Eleverna utvärderar min undervisning

Egentligen var det tänkt att vara en övning om hur en sammanfattning kan se ut och vilka detaljer som är relevant eller inte.

Hade precis suttit och läst 60 stycken texter om olika uppfinnare och deras bidrag till historien. Många hade skrivit detaljerade redogörelser kring uppfinnarnas föräldrar och syskon samt eventuella barnsjukdomar.

Flera hade ägnat lite detalj och skrivutrymme åt själva uppfinningen och dess konsekvenser för eftervärlden. Även fast det var själva instruktionen och uppgiften i grunden. Jag fick lära mig att Alfred Nobels pappa hette Immanuel och hur länge Gallileo Galilei gått i skolan.

Det fick mig att dels vilja gå igenom vad som är relevant för en sammanfattning. Samtidigt ville jag även försöka hitta ett neutralt ämne som alla kunde relatera till för att förtydliga poängen.

Ämnet föll precis innan lektionen skulle starta på en typisk lektion med Karin. Förhoppningsvis ett neutralt ämnesval och definitivt något som alla i rummet kunde relatera till.

Syftet med ämnesvalet var att se om någon av dem började säga saker om mina föräldrar och barn eller om de helt enkelt skulle fokusera på det vi har gemensamt nämligen de lektioner vi har tillsammans.

Som du säkert redan förstår så gick lektionen mot ett helt annat håll och gav nog mig mer än eleverna.

Hur är en typisk lektion med Karin?

Jag har mellan sju och åtta klocktimmar i veckan med varje elev. Det är många uppstarter och avslutningar på en veckan. Flera genomgångar och oändliga möten som avhandlar stort och smått. Själv har jag en tydligt tanke hur det går och vart vi är på väg. Men vad tycker mina elever egentligen.

Det första som de till min stora glädje sa i båda grupperna var lugn. På dina lektioner finns ett lugn. Det här är något jag alltid har som högsta prioritet på mina lektioner och jag blev så innerligt glad när eleverna själva sa just de orden.

Sedan kom de att lägga tid på mina genomgångar. De gillar att jag ritar på tavlan när det är genomgång. Jag gör tankekartor och de kompletterar sina tankekartor med anteckningar. En elev kostade till och med på sig att säga att;

”- Du har de bästa genomgångarna!”

Vidare lyfte de fram att man som elev förväntas anteckna på lektionerna.

Musiken som alltid inleder lektionspassen lyftes fram. Varken som ris eller ros utan något som alltid är närvarande.

”Du tävlar aldrig om talutrymmet”, sa en elev.

Det är sant.  Något jag även själv jobbar med hela tiden. Försöker lära mig själv att inte gå vägen att höja rösten för att få gruppen tyst utan istället under tystnad och med tydligt kroppsspråk vänta in. Fungerar väldigt bra bara jag inte blir ivrig och vill komma igång innan lugnet lagt sig.

Slutligen så tog de även upp kring var och när man får mest hjälp när bearbetningsdelen av lektionen är i gång. Vill man ha när och mycket hjälp så ska man vara i huvudklassrummet och vill man själv driva sitt arbete så sitter man i grupprummen.

”Du får mer hjälp i klassrummet.”

Eftersom det var sammanfattningar vi skulle träna så drog jag kopplingen till min pappa eftersom så många omnämnt Alfred Nobles pappa. Står det något om Karins pappa på  den här sammanfattningen? Vissa elever såg på mig som om jag för en stund tappat förståndet. ”- Varför skulle det stå om Karins pappa på tavlan?”

Sen förklarade jag och vissa elever drog på smilbanden och kände igen sig själva i sina texter. Viss information är ju helt irrelevant i en sammanfattning.

Vad har Karins pappa med en lektion i skolan att göra?

Tror tanken om vad en sammanfattning ska och inte ska innehålla landade. Det jag tog med mig från lektionen var inte så mycket kring sammanfattningar utan vad eleverna sa om en typisk lektion med Karin. Det hela gjorde mig varm inombords.

Det jag lägger stor vikt vid som viktigt i undervisningen var det som även eleverna observerat som något som oftast finns med på lektionen.

Ett bra pass och en riktigt bra lärdom! Som ett stort fång blommor av tankar att bära med mig i verktygslådan.


Vad är det med er lärare?

Vad är det med er lärare och instruktioner? Frågade min skolans teknikansvarige mig här om dagen. Skolan hade fått en ny skrivare jag hade följt instruktionerna och tyckt att jag har lagt till skrivaren. Så var så klart inte fallet.  Jag hade bara gjort hälften av vad jag skulle.

Vad är det med er lärare och instruktioner? Fick jag till fråga. Helt plötsligt var jag inte mänsklig längre utan reducerad till en kollektiv titel.

Efter det har jag inte släppt den tanken. Ja, vad är det med oss lärare och instruktioner till nya tekniska apparater?

Kan det vara så att vi mänskliga?

Ibland känns det som vi ska vara de där tiokamparna som bemästrar precis allt. Relationer, hög akademisk nivå kunskapsmässigt,  tekniskt innovativa samt ständigt uppdaterade, psykologer, kuratorer, rastvärdsproffs, goda skribenter, inneha en fantastisk minneskapacitet som lär sig minst 100 nya namn på 5 arbetsdagar, kunna alla länder i världen samt respektive lands kungalängd,  hantera andra människors humörsvängningar, ständigt behålla lugnet, ha en god analytisk förmåga och en överblick på läget som motsvarer en lejonhona som spanar över savannen.

Självklart ska vi även kunna installera nya skrivare och svara på 3- 400 frågor om samma sak varje dag. Snabbt kopiera, på en ständigt havererande kopiator, 30 exemplar av en uppgift när eleverna går på rast. Allt gärna samtidigt.

Ibland så kan det vara så att jag är helt enkelt inte lägger tid på att installera den där skrivaren eller starta om min dator.

 Jag är inte bäst på allt och det står jag för. Nya appar, uppdatering av mjukvara och en felande kopiator stressa mig varje gång.

Jag trycker hårt och många gånger på knapparna så de nära brister av min ilska.


Att däremot för
20:e gången förklara en övning trots att den står på tavlan eller visa förståelse för att papperet eller pennan bara försvann, det fixar jag nästan varje gång.

Så är det med oss lärare.

 

 


Att ge tillbaka ett prov


Eleverna har slutfört ett moment. För ett par veckor sedan hade vi ett stort prov. Jag har samlat ihop allt underlag, gjort min bedömning och eleverna behöver få veta vad den samlade resultatet blev.

Jag är förtjust i matriser. Kryssar i de olika förmågorna allt eftersom momentet fortgår.  När arbetet sedan är helt klart så får eleven tillbaka en i fylld matris. Känns bra att ge dem något fysiskt och eleven i sin tur, den som tar sig tiden, har även en möjlighet att beskåda hur det gått och se vad som saknades för att få ett eventuellt högre betyg. Frågan är nu ;

Vilken är den rätta tiden att ge tillbaka arbetet?

Som lärare är jag klar med momentet. Jag har rättat, bedömt, planerat nästa projekt och är troligen mitt uppe i alla förberedelser som projektets genomförande innebär. Samtidigt är rättningen av det gamla momentet klart. Eleverna måste få veta hur det gick och arbeta vidare ifrån det. När är det bästa att lämna tillbaka?

Jag är fast övertygad om att den bästa stunden för återlämning är precis vid lunch eller dagens slut.

Har märkt genom åren att det här inte är något som alla mina kollegor tyckt vara viktigt eller kanske ens funderat på.

