Ett argt samtal

Jag minns det som igår. Ett argt samtal på min telefon i mitt hem precis när jag gått på lov.

Har aldrig i tjänst lämnat ut mitt telefonnummer. Startade min lärarbanan med stort fackligt engagemang och fick via klok föreläsare,  idag min rektor, lära att inte lämnat ut numret. Vem har egentligen numret till sin läkare, bilmekaniker eller kocken på favorit restaurangen? Så varför sina barns lärares nummer?

Trots det så hade en förälder hittat mitt nummer och beslutat sig för att ring hem till mig. Det var tidigt i min lärarkarriär och mycket kvar att upptäcka och erfara. Jag var precis hemkommen och om minnet inte sviker mig så var det fredag och sportlovet skulle börja på måndagen. Jobbet var således långt borta. Ett samtal skulle dock få det hela att ändras.

Lyfte luren och presenterade mig. En arg person i andra änden. Hur kunde jag göra som jag gjort? Hur kunde jag behandla personens barn på det sättet jag gjort? Där i mitt egna kök skällde en för mig främmande person ut mig. Vår syn på vad som hänt var som hämtad ur skilda världar. Det här var den terminen jag hade börjat lära och förstått att det fanns något som hette Maktlekar. En kunskap som jag nu är evigt tacksam för. Men då med en ny elevgrupp famlande jag fortfarande med att försöka förstå vad det var som gjorde att så mycket märkliga händelser skedde mellan eleverna i gruppen och att samma person alltid verkade dra den största nackdelen av det som hände.

Den arga personen hade i sitt uppjagade tillstånd än mindre förståelse för situationen jag såg i klassrummet, mellan lektionerna och på rasterna. Allt fokus låg på mitt agerande, baserat på den arga personens barn, och inte alls på att det kanske fanns ett varför till vad som hänt. Minns hur helt överrumplad jag kände mig i samtalssituationen. Stressen som samtalets innehåll förmedlade gjorde mig inte till det proffs jag hade varit om jag varit på jobbet.

Tonläget höjdes ytterligare. Tillslut sa jag; – Vi kommer inte att förstå varandra i den här situationen utan vill du prata vidare om det här så får du kontakta min chef.

Svaret jag fick var givet, personen skulle verkligen göra så, mitt agerande var oacceptabelt, förklarade den arge.

Jag lade raskt på och slog direkt numret till min chef.

Ville förvarna att ett ilsket samtal väntade. Berättade exakt vad som hänt. Min dåvarande chef berömde mitt agerande och mod att genast kontakta henne. Hon bekräftade att jag hade gjort allt korrekt både i skolan och i samtalet. Skulle personen ringa så skulle hon vara redo. Nästa samtal gick till min kollega som även denne vart helt överrumplad över att någon kunde bete sig så illa.

Nu har det gått över tio år sedan samtalet, jag bär det fortfarande med mig. Den arga personen ringde aldrig till min chef.

Kommer ihåg min utsatthet. Oron samtalet väckte hos mig. Kommer ihåg hur jag ifrågasatte mig själv och vad jag kunde och gjort. Kommer ihåg påhoppet på mig som person.

Lärdomen och vad jag efter hela händelsen verkligen tog till mig var att när sånt här händer så är det bästa jag kan göra att berätta för kollegor och min chef vad som hänt. Få bekräftelse på att det var den andra och inte jag som gjorde fel. Ibland, tyvärr, så hamnar jag som lärare i situationer där jag får mottaga föräldrars och vårdnadshavares frustration och maktlöshet. Vissa personer tvekar inte i dessa lägen att kasta sin frustration och ilska  på den personen som ägnar sin yrkesdag åt att ta hand om och göra det yttersta för att deras barn ska utvecklas och nå så långt det bara är möjligt. Det känns inte kul, det känns inte rättvist men med åren har jag verkligen lärt mig att hantera liknande situationer så de blir lättare. Lyssna in, förbereda och alltid vara tydlig med vilka mina arbetstider är och hur jag bäst blir kontaktad.

En tung men viktigt lärdom från ett argt samtal.


Ny i yrket- vad ska jag tänka på?

Ett mail kom till mig. Karin jag har följt din blogg och jag börjar min första lärartjänst i höst, tar min examen nu i vår. Vad ska jag tänka på?

Ärad över frågan och förtroendet började jag fundera, vad är det jag gör när jag får en ny grupp? Vilka tips vill jag ge någon som ska börja sin första tjänst? Hur ska jag tipsa någon som börjar från början, som ensam bland öar i en skärgård. Åt vilket håll ska jag börja simma? Jag kom fram till den här listan, säkert kan den kompletteras och säkert är den inte för alla men så här tänker jag.

