– Det här är inget mot vad jag varit med om.
Eleven tar fram sin mobil och börjar bläddra bland sina bilder. Tillslut säger eleven:
– Det här är min yngsta släkting. Visst är barnet fint?  

Bilden visar ett litet barn som ser ut att sova. Eleven förklarar att de dödade barnet, med de så menar eleven Al-Qaida. Världsläget gör sig absurt påmint i detta lilla grupprum i en skola bland många. Jag förstår tydligt att barnet på bilden inte sover, barnet är dött. Eleven fortsätter bläddra i sin telefon. Visar en bild av något som liknar rester av ett fordon. Bussen blev attackerad förklarar eleven.

-Alla dog, sånt här händer hela tiden. Ingen hjälper oss.

Fler bilder på döda människor. Eleven berättar och visar, visar och berättar. Jag förblir tyst, har inga ord som passar. Gruppen utanför gör sig påmind. Jag går ut och tittar till de andra. De ser att jag är tagen av stunden och samtalet i grupprummet. Klassen är helt tyst och fokuserad på filmen men även tagna av stundens allvar.  De vet, trots min tystnad, att det händer svåra saker i grupprummet.

Fler bilder och en historia om ett hastigt uppbrott från en familj långt borta. En saknad och sorg som eleven berättar med hjälp av bilder i sin telefon. Bilder från en värld som jag bara läst om i tidningen eller flyktigt sett på nyheterna. En historia som är så tung att gråten och orden stockar sig hos mig.

Lektionen är slut. Eleven sitter i grupprummet. Djupt rörd av berättelsen från grupprummet avslutar jag lektionen. Utan ord visar mina elever att de förstår att en historia långt bortom deras verklighet har berättats i grupprummet. Eleverna lämnar klassrummet. En elev stannar kvar och kommer fram till mig och frågar:

– Får jag ge vår nye klasskamrat en kram?
– Jag vet inte, svarar jag.  

Tänker samtidigt hur gör vi när vi träffar någon som förlorat allt och sett det vidrigaste av vidrigheter? Har det här barnet fått en kram av en jämnårig manlig person tidigare? Betyder en kram samma sak för de frågande eleven som den förtvivlade?
– Jag vet inte om det är en bra idé just nu, kanske senare. Vi får lära känna varandra lite bättre först.

Eleven kommer ut från grupprummet med den välanvända näsduken av tyg i handen. I ensamheten i grupprummet har eleven samlat sig och är lugn.

– Hur går det frågar jag? Väl medveten att frågan är platt men tusen gånger bättre än en fråga om eventuellt mående skulle ha varit.
– Det är ok, svarar eleven samlat.

Eleven går ut och stoppar sin välanvända näsduk av tyg i fickan. Jag samlar förvirrat ihop mina saker. Går till mitt arbetsrum helt tom i blick och tanke. Klassen och eleverna ha gått mot idrottspass och lämnat byggnaden.

I arbetsrummet är jag inte ensam. Kollegorna på plats ser min tomma flackande blick och lägger bort vad de har för händerna. De ställer om fokus till att lyssna på mig.

– Hur ska vi hantera det här? frågar jag dem. Vad gör jag nu?

Veckorna som följde blev omtumlande både i klassrummet och ute i Europa. Flyktingströmmarna fortsatte till Sverige. Frivilliga mötte på Central stationen. Diskussioner i riksdagen om flyktingkrisen. Eleven ville få klasskamraterna att förstå sin historia. Klasskamraterna ville välkomna och visa sin vardag. Min närmaste rektor tog sig an uppgiften att skaffa stöd till mig som medarbetare. Det här var något helt nytt för vår skola och samhället. Diskussionen fortsatte- vad gör vi nu?