Om jag lämnar tillbaka resultatet vid lunch eller än bättre dagens slut, gärna en fredag, så påverkar inte jag nästa lektion ifall resultatet inte blev vad eleverna hade trott. Skulle eleven bli upprörd så ger jag denne en buffert i tid där den får tycka illa om resultatet eller säkert ibland även mig för jag rättat dåligt eller gjort ett dåligt jobb i undervisningen.

Jo, det är inte helt ovanligt att den första spontana tanken för mina tonåringar bli just så. Karin har gjort något tokigt eller dumt. Inte är det jag, det vill säga eleven, som kanske borde använt sin tid bättre eller utmanat sig själv mer under momentets gång.

Att lämnat tillbaka prov och resultat vid lunch eller vid dagens sista lektion ger även eleven bra möjlighet att få en stund för sig själv med mig för att ställa frågor. Jag får även tid att prata med de jag behöver. Vissa kanske behöver komplettera. Andra har överraskat storslaget i sin utveckling under momentet och behöver få en egen stund för beröm.

Delar alltid ut proven eller resultaten vid lektionens sista minut. En efter en får gå fram och hämta sitt prov och därefter lämna rummet för att söka upp den plats de själva vill för att se på sitt resultat. Det här ger även mig en bra möjlighet att behålla den eller de jag vill ha en stund för mig själv genom att spara deras prov till sist. I ett tomt klassrum kan jag och eleven prata om resultatet eller bestämma när kompletteringen ska göras.

Vissa kollegor genom åren har gett eleverna resultaten direkt på morgonen innan min lektion börjat. Det här har gett svallvågor på min lektion. Eventuellt missnöje och frustration har spillt över på min genomgång och lugnet jag alltid strävar efter på mina lektioner har uteblivit. Inte sällan har jag i stunden tyst förbannat kollegan som gjort något så illa genomtänkt som att lämna tillbaka ett resultat i början av dagen.

Samtidigt förstår jag kollegans perspektiv, den är ju klar med sitt. Den vill bara att eleverna ska få resultatet så de därefter kan jobba vidare.

Frågan här är vad som är bästa för eleven i de här lägena?

Jag är övertygad om min sak. Hur tänker du?

 


Är lovet slut eller???


Måndag morgon och första lektionspasset efter höstlovet. Rutinerat tänker min kollega och jag att eleverna får ta första halvtimmen till att hälsa på varandra.

Vi har väldigt sociala elever. Fick de så skulle de ägna minst första halvtimmen kanske till och med timmen varje dag åt att hälsa på varandra. God morgonkram, god morgon high five, god morgon klapp, kolla läget  i det oändliga varje morgon. Det här är ju inte hållbart naturligtvis men efter ett lov, varför inte.

Vi tänkte en halvtimme sen kör vi.

Själv var jag väldigt engagerad. Nytt ämne skulle introduceras och några gamla saker följas upp. Jag hade dels varit ledig men även varit på fortbildningskonferens och helt klart redo för lektion. Nu kör vi!

Vissa elever kom in, satte sig  och var redo. Lektionsdag är lektionsdag. Andra gick runt och fortsatte hälsningsritualen. En tredje grupp kom in i klassrummet och  fortsatte helt enkelt konversationen som de fört utanför.

Snappade upp ord som; inte sovit på hela natten, inte sovit på tre dagar, trött.

Som sociala zoombies vandrar de runt, med uppspärrade yrvakna uggleögon, näsorna ivrigt vädrandes efter nästa person att hälsa på.

Ännu en gång förbannar jag min, tydligen även kollegans, totala glömska av att ha högstadieelever tillbaka efter lov. Varför ens försöka ha något vettigt på förmiddagen efter ett lov?  Varför inte helt enkelt köra filmkortet? Låta dem snacka av sig och umgås första delen av dagen. Sen är de förhoppningsvis redo.

Innan lektionen var jag redo men vad gör det om eleverna inte riktigt är med på banan? Det gör ju mest mig irriterad och inte får jag mer fokus från dem för det. Tvärtom så blir jag arg och till ingen nytta.

Sedan som ett mirakel, varje gång, dag två efter lov så är de flesta åter på studiemode. Dagen innan har liksom aldrig hänt.

Lär dig någongång Karin, första dagen efter lov… tänk om och gör något som helt enkelt inte är så viktigt och som faktiskt fungerar.

Vad ska jag hitta på? Hur gör jag något bra av det här?

Till veckan är det dags igen. Ett lov är slut. Vad ska vi göra första dagen efter lovet?

Finns det något som verkligen fungerar?


Att ha genomgång

Konsten att hålla en genomgång eller ett föredrag är verkligen en konstform. Har precis varit på fortbildning flera dagar i rad och blivit föreläst av både politiker, tjänstemän, kommunikatörer och kursadministratörer. Vissa har föreläst med framgång. De flesta har försökt fylla stunden med så mycket information det bara är fysiskt möjligt. Alla har förlitat sig på powerpoint som ett lyft och förtydligande av det sagda ordet.

Det här har verkligen fått mig att tänka på det här med att ha en presentation för några som är där för att lära något de inte vet sedan tidigare. Ska ärligen säga att jag slutade lyssna på flera av föredragshållarna och istället började fundera på just det här inlägget.

Det här är ju min vardag och något jag gör dagligen. Så hur gör jag då mina genomgångar?

Ska börja med att erkänna, jag tycker att powerpoint presentationer är en snoozefest, det vill säga ofta otroligt tråkiga. Det är inte många som verkligen fått föreläsningen att lyfta. Syftar då på dem som har en bild och sedan några punkter under som kortfattat berättar vad föreläsaren säger i betydligt färre ord. 

Hur gör jag en genomgång som gör att mina elever lyssnar, håller fokus och faktiskt håller ångan uppe hela genomgången igenom?  De där stunderna när fokuset inte bara hörs i form av tystnad utan nästan är greppbart i klassrummet.

Kanske inte som de som höll fortbildningen jag gick på iallafall. Tro mig ämnet var superintressant och de som talade var duktiga meriterade politiker, pålästa och kunniga tjänstemän men inte pedagoger.

Så här tänker jag kring en genomgång. Det här är något jag tycker mig kunna sätta i – det här är jag bra på- facket.

Tänk på inramningen av passet som har genomgång. Jag ser mig alltid som en dirigent som står längst fram och håller taktpinnen. Få saker händer under en genomgång i rummet som inte sker på mitt kommando. Händer något som bryter fokus eller ämnet och som går utanför den tänkta ämnesramen så är jag eller min kollega snabbt där för att hjälpa till rätta.

Genomgången ska kännas som en helhet till arbetsområdet som vi håller på med. Stenar kan visas, filmklipp spelas, föremål skickas runt och frågor ställas. Allt ryms inom genomgångens ramar

Jag förbereder alltid mina genomgångar med att själv exakt skriva ner och måla de som jag sedan kommer att förmedla på tavlan. Dessa är även utmärkta att återanvända. Vissa förberedda anteckningar har lika många år på nacken som min lärarkarriär. För de som behöver anpassningen att få en kopia av mina anteckningar kan även lätt få en papperskopia alternativt fota min anteckningar.

Förberedelsen ger mig själv en bild av vad jag vill säga men hjälper mig även att inte sväva iväg och hålla på längre än den utsatta tiden.

Här vill jag verkligen ge tipset, säg alltid mindre än vad du först tänkt.