Först ett stort gratis till att utbildningen är klar. Välkommen till ett härligt yrke som ger något alldeles extra varje dag.

  1. Innan eleverna kommer, skaffa en kalender. Den delen är för mig så viktig att jag till hösten tänker ägna ett helt inlägg bara åt detta fantastiska hjälpmedel.
  2. Skaffa något fint till dig och ditt skrivbord. En personlig sak som påminner dig om att du landat ditt första jobb och som symboliserar alla dina förväntningar.
  3. Gör en planeringsram över läsåret, gärna även en till som sträcker sig över hela den tid som du ska arbeta med gruppen, ofta tre år. Här kan du säkert få hjälp av kollegor på skolan men tänk även efter själv, titta ordentligt i läroplanens kunskapskrav och syftestexter. Vilka ämnen ska du undervisa i? Vilka kunskapskrav behöver du hinna med? Hur länge får du arbeta med respektive ämne? Därefter kan du börja med HURET. Det är lätt att inspireras och se alla roliga projekt som finns. Men du gör klokt i att stoppa och se till ramen först.
  4. Gör ett personligt schema. Hur ska du fördela din tid när du inte har lektion? Tänker du använda förtroendetiden hemma eller gör du den på jobbet? Vad är det du faktiskt är anställd att göra? Ofta kommer det många förväntningar med yrket som faktiskt inte är något som egentligen ingår i tjänstebeskrivningen. En lärare kan jobba hur mycket som helst, det är upp till dig att vara professionell och faktiskt sätta ramarna både för dig själv och för din omgivning. Otroligt viktigt!!!
  5. Vid terminsstart; Börja med att arbeta med gruppen. Vilka förväntningar har du på klassrumsklimatet och arbetsmiljön? Det här är viktigt att förmedla till gruppen, vilka tankar har du? Hur ska eleverna begära ordet? Hur ska eleverna sitta? Vilka rutiner ska ni ha när arbetspasset börjar och när arbetspasset slutar? Här kan du även vara tydlig mot vårdnadshavarna att du jobbar bara exempelvis mellan 8-16 och att de inte kan räkna med att du nås efter den tiden. Lämna aldrig ut dina privata kontaktuppgifter.
  6. Lär känna dina elever professionellt, vilka behov har de? Vilka styrkor har dina elever? Vad har de med sig sedan tidigare i form av kunskap och skolerfarenhet? Gör övningar där du får höra deras tankar men som även gärna får mynna ut i fina dekorationer av klassrummet. Här är Unicefs material toppen att tillgå, ett klick bort och massa bra färdigplanerade lektioner för alla åldrar. Barnkonventionen, värdegrund, pyssel och alla kan delta. Toppen! Namnskyltstillverkning är också bra övningar, du får lära dig namn samtidigt som eleverna kan dekorera skyltarna med personliga tankar som sedan förmedlas individuellt eller i helgrupp.
  7. Försök identifiera de elever där det är viktigt att du snabbt får en relation även till hemmet. Sträva efter att första kontakten med hemmet ska vara ett möte där ni får hälsa och lära känna varandra. Sedan hur mötet går till eller hur långt det är spelar ingen större roll, kan mycket väl räcka med ett handslag första dagen på terminen.
  8. Berätta för eleverna om den ram som du satt upp för läsåret, ge lite försmak på vad ni ska göra. Det både hjälper de som behöver god framförhållning och skapar försmak inför kommande projekt.
  9. Låt dig själv vara ny. Hoppa inte på att gå med i massa utvecklingsgrupper på skolan. Din rektor ska hjälpa dig så du får en mentor som har tid för dig och dina frågor. Gärna någon som är en bit från din undervisningssituation så era möten inte blir att fixa vardagliga praktiska bestyr.
  10. Så fort du får ett mailkonto. Skapa en mapp som heter beröm. Där ska du samla alla dina meddelanden där du fått positiv respons för något du gjort. Vissa kan innehålla något så enkelt som ett tack. Ovärderlig källa till positiv energi de dagar som kanske inte går som du tänkt.

Det här är mina tips för att få en bra start i yrket.

Stort lycka till Karolina, faktumet att du faktiskt ställer frågan visar att du förstår mycket av yrkets komplexitet samtidigt som du är villig att höra och lära för att ge dig själv en så bra start i yrket som du bara kan.

 


Bästa lektionsreceptet!