Ha hellre fler genomgångar och oftare än att tro att någon verkligen kan hålla fokus länge. Är ämnet nytt så fokusera på huvudinnehållet och skippa helt alla de anekdoter som du så gärna skulle vilja berätta. Ta enbart dem vid ett senare tillfälle eller bara för några som redan landat den information du vill förmedla.

I inlägget Att skapa ett lugn berättar jag om hur jag lägger upp stunden innan genomgången ska genomföras. Den stund som faktiskt är det som verkligen avgör om genomgången blir som jag tänkt och elevgruppen förtjänar.

 Vilket innehåll ska genomgången förmedla och hur hänger det här samman med den stora helheten som vi arbetar med?

Musiken är i gång. Eleverna är på plats redo att anteckna. Jag inleder alltid lektionen med att berätta hur länge genomgången kommer att hålla på att jag är den som till huvuddel kommer ha ordet. Vill någon ställa en fråga eller få något förtydligat så behöver den be om ordet så att alla kan ställa om sitt fokus till en ny person att lyssna till. Samtidigt som tidsramen ges så förmedlas även en kortfattade innehållslig ram. Det här kommer genomgången att handla om.

Att ge en tidsram hjälper många av mina elever som kan ha svårt att sitta still och hålla fokus samt de som vill veta vad som händer sedan. Tidsramen håller jag sedan fasta vid. Det är otroligt viktigt. Håller jag tidsramen så ger jag goda förutsättningar även för den aktivitet som kommer efter vare sig det är fortsättningen på min egna lektion eller att någon annan ska ta över gruppen. Att ta bort värdefull paustid för eleverna är inte att vilja någon väl. Det försvårar för nästa moment på den egna lektionen alternativt kan ge en konfliktartad start för nästa pass.

Mina elever förväntas alltid anteckna det jag själv skriver och ofta ritar på tavlan. Efter att själv vid flertal tillfällen lyssnat och tittat till den oerhört insprirerande Anna Tebelius Bodin så känner jag mig så rätt när jag tillsammans med mina elever skapar våra anteckningarna, jag gör samma sak som dem. Minns väl första gången jag såg Anna Tebelius Bodins första gången och hon fyllde tre stora kartongblad med bilder på hjärnan och dennes förmågor samtidigt som hon pratade.

Samtidigt som jag skriver så skapar även eleverna sina anteckningar. Det här är något de successivt får lära sig under tiden vi jobbar tillsammans. I början så blir det att allt jag skriver och ritar på tavlan är det som de förväntas anteckna själva. Genomgångarna är då korta men innehållsrika. När årskurs 9 närmar sig är genomgångarna påtaglig längre och så vet eleverna själva vad som är relevant för deras egna projekt och antecknar utifrån det.

För att göra anteckningarna viktiga så behöver alla visa för mig att anteckningar gjorts innan de lämnar rummet oavsett om anteckningen är digital eller skriven på papper, en målad bild eller en tankekarta.

Alla förväntas vara aktiva utifrån sina förutsättningar under föreläsningen. Anteckningarna får de sedan ha med sig vid projektavslutningar och vissa avslutande prov, även det för att göra dem viktiga och något som det är av stor betydelse att lägga extra arbete kring.

Svåra ord skriver jag alltid ner och förklarar noggrant. Här kan vi stava tillsammans och verkligen lägga tid på att grunderna förstås. Är orden en del av en begreppshelthet så ritar jag alltid också det begreppet. Enkla vulkaner, heliga böcker, kartor eller historiska personer, allt ritas i de enklaste skisser på whiteboarden under genomgången.

Det här tycker jag bidrar till att de lyssnande faktiskt behåller sitt aktiva lyssnande. Jag vill ju att de som lyssnar är aktiva under hela passet. Ibland kasta jag ut en fråga eller ber eleverna om ett sammanhang. Populärt är alltid att  dra paralleller till gemensamma upplevelser vi har eller kommer att få alternativt att kort berätta om något personligt som relaterar till genomgången.

Där är mina tankar om en genomgång, som alltid förberedelsen är grund till om utfallet blir som jag tänkt. Håll innehållet kortfattat och låt eleverna vara aktiva lyssnare.


En tankepaus i vardagen

Sista dagen på sommarledigheten gjorde jag två inköp. Kunde helt enkelt inte börja terminen utan ett par nya skor och en matchande scarf. En liten gåva till mig själv, de här kan behövas när mind-set ska gå från sommarlunk till jobbtempo.

Det här är något jag försöker ta med mig in även i arbetsveckan. Nej, jag shoppar mig inte genom veckorna. Utan försöker unna mig de där små stunderna av ledighet mitt under arbetsdagen. Varför det?

Jo, jag förtjänar det. Det jag gör varje dag är mer än tillräckligt bra för att ge mig själv en liten överraskning då och då.

Vissa dagar känner jag verkligen att jag förtjänar det. Andra dagar får jag helt enkelt tvinga mig själv och bara låta mig själv få vara lite bra iallafall.

Vad kan jag egentligen om yrket? Vem är jag att säga att de 100 talet beslut och avvägningar jag gjort, innan första passet för dagen är avklarat, är de rätta besluten? Vägledde jag nu min elev på bästa sätt? Var mitt ordval i diskussionen som uppstod verkligen det rätta? Kunde jag gjort på annat sätt? Frågorna är många, svaren likaså. Jobbet är knepigt.

Vad kan och vet jag egentligen om det jag dagligen gör?

Då och då poppar tvivlen upp. Gör jag rätt val? Är det verkligen det här som läroplanen menar? Lär sig eleverna det de ska?

I dessa stunder är det viktigt att unna sig själv något. Skippa tanken att göra lite extra för att det då eventuellt blir bättre.

En vända till personalrummet. Lite kaffe i en kopp med mjölk. Tanken far till Paris och skolkaffet blir till en cappuccino på Champs- Élysées. Beslutet jag fattade var nog inte så dumt.

Jag är bra och den här kaffestunder var jag väl värd.

I min mailbox har jag en mapp som heter beröm. Varje nytt jobb jag tar så skapar jag denna mapp. Här samlar jag sedan alla mail som har en liten känsla av beröm. Kan vara ett enkelt tack eller ibland till och med någon som innerligt berömmer mig för något jag gjort. Mappen blir sedan en värdefull boost de dagar när det inte alls blir som jag tänkt.

En annan liten energiskapare jag börjat ge mig själv den här terminen är en promenad till min alldeles egna bänk. 400 meter från skolan finns där min lilla plats. Särskilt vacker är den inte. Precis bakom schaktar de bort sten efter sprängning, så tystnaden är inte på topp. Men tittar jag åt andra hållet så finns där en hage full med får vandrandes i grönskan. Vackra björkar som snart börjar skifta färg. 10 minuter om dagen ses vi. Jag och min bänk. 10 tysta minuter.

Plötsligt så gick diskussionen om bordtorkningen i matsalen nog ganska bra ändå.

Alla de här små stunderna under veckan, en tankepaus och en liten belöning. Så värdefullt, så behövligt- det här förtjänar jag.


Kris, kaos, det värsta…

Ofta ofta hör jag ord som kaos, kris och det värsta jag sett, senast idag i samband med rapporteringen av prisutdelningen vid helgens Kristallgala. Medias rapporteringar om mycket är fyllda av ord som kris och kaos, nu särskilt kring valet.

På min egna arbetsplats så tycker jag mig också höra ord som kaos, kris och det värsta.

Vad står egentligen bakom de orden?

Vad förmedlas egentligen när någon yttrar de orden? Vad tänker mottagaren som hör orden? En elev som i förbifarten hör ett ord som kaos? En vårdnadshavare som väntar på ett möte och överhör skolpersonal prata kris. Vilka historier förmedlar de sedan vidare?

Hur är det att höra dessa ord? För mig som är mer åt det fyrkantiga hållet som person och tar orden för vad det faktiskt står för bokstavligen så blir det stora ögon när jag hör dessa ord. Inte för inte tänker jag;

– Oj, Vad var det egentligen som hände på den lektionen eller utevistelsen?

När jag sedan hör historien bakom orden så blir jag ofta förvånad, är det verkligen kris, kaos och det värsta som skett som förmedlas? Aldrig hittills har historierna matchat det som ordboken skulle förklara orden med.

Ett scenario då jag tänker att det verkligen skulle vara kaos och kris är om brandlarmet oplanerat går. Med brandlarmet tjutande får en elev med diabetes lågt blodsocker, en annan ramlar i trappan och den tredje får en panikattack samtidigt som tre andra elever börjar slåss.  Då skulle det vara kaotiskt en stund helt klart innan någon vuxen tar kommandot och tar riktning på händelsen. Har hittills aldrig varit med i en sådan situation tack och lov. Men ändå hör jag orden kris, kaos, det värsta ofta i samband med vardagliga situationer.

Vissa ord är modeord helt klart, så att säga sade var och varannan person för ett par års sedan i varje mening. Idag är det mycket som är fantastiskt och magiskt. Sen kommer ord som kris och kaos, är de också modeord för tiden?

Är det stunder när jag känner att jag inte har riktigt koll? Ja, de är läskiga och kommer med jämna mellan rum. Men är det kris och kaos? Nej, mer en stund som väntar på mig att ta vuxenansvar och leda situationen i en riktning.

Är det när det kommer stunder som jag inte förväntade mig? Då är det ju varje dag och varje stund i skolan. Men att kalla det kris och kaos? Nej, håller inte med.

Ibland går händelser över styr, men är det kaos? Ibland hinner jag inte att helt förbereda en lektion och det blir lite rörigare än jag vill, är det kris? Ibland blir det en konflikt i matsalen och tonläget höjs, kan jag beskriva det som det värsta jag sett?

Jag tycker det är oerhört viktigt att sätta ord på det som sker för vad det verkligen är. Vi i skolans värld behöver verkligen inte måla upp ändå fler bilder av en skolverklighet som inte påstås fungera. Det sköter alla förståsigpåare och de som faktiskt inte befinner sig i vår verklighet så bra åt oss ändå. Från skolans håll tycker jag vi ska ta makten över berättelserna från vår vardag och sätta ord på saker som de verkligen är. Oftast fantastiska möten och stunder som sker varje dag på tusentals platser runt om i våra skolor. Skoldagar fyllda med spännande lärande, nya möten och nya upptäckter. Det är fantastiska historier att berätta.

Bästa, roligaste, mest positiva


Ett argt samtal

Jag minns det som igår. Ett argt samtal på min telefon i mitt hem precis när jag gått på lov.

Har aldrig i tjänst lämnat ut mitt telefonnummer. Startade min lärarbanan med stort fackligt engagemang och fick via klok föreläsare,  idag min rektor, lära att inte lämnat ut numret. Vem har egentligen numret till sin läkare, bilmekaniker eller kocken på favorit restaurangen? Så varför sina barns lärares nummer?

Trots det så hade en förälder hittat mitt nummer och beslutat sig för att ring hem till mig. Det var tidigt i min lärarkarriär och mycket kvar att upptäcka och erfara. Jag var precis hemkommen och om minnet inte sviker mig så var det fredag och sportlovet skulle börja på måndagen. Jobbet var således långt borta. Ett samtal skulle dock få det hela att ändras.

Lyfte luren och presenterade mig. En arg person i andra änden. Hur kunde jag göra som jag gjort? Hur kunde jag behandla personens barn på det sättet jag gjort? Där i mitt egna kök skällde en för mig främmande person ut mig. Vår syn på vad som hänt var som hämtad ur skilda världar. Det här var den terminen jag hade börjat lära och förstått att det fanns något som hette Maktlekar. En kunskap som jag nu är evigt tacksam för. Men då med en ny elevgrupp famlande jag fortfarande med att försöka förstå vad det var som gjorde att så mycket märkliga händelser skedde mellan eleverna i gruppen och att samma person alltid verkade dra den största nackdelen av det som hände.

Den arga personen hade i sitt uppjagade tillstånd än mindre förståelse för situationen jag såg i klassrummet, mellan lektionerna och på rasterna. Allt fokus låg på mitt agerande, baserat på den arga personens barn, och inte alls på att det kanske fanns ett varför till vad som hänt. Minns hur helt överrumplad jag kände mig i samtalssituationen. Stressen som samtalets innehåll förmedlade gjorde mig inte till det proffs jag hade varit om jag varit på jobbet.

Tonläget höjdes ytterligare. Tillslut sa jag; – Vi kommer inte att förstå varandra i den här situationen utan vill du prata vidare om det här så får du kontakta min chef.

Svaret jag fick var givet, personen skulle verkligen göra så, mitt agerande var oacceptabelt, förklarade den arge.

Jag lade raskt på och slog direkt numret till min chef.

Ville förvarna att ett ilsket samtal väntade. Berättade exakt vad som hänt. Min dåvarande chef berömde mitt agerande och mod att genast kontakta henne. Hon bekräftade att jag hade gjort allt korrekt både i skolan och i samtalet. Skulle personen ringa så skulle hon vara redo. Nästa samtal gick till min kollega som även denne vart helt överrumplad över att någon kunde bete sig så illa.

Nu har det gått över tio år sedan samtalet, jag bär det fortfarande med mig. Den arga personen ringde aldrig till min chef.

Kommer ihåg min utsatthet. Oron samtalet väckte hos mig. Kommer ihåg hur jag ifrågasatte mig själv och vad jag kunde och gjort. Kommer ihåg påhoppet på mig som person.

Lärdomen och vad jag efter hela händelsen verkligen tog till mig var att när sånt här händer så är det bästa jag kan göra att berätta för kollegor och min chef vad som hänt. Få bekräftelse på att det var den andra och inte jag som gjorde fel. Ibland, tyvärr, så hamnar jag som lärare i situationer där jag får mottaga föräldrars och vårdnadshavares frustration och maktlöshet. Vissa personer tvekar inte i dessa lägen att kasta sin frustration och ilska  på den personen som ägnar sin yrkesdag åt att ta hand om och göra det yttersta för att deras barn ska utvecklas och nå så långt det bara är möjligt. Det känns inte kul, det känns inte rättvist men med åren har jag verkligen lärt mig att hantera liknande situationer så de blir lättare. Lyssna in, förbereda och alltid vara tydlig med vilka mina arbetstider är och hur jag bäst blir kontaktad.

En tung men viktigt lärdom från ett argt samtal.


Ny i yrket- vad ska jag tänka på?

Ett mail kom till mig. Karin jag har följt din blogg och jag börjar min första lärartjänst i höst, tar min examen nu i vår. Vad ska jag tänka på?

Ärad över frågan och förtroendet började jag fundera, vad är det jag gör när jag får en ny grupp? Vilka tips vill jag ge någon som ska börja sin första tjänst? Hur ska jag tipsa någon som börjar från början, som ensam bland öar i en skärgård. Åt vilket håll ska jag börja simma? Jag kom fram till den här listan, säkert kan den kompletteras och säkert är den inte för alla men så här tänker jag.