En kaka blir bra gång efter gång om jag följer ett recept och har de rätta ingredienserna.

Finns det en liknande mall för att få lektionerna att bli bra gång på gång?

Ja, faktiskt så är det ju så att vissa förberedelser skapar förutsättningar som ger mig och mina elever de lektioner vi förtjänar. Med flera år i klassrummet och många stunder av reflektion och finslipning så tycker jag mig kunna presentera sju nyckelingredienser som får lektionerna att fungera bra pass efter pass.

Den tunga sanningen jag hela tiden landar i är att det är på mig som pedagog allt ligger, elevgruppen måste jag förhålla mig till.

Visst kan det hända saker utanför klassrummet och i klassrummet som jag faktiskt inte kan rå över som påverkar utgången av lektionen men när det gäller att skapa förutsättningar för att få mina elever att lyckas så är det på mig som pedagog som ansvaret ligger.

  1. Att skapa ett lugn inför lektionsstarten skapar förutsättningar för alla att lyckas. Lugnet i rummet ger varje elev förutsättning att skapa fokus och förståelse för uppgiften som ska göras. Nyckeln till lugnet tror jag ligger i när jag som pedagog vet när lektionen verkligen börja. När genomgången ska starta så är det bara jag som ledare i rummet som ska ha talutrymmet.
  2. Tydlighet i uppgiften. När jag som lärare vet vad jag vill och vart uppgiften leder till. Då är jag tydlig i mina förklaringar, välplanerad i mina exempel och genomgången hjälper alla att genomföra uppgiften efter bästa förmåga.
  3. Koppling till kunskapskraven hjälper mig att skapa förståelse för uppgiftens relevans till eleverna. Alla elever vill lyckas med sina studier och vet de vad som förväntas av just dem för att nå de kunskapskrav de strävar mot så kommer motiviationen och kunskapsivern raskt fram.
  4. En tydlig tidsram. Ger jag mina elever en tydlig sluttid, gärna ett klockslag, så ökar det skärpan och motivationen att ordentligt komma igång och slutföra uppgiften. En tydlig känsla av kontroll ges till eleven som själv kan lägga upp sitt studiepass och fördela arbetet efter egen förmåga.
  5. Materialet tillgängligt. Böcker och hjälpmedel nära till hands, tillgängligt för alla och introducerat vid genomgången. Det här hjälper alla att självständigt ta sig an uppgiften och känslan att ha kontroll och möjlighet att ta eget ansvar ökar. Oerhört viktigt att jag som ansvarig inte behöver lämna rummet för att kopiera eller hämta material.
  6. Ge rumsliga förutsättningar. Var förväntas eleverna jobba och hur ska arbetsron vara i de olika arbetsrummen. Här ger jag olika rum olika förutsättningar. Ett helt tyst rum, ett rum för små prat och ett rum för diskussion.
  7. Rätt person på rätt plats. Jag väntar ofta en extra minut innan jag börjar min genomgång. Lugnet som skapas är viktigt att respektera och börjar jag en genomgång som raskt blir avbruten av en som kommer sent riskerar att ändra lugnet till något som inte gynnar undervisningen.

Med dessa ingredienser redo så vet jag att med stor säkerhet blir lektionen riktigt bra och lärdomarna som sprids i rummet skapar självförtroende hos mina elever och god möjlighet för mig att hjälpa mina elever med vad just de behöver. Så ja, det finns ett recept på en lyckad lektion.

Det jobbiga är inte att hitta ingredienserna och följa mallen utan att hela tiden hålla skärpan på förståelsen att det är på mig som pedagog det ligger om utfallet blir som jag tänkt och vill.


Prov- att vara eller icke vara?

Provets vara eller icke vara är en fråga som kommer och går både i nyhetsflödet och på teammöten. Jag är kluven till ett prov ibland men ändå inte. Det är något speciellt med de här smått högtidliga avstämningarna vid projektets slut. Eleverna är fulladdade med nya kunskaper redo att visa sina nya lärdomar. Att ha ett prov är inte bara träning inför ett slutmoment i historia. Det är träning inför livet. En stund där du måste prestera under vissa förutsättningar, även det behöver vi träna på. Vissa stunder i livet kommer vara ett prov- ta körkort, nationella provet, en jobbintervju, en kompletterande kurs på komvux eller en avslutande middagstillagning på gymnasieprogrammet.