Först ett stort gratis till att utbildningen är klar. Välkommen till ett härligt yrke som ger något alldeles extra varje dag.

  1. Innan eleverna kommer, skaffa en kalender ett fantastiska hjälpmedel. Klarar mig inte en dag eller knappt en lektion utan den.
  2. Skaffa något fint till dig och ditt skrivbord. En personlig sak som påminner dig om att du landat ditt första jobb och som symboliserar alla dina förväntningar.
  3. Gör en planeringsram över läsåret, gärna även en till som sträcker sig över hela den tid som du ska arbeta med gruppen, ofta tre år. Här kan du säkert få hjälp av kollegor på skolan men tänk även efter själv, titta ordentligt i läroplanens kunskapskrav och syftestexter. Vilka ämnen ska du undervisa i? Vilka kunskapskrav behöver du hinna med? Hur länge får du arbeta med respektive ämne? Därefter kan du börja med HURET. Det är lätt att inspireras och se alla roliga projekt som finns. Men du gör klokt i att stoppa och se till ramen först.
  4. Gör ett personligt schema. Hur ska du fördela din tid när du inte har lektion? Tänker du använda förtroendetiden hemma eller gör du den på jobbet? Vad är det du faktiskt är anställd att göra? Ofta kommer det många förväntningar med yrket som faktiskt inte är något som egentligen ingår i tjänstebeskrivningen. En lärare kan jobba hur mycket som helst, det är upp till dig att vara professionell och faktiskt sätta ramarna både för dig själv och för din omgivning. Otroligt viktigt!!!
  5. Vid terminsstart; Börja med att arbeta med gruppen. Vilka förväntningar har du på klassrumsklimatet och arbetsmiljön? Det här är viktigt att förmedla till gruppen, vilka tankar har du? Hur ska eleverna begära ordet? Hur ska eleverna sitta? Vilka rutiner ska ni ha när arbetspasset börjar och när arbetspasset slutar? Här kan du även vara tydlig mot vårdnadshavarna att du jobbar bara exempelvis mellan 8-16 och att de inte kan räkna med att du nås efter den tiden. Lämna aldrig ut dina privata kontaktuppgifter.
  6. Lär känna dina elever professionellt, vilka behov har de? Vilka styrkor har dina elever? Vad har de med sig sedan tidigare i form av kunskap och skolerfarenhet? Gör övningar där du får höra deras tankar men som även gärna får mynna ut i fina dekorationer av klassrummet. Här är Unicefs material toppen att tillgå, ett klick bort och massa bra färdigplanerade lektioner för alla åldrar. Barnkonventionen, värdegrund, pyssel och alla kan delta. Toppen! Namnskyltstillverkning är också bra övningar, du får lära dig namn samtidigt som eleverna kan dekorera skyltarna med personliga tankar som sedan förmedlas individuellt eller i helgrupp.
  7. Försök identifiera de elever där det är viktigt att du snabbt får en relation även till hemmet. Sträva efter att första kontakten med hemmet ska vara ett möte där ni får hälsa och lära känna varandra. Sedan hur mötet går till eller hur långt det är spelar ingen större roll, kan mycket väl räcka med ett handslag första dagen på terminen.
  8. Berätta för eleverna om den ram som du satt upp för läsåret, ge lite försmak på vad ni ska göra. Det både hjälper de som behöver god framförhållning och skapar försmak inför kommande projekt.
  9. Låt dig själv vara ny. Hoppa inte på att gå med i massa utvecklingsgrupper på skolan. Din rektor ska hjälpa dig så du får en mentor som har tid för dig och dina frågor. Gärna någon som är en bit från din undervisningssituation så era möten inte blir att fixa vardagliga praktiska bestyr.
  10. Så fort du får ett mailkonto. Skapa en mapp som heter beröm. Där ska du samla alla dina meddelanden där du fått positiv respons för något du gjort. Vissa kan innehålla något så enkelt som ett tack. Ovärderlig källa till positiv energi de dagar som kanske inte går som du tänkt.

Det här är mina tips för att få en bra start i yrket.

Stort lycka till Karolina, faktumet att du faktiskt ställer frågan visar att du förstår mycket av yrkets komplexitet samtidigt som du är villig att höra och lära för att ge dig själv en så bra start i yrket som du bara kan.

 


Bästa lektionsreceptet!

En kaka blir bra gång efter gång om jag följer ett recept och har de rätta ingredienserna.

Finns det en liknande mall för att få lektionerna att bli bra gång på gång?

Ja, faktiskt så är det ju så att vissa förberedelser skapar förutsättningar som ger mig och mina elever de lektioner vi förtjänar. Med flera år i klassrummet och många stunder av reflektion och finslipning så tycker jag mig kunna presentera sju nyckelingredienser som får lektionerna att fungera bra pass efter pass.

Den tunga sanningen jag hela tiden landar i är att det är på mig som pedagog allt ligger, elevgruppen måste jag förhålla mig till.

Visst kan det hända saker utanför klassrummet och i klassrummet som jag faktiskt inte kan rå över som påverkar utgången av lektionen men när det gäller att skapa förutsättningar för att få mina elever att lyckas så är det på mig som pedagog som ansvaret ligger.

  1. Att skapa ett lugn inför lektionsstarten skapar förutsättningar för alla att lyckas. Lugnet i rummet ger varje elev förutsättning att skapa fokus och förståelse för uppgiften som ska göras. Nyckeln till lugnet tror jag ligger i när jag som pedagog vet när lektionen verkligen börja. När genomgången ska starta så är det bara jag som ledare i rummet som ska ha talutrymmet.
  2. Tydlighet i uppgiften. När jag som lärare vet vad jag vill och vart uppgiften leder till. Då är jag tydlig i mina förklaringar, välplanerad i mina exempel och genomgången hjälper alla att genomföra uppgiften efter bästa förmåga.
  3. Koppling till kunskapskraven hjälper mig att skapa förståelse för uppgiftens relevans till eleverna. Alla elever vill lyckas med sina studier och vet de vad som förväntas av just dem för att nå de kunskapskrav de strävar mot så kommer motiviationen och kunskapsivern raskt fram.
  4. En tydlig tidsram. Ger jag mina elever en tydlig sluttid, gärna ett klockslag, så ökar det skärpan och motivationen att ordentligt komma igång och slutföra uppgiften. En tydlig känsla av kontroll ges till eleven som själv kan lägga upp sitt studiepass och fördela arbetet efter egen förmåga.
  5. Materialet tillgängligt. Böcker och hjälpmedel nära till hands, tillgängligt för alla och introducerat vid genomgången. Det här hjälper alla att självständigt ta sig an uppgiften och känslan att ha kontroll och möjlighet att ta eget ansvar ökar. Oerhört viktigt att jag som ansvarig inte behöver lämna rummet för att kopiera eller hämta material.
  6. Ge rumsliga förutsättningar. Var förväntas eleverna jobba och hur ska arbetsron vara i de olika arbetsrummen. Här ger jag olika rum olika förutsättningar. Ett helt tyst rum, ett rum för små prat och ett rum för diskussion.
  7. Rätt person på rätt plats. Jag väntar ofta en extra minut innan jag börjar min genomgång. Lugnet som skapas är viktigt att respektera och börjar jag en genomgång som raskt blir avbruten av en som kommer sent riskerar att ändra lugnet till något som inte gynnar undervisningen.

Med dessa ingredienser redo så vet jag att med stor säkerhet blir lektionen riktigt bra och lärdomarna som sprids i rummet skapar självförtroende hos mina elever och god möjlighet för mig att hjälpa mina elever med vad just de behöver. Så ja, det finns ett recept på en lyckad lektion.

Det jobbiga är inte att hitta ingredienserna och följa mallen utan att hela tiden hålla skärpan på förståelsen att det är på mig som pedagog det ligger om utfallet blir som jag tänkt och vill.


Prov- att vara eller icke vara?

Provets vara eller icke vara är en fråga som kommer och går både i nyhetsflödet och på teammöten. Jag är kluven till ett prov ibland men ändå inte. Det är något speciellt med de här smått högtidliga avstämningarna vid projektets slut. Eleverna är fulladdade med nya kunskaper redo att visa sina nya lärdomar. Att ha ett prov är inte bara träning inför ett slutmoment i historia. Det är träning inför livet. En stund där du måste prestera under vissa förutsättningar, även det behöver vi träna på. Vissa stunder i livet kommer vara ett prov- ta körkort, nationella provet, en jobbintervju, en kompletterande kurs på komvux eller en avslutande middagstillagning på gymnasieprogrammet.

Lite pirrigt, lite ängsligt, alltid lärorikt och skönt att avsluta något ordentligt så nästa moment kan börja som ett oskrivet blad. Ofta så är ju grunden för bedömningen redan avklarad, de allra flesta har under momentets gång redan visat mig färdigheter för att uppnå kunskapskraven för minst E. Nu är det dags för den sista finslipningen, den sista möjligheten för det här momentet att visa vad jag som elev lärt mig. Nästan varje gång går det bra för alla.

Som lärare i de samhällsorienterande ämnena så har jag många syftestexter, fler kunskapskrav och massor av centralt innehåll beskrivet i läroplanen. För att göra det här genomförbart och överblickbart så delar jag alltid in läsåret i fyra avstämningsperioder. Det ger mig ett lugn och jag tänker även en möjlighet till överblick för eleverna. I början av varje moment går jag först igenom kunskapskraven med mina elever men även vad vi ska landa i för övning när projektet är slut. Ibland är det prov, ibland en rundabordsdiskussion, ibland en film som skapas och ibland en inlämning. Det varierar.

I det senaste momentet som mina årskurs sexor gjorde i historia så fick alla veta den avslutande utmaningen redan på projektets första dag.

Vad har möjliggjort ett rättvisare samhälle idag 2018?

Därefter har vi vecka för vecka byggt kunskap och lagt pusselbitar. Samlat information och diskuterat för att få en så komplett och omfattande slutlig bild av vad helheten ska vara.

Eleverna har fyllt sin anteckningsblock med föreläsningsanteckningar, övningssvar och diskussionsunderlag. De har haft veckovisa kunskapsavstämningar  både fakta- och diskussionsbaserade.

När det börjar närma sig avslut på momentet så repeterar vi och ser tillbaka på uppstarten; – Vad var det nu var som slutmålet skulle bli?  Vad var det som vi sa på första passet att vi tillslut skulle lära oss göra?

Veckan innan avslutande övning. Vi repetererar  och ser till kunskapskraven. Enskilda övningar, samtal i storgrupp och mindre grupper.

Dagen innan, alla får veta exakt vad som kommer hända nästa dag. Karin kommer bestämma var du ska sitta. Karin kommer ha med pennor och papper. Du behöver ha med en lärplatta som är laddad. Lita på att det du lärt dig de senaste veckorna är gott nog.

Du kan det här, tro på dig själv!

Provdagen- jag är där i god tid. Lägger ut matriserna med allas namn på. Alla får en plats som jag vet passar deras inlärningsstil. Vänner som inte kan låta bli att prata med varandra får olika rum. Vänner som behöver varandra för lugn får samma rum.

Det är dags, alla hittar sin plats. En sista genomgång innan vi kör igång. Vad ska göras?  Hur länge får de sitta? När under passet kan man komplettera muntligt för de som inte får ner allt den skriftliga vägen? Den stora lättanden i SO- ämnet, inga direkta krav på hur kunskapen faktiskt levereras. Vad och var ska det lämnas in? Och just det, glöm inte skriva namn. Märkligt det där med namn, trots påminnelse,  vissa glömmer det varje gång även vårterminen årskurs nio.

Alla ska sitta i minst 60 minuter men jag ger även en maxtid även fast just den senare tiden kan utökas om vissa elever behöver det. Tänker att det lugnar dem som annars  helst gör klart så fort det bara går samt sätter press på dem som alltid vill göra mer och mer. Blir du klar innan timmen är slut, ta en paus på din plats. Sätt därefter på dig Karins stränga glasögon och läs igenom det du skrivit;  

Har du förklarat dina tankar så att en person som inte alls kan det du kan förstår vad du menar?

Halvvägs in i skrivtiden- fruktskålen går runt. Eleverna skriver och skriver men tar ändå sig ändå tid att tacka. Ett lugn i lokalen.

– Hur går det ? frågar jag tyst när jag går runt bland eleverna. Det här var inte så svårt säger den ena. Osäker om jag får med allt säger den andre. Känns som jag glömt allt säger en tredje. Samtalet lugnar och eleven säger: -Men det där gjorde vi ju förra veckan? Just det säger jag. Det är inte svårare än så idag heller. Du ska nu bara visa att du kan använda dina kunskaper i ett nytt sammanhang.

–  Lita på dig själv, det här kommer gå bra.

Går runt till mina kollegor som sitter i de olika rummen. – Hur går det? Jättebra! Va lugnt det är!  Alla jobbar och jobbar.

Och när jag tänker efter så är det kanske inte så konstigt, alla har haft närmare två månader på sig att förbereda sig för den här stunden. Alla på sitt sätt, några ihärdigt strävandes mot de högsta kunskapskraven från dag ett. Andra osäkra på innehållet men väldigt säkra på vad som faktiskt förväntas av just dem. Alla får möjlighet att lyckas även när det är prov. Bra eller dåligt med prov? Jo, tycker att det fungerar riktigt bra. När jag ser över resultaten och sammanställer helheten så klarar d sig alldeles utmärkt direkt. Några får komplettera vissa delar muntligt och andra förtydliga sina tankar skriftligt.

Att ha ett tydligt avslut på ett projekt i form av ett prov, inte så dumt ändå.

 

 

 


Vi ses på måndag!

En tydlig förändring i mitt förhållningssätt som jag vet att jag gjort bara de senaste veckorna är orden- Vi ses på måndag!

Som lärare blir jag både nära i relation med eleverna men även en person som alltid håller professionell distans. Måndag till fredag ses vi i klassrummet jag undervisar, stöttar, vägleder med både glad och sträng röst, är personlig, professionell, tålmodig, vänlig. Men när fredagen kommer, klockan närmar sig tre och jag längtar hem till mitt så vet jag att det är elever som inte har samma längtan.

Två långa dagar innan rutinen och förutsägbarheten är tillbaka. Till dem kan jag inte önska god helg eller fråga vad gör du i helgen?

Till dem kan jag bara säga; Vi ses på måndag!  Med dessa ord ger jag ett löfte och en påminnelse om att på måndag är rutinen åter. På måndag lovar jag dig åter kunskap, personlig professionalism och hela min uppmärksamhet mellan 0800-1530.

Tidigare år har jag önskat god helg och berättat vad jag ska göra i helgen. Det har jag faktiskt slutat med. Visst är jag personlig, berättar historier från min vardag och min egen skolgång. Men framför allt är jag läraren, mentor, den vuxen i skolan.

Som lärare möter jag många människor och livsöden på bara en dag. De som älskar skolan,  de som skadar sig själva, de som har ångest, de som har allt och de som har ingenting, de som vill och de som tappat gnistan, de som svälter sig och de som äter för mycket, de som får allt och de som har inget, de som har en vuxen som blir arg och de som har en vuxen som helt enkelt slutat bry sig.

För alla dessa elever är jag rutinen, strukturen och en närvarande vuxen. Jag är där. Det här står orden för som jag säger på fredag eftermiddag. På måndag ses vi igen- då lovar jag dig åter kunskap och rutin. Vi ses på måndag!


Att åka på utflykt

I mina tidiga lärarår var jag aktiv i den fackliga världen. Jag föreläste, rekryterade studerandemedlemmar och gjorde vad jag kunde för att lära andra om de juridiska måsten vi lärare förväntas veta och kunna utan att lärarutbildningen för den delen sade lite eller inget om det.

Tillsynsansvaret och det här med ansvar under utflykter är kunskaper som jag tidigt fick och spred till andra.

Ansvaret i att åka på utflykt är stort och varje utflyktsmorgon innan jag går till skolan så tänker jag- varför utsätter jag mig för det här? Detta till trots så är jag en person som gärna åker på utflykt med mina elever. I samband med augustidagarnas intensiva planering av årets aktiveter så är jag i farten och bokar in oss på både det ena och det andra. Begränsade till att gälla under skoltid och med tydlig information till vårdnadshavare, medresande kollegor och elever.

En sak som får en utflykt att lyckas och blir bra är inte utflyktens faktiska mål utan förarbetet som sker innan vi ens kommit iväg.

En tydlig planering till mina medföljande lärarkollegor. Vart ska vi, vad ska vi göra där, hur ska vi ta oss dit och vem ska ha vilken roll under resans gång? Även fast jag jobbar på högstadiet och ingen av mina elever skulle drömma om att gå på led och hålla hand så är principen densamma. En vuxen går först och en vuxen går sist, därimellan går andra vuxna som håller koll de med.

Det här presenteras även för eleverna både en och två gånger innan vi åker. Vart ska vi, hur tar vi oss dit och vad förväntas under resan och på utflyktsmålet? Mina erfarenheter när jag som ledig får åka tåg eller buss med skolelever som ska på utflykt och de fullkomlingen invaderar det kollektiva färdmedlet med sitt oljud väljer jag också att berätta om. Min strategi i dessa lägen är alltid- jag byter vagn, orkar inte på ledig tid med oljudet samt se vilsna kollegor från andra skolor låtsas att de inte riktigt känner igen sina egna elever. Men när jag jobbar då vill jag att eleverna lär för livet och inte är skolgruppen som gör att medpassagerar byter plats.

Vi lär att det finns andra som åker med oss och vi anpassar oss därefter.

Matsäcken, här lär jag fortfarande. Bara på senaste utflykten gjorde jag det dumma misstaget att börja prata om matsäcken innan jag presenterade utflyktsmålet.

Gör inte det, så fort matsäck har nämnts så slutar majoriteten av högstadieeleverna att lyssna.

De måste ha tagit med matsäck hemifrån och fått otaliga matsäcker från skolan under skolåren men ändå, matsäcken slukar alla annan information.

Även kring matsäcken krävs framförhållning. Kollegorna i köket behöver få tid att beställa och avboka lunchen. På min skola servar de fantastiskt. Fyllda baguetter, juice och smörgås vankas när det är utflyktsdags. Till elevernas lycka får de dessutom helt själva göra sin smörgås innan vi åker. Blandningarna i tillverkandes blir många gurka till den som vill, kalkon till en annan och helt utan något till den tredje.

Dagen innan utflykten, uppgifter delas ut. Vi repeterar både en och två gånger, gärna med olika kollegor vad som gäller på utflyktsdagen. Vill ju inte att reglerna och förhållningssättet kring utflykt ska bara vara förknippat med mig.

Utflyktsdag- här slår det aldrig fel. Alla elever kommer på utsatt tid, ofta med god marginal. Jag småpratar lite om dagen med eleverna, få eller ingen verkar osäker på dagens innehåll. De är så förväntansfulla. Oavsett om vi ska åka två stationer med buss för att se en teaterföreställning eller om det är en heldagsutflykt med två museibesök förväntningen på att faktiskt lämna skolbyggnaden med hela klassen är det stora äventyret.

Väl på väg så kommer det alltid kommentarer; måste vi gå så långt? varför tog vi den här vägen?  Lite smågnäll som jag inte tar som annat än, nu vill de prata lite men vet faktiskt inte vad de ska säga. 

Utflyktsdagar brukar jag även planera en lång promenad gärna i början av dagen. Vi hoppar av vid en tidigare hållplats för att få till en sightseeing tur när vi ändå är ute. Boendes nära Stockholms city så är det mycket att titta på. Vi kanske hoppar av vid Södras station för att uppleva Medborgarplatsen, Stockholms stora moské, Slottet och Riksdagen innan vi når målet för dagens utflykt.

Matsäcken försöker jag i möjligaste mån planera att den intas utomhus.  Möjligheterna för eleverna att sitta i olika grupperingar mer eller mindre avskilt uppskattas av både mig och dem.  Jag gillar att vi är ute. Jovisst får jag som vuxen stötta kring städning. Jag ansvara för att även det sista plockas upp.

Väl vid utflyktsmålet är de väl införstådda eleverna redo för uppdrag. Även på utflyktsdagar händer det saker som går utanför plan. En gång fick elever dammsuga ett besöksrum då de inte följt matsäck anvisningarna och en annan gång kom en väktare och repeterade museets ordningsregler för några elever. Men med framförhållningen och tydlig information så är det ändå förvånansvärt få sådana tillfällen.

Är vi kollegor dessutom väl förberedda så kan vi med lätthet även hantera eventuella händelser som sker utanför plan.

Efter en sådan här dag så brukar hemfärden vara dagens enklaste uppgift. Trötta elever ihopsjunkna i bussätet. Alla ord för dagen är sagda. Förväntningen inför dagen och de långa promenaderna tar ut sin rätt. Ibland kommenterar någon elev:

–  Varför tog det oss längre tid att ta oss till utflyksmålet än själva studiebesöket?

Klok reflektion.

Så är det, resan och förberedelsen är det som tar längst tid. Det är nog därför jag åker på utflykter gång på gång. Visst är det inspirerande och givande att visa eleverna museum och riksdagshus men det som bygger oss som grupp, det som skapar relation och minnen är det som sker därimellan. På hållplatsen väntandes på bussen, det där oväntade mötet i riksdagshuset, historien från eleven på promenaden- det är det som är hela äventyret när vi ska åka på utflykt.


Hur svårt kan det vara? – lektionen som inte blev bra

Det är tidigt på terminen. Vi ska ha en lektion i geografi. Kartboken ska introduceras för första gången det här läsåret. Eleverna ska få göra en klassisk och omtyckt uppgift. Titta i kartboken, fyll i en matchande blindkarta. Vilken information finns egentligen i en kartbok? Min erfarenhet vet att det här blir en lugn lektion.

Det är något med kartböcker och blindkartor som lockar och alltid fungerar.

Den lugnande musiken är på. Gruppen kommer in från rast. Materialet är framme. Lektionen i all sin enkelhet är välplanerad. Tillsammans hittar vi lugnet och genomgången kan börja.

– Idag ska vi jobba i kartboken. Vi ska lära om vilken information du kan hitta i en kartbok. Ni kommer alla få en blindkarta med uppgifter att lösa. På sidan 6 och 7 i kartboken hittar ni informationen som blindkartorna efterfrågar. Jobba enskilt så alla får leta efter informationen. Vill ni ha hjälp så räck upp handen så kommer jag till dig.

Genomgången känns glasklar. Alla har fått sitt material. Dags att börja jobba.

En hand sträcks upp: – Kan jag få hjälp? Ytterligare en hand kommer upp. En elev kommer fram till mig och undrar: – Kan jag få hjälp? En elev frågar en annan. Tre händer till räcks upp. Jag går runt och hjälper elev efter elev. Ändå verkar behovet av hjälp inte försvinna. Har ingen förstått instruktionen?

Fyra personer står framför mig- Kan vi få hjälp? Några elever slutar jobba och börjar prata med varandra om spelet de har på telefonen. En elev går mot fönstret och börjar fingra på bollen som ligger där. Ytterligare en elev reser sig och går mot bollen. Eleven som först räckte upp handen ropar- Kommer du inte snart? En annan säger: – Jag frågade först.Jag går runt metodiskt försöker hjälpa varje elev men alla har samma frågor, ingen verkar veta vad de ska göra. Ljudnivån stiger i rummet. Vissa har helt slutat jobba och prata med varandra.

Var försvann lugnet från lektionens början?

Jag befinner mig mitt i ett frågande kör. Ingen verkar ha förstått eller lyssnat på  instruktionen. Alla vill ha hjälp med exakt samma sak.

Mitt inre jag skriker: – HUR SVÅRT KAN DET VARA ??? Slå upp sid 6 i kartboken och jämför bilderna.Ett djupt andetagen. Börjar jag höja rösten och tappa lugnet nu så blir inget bättre av det.

Dags att tänka om. Dags att prioritera. Vilken riktning måste jag försök få eleverna mot?

Vad är viktigast just nu? Måste alla sitta ner? Ska jag göra om genomgången? Dags för en tidig bensträckare? Vad är det som de inte förstår?

Jag tar ett beslut och höjer rösten en aning:- Alla måste sitta ner. Räck upp handen och vänta på att jag kommer till er.

Instruktionen fungerar. Eleverna återvänder till sina platser. Jag går runt till alla, få verkat ha förstått uppgiften. Slå upp sidan 6 i kartboken. Titta på kartan. Jämför med papperet du har framför dig. Vad heter landet i kartboken? För över information till papperet. Om och om igen samma instruktion. Ett inre mantra går i mitt huvud- Hur svårt kan det vara?

Lektion är slut eleverna lämnar rummet. Jag står kvar med kaoset i huvudet plockades förstrött några papper. Vad hände egentligen här? Hur kunde det bli så här? Lektionen började i ett härligt lugn. Materialet var på plats och alla satt lugna vid genomgången. Var instruktionen otydlig? Var uppgiften för svår? Hade det hänt något på rasten som jag inte visste? Massa frågor. Inga svar. Det här brukar ju vara både uppskattat och självgående arbete. Vad var det som hände egentligen?

Dessa pass kommer ibland, väcker alltid många frågor hos mig. Men mest av allt väcker det alltid nya kunskaper om mig själv och min profession. Perfekt tillfälle att finslipa, reflektera och göra om.



























 


Att skapa ett lugn

 

Oavsett skola, oavsett rum,  blir det ingen undervisning om det inte skapas ett lugn. En feedback som jag ofta får och har fått genom åren är att på dina lektioner finns ett lugn.


Vad är nyckeln bakom lektionen som börjar och slutar helt enligt plan?

En av de viktigaste grundstenarna i en lyckad lektion, enligt mig, ligger inte i undervisningsteorier som lärarutbildningen lärde ut eller att ha de senaste vetenskapliga beläggen i ämnet. Framgången i en lektion ligger i när jag som lärare vet när lektionen verkligen börjar, att sätta ord på det som kan verka självklart.
Det är att sätta ramen för vad som behöver finnas för att ge alla samma förutsättningar oavsett om det är en förskoleklass eller en årskurs nio.

På mina lektioner är första övningen alltid att sitta ner och vara tyst i väntan på de inledande och välkomnande hälsningsorden. Instruktionen står på tavlan och jag möter alltid i dörren för att även där påminna om vad som gäller.

Det här är inget som kommer av sig självt och inget som bara blir även fast det kan verka hur självklart som helst i ett vuxenperspektiv. Övningen inleder alla mina pass och det tar många lektioner innan de verkligen sitter. Är gruppen dessutom ny eller tanken att just så inleds ett lektionspass främmande för övriga i kollegiet tar det ännu längre tid.

Att försöka få en lugn start på en lektion när eleverna redan har intagit rummet är ingen bra start på ett pass. Då går energinivån upp hos både mig och elever. Att skapa ro på en lektion som börjat så tar en bra stund.

Om jag istället som ledare är där i tid innan lektionen startar har jag grunden till ett lyckat arbetspass. Genom att sätta på musik som lugnar och dämpa belysningen skapar jag goda förutsättningar för en god start. Med musiken vill jag förstärka den känsla som lektionen ska förmedla. Skriv upp passets förutsättningar på tavlan. Visa eleverna i ord vad som gäller. Vilket material behöver vara framme, hur ska de sitta, vem är det som leder och när ska de vara tysta? Där läggs grunden för lektionen och där tar passet sin början.

Möter jag dessutom mina elever i dörren och lugnar den orolige, dämpar den stressade, välkomnar den sene så ökar chansen att jag som lärare får den lektion jag vill ha.

Lektionen som gör att jag känner mig extra utvald att ha fått förmånen att undervisa denna grupp.


Med det etablerade lugnet kan passet gå vidare och ämnesgenomgången börja. Även här är det viktigt att sätta ord på förväntningarna. Ska jag hålla en genomgång försöker jag alltid ge en ungefärlig tid för hur lång genomgången är. Det är för att hjälpa elever som tycker det är svårt att hålla fokus. Jag går även igenom och förtydligar att vid en genomgång är det jag som har ordet och vill man ställa en fråga så ska man räcka upp handen och invänta sin tur. Allt för att ge alla förutsättningar att ställa in fokus och veta vad som förväntas.

Eleven i sin tur får genom de nedskrivna förutsättningarna möjlighet att ställa in sitt fokus på arbetspasset och kan läsa vad jag förväntar mig av den.

För eleven växer chansen att få gå ifrån lektionen med en känsla av att ha lyckats enormt.

Tydlighet i det som kan verka självklart lugnar de oroliga, dämpar den stressade och möjliggör för den sene att komma ikapp.

Är arbetspasset ett pass där uppgifter ska lösas så är det viktigt för mig som ledare att även där sätta ord på förväntningarna. Vem ska jobba med vem? Vem sitter var och var finns materialet som behövs för övningen? Inga av dessa moment är egentligen självklara, trots att de har förklara på alla lektioner under terminen. Det här är ingen anpassning jag gör för några utan ständigt för alla.


Att sätta ord på det som verkar självklart hjälper alla mina elever att lyckas bättre.

Ramarna för vad som förväntas är uttalade och hjälper alla förstå vad som gäller just för dem. Tillsammans i lugnet kan lektionen börja och endast fantasin kan sätta gränser för hur lärorikt och bra det kan bli.