Lite pirrigt, lite ängsligt, alltid lärorikt och skönt att avsluta något ordentligt så nästa moment kan börja som ett oskrivet blad. Ofta så är ju grunden för bedömningen redan avklarad, de allra flesta har under momentets gång redan visat mig färdigheter för att uppnå kunskapskraven för minst E. Nu är det dags för den sista finslipningen, den sista möjligheten för det här momentet att visa vad jag som elev lärt mig. Nästan varje gång går det bra för alla.

Som lärare i de samhällsorienterande ämnena så har jag många syftestexter, fler kunskapskrav och massor av centralt innehåll beskrivet i läroplanen. För att göra det här genomförbart och överblickbart så delar jag alltid in läsåret i fyra avstämningsperioder. Det ger mig ett lugn och jag tänker även en möjlighet till överblick för eleverna. I början av varje moment går jag först igenom kunskapskraven med mina elever men även vad vi ska landa i för övning när projektet är slut. Ibland är det prov, ibland en rundabordsdiskussion, ibland en film som skapas och ibland en inlämning. Det varierar.

I det senaste momentet som mina årskurs sexor gjorde i historia så fick alla veta den avslutande utmaningen redan på projektets första dag.

Vad har möjliggjort ett rättvisare samhälle idag 2018?

Därefter har vi vecka för vecka byggt kunskap och lagt pusselbitar. Samlat information och diskuterat för att få en så komplett och omfattande slutlig bild av vad helheten ska vara.

Eleverna har fyllt sin anteckningsblock med föreläsningsanteckningar, övningssvar och diskussionsunderlag. De har haft veckovisa kunskapsavstämningar  både fakta- och diskussionsbaserade.

När det börjar närma sig avslut på momentet så repeterar vi och ser tillbaka på uppstarten; – Vad var det nu var som slutmålet skulle bli?  Vad var det som vi sa på första passet att vi tillslut skulle lära oss göra?

Veckan innan avslutande övning. Vi repetererar  och ser till kunskapskraven. Enskilda övningar, samtal i storgrupp och mindre grupper.

Dagen innan, alla får veta exakt vad som kommer hända nästa dag. Karin kommer bestämma var du ska sitta. Karin kommer ha med pennor och papper. Du behöver ha med en lärplatta som är laddad. Lita på att det du lärt dig de senaste veckorna är gott nog.

Du kan det här, tro på dig själv!

Provdagen- jag är där i god tid. Lägger ut matriserna med allas namn på. Alla får en plats som jag vet passar deras inlärningsstil. Vänner som inte kan låta bli att prata med varandra får olika rum. Vänner som behöver varandra för lugn får samma rum.

Det är dags, alla hittar sin plats. En sista genomgång innan vi kör igång. Vad ska göras?  Hur länge får de sitta? När under passet kan man komplettera muntligt för de som inte får ner allt den skriftliga vägen? Den stora lättanden i SO- ämnet, inga direkta krav på hur kunskapen faktiskt levereras. Vad och var ska det lämnas in? Och just det, glöm inte skriva namn. Märkligt det där med namn, trots påminnelse,  vissa glömmer det varje gång även vårterminen årskurs nio.

Alla ska sitta i minst 60 minuter men jag ger även en maxtid även fast just den senare tiden kan utökas om vissa elever behöver det. Tänker att det lugnar dem som annars  helst gör klart så fort det bara går samt sätter press på dem som alltid vill göra mer och mer. Blir du klar innan timmen är slut, ta en paus på din plats. Sätt därefter på dig Karins stränga glasögon och läs igenom det du skrivit;  

Har du förklarat dina tankar så att en person som inte alls kan det du kan förstår vad du menar?

Halvvägs in i skrivtiden- fruktskålen går runt. Eleverna skriver och skriver men tar ändå sig ändå tid att tacka. Ett lugn i lokalen.

– Hur går det ? frågar jag tyst när jag går runt bland eleverna. Det här var inte så svårt säger den ena. Osäker om jag får med allt säger den andre. Känns som jag glömt allt säger en tredje. Samtalet lugnar och eleven säger: -Men det där gjorde vi ju förra veckan? Just det säger jag. Det är inte svårare än så idag heller. Du ska nu bara visa att du kan använda dina kunskaper i ett nytt sammanhang.

–  Lita på dig själv, det här kommer gå bra.

Går runt till mina kollegor som sitter i de olika rummen. – Hur går det? Jättebra! Va lugnt det är!  Alla jobbar och jobbar.

Och när jag tänker efter så är det kanske inte så konstigt, alla har haft närmare två månader på sig att förbereda sig för den här stunden. Alla på sitt sätt, några ihärdigt strävandes mot de högsta kunskapskraven från dag ett. Andra osäkra på innehållet men väldigt säkra på vad som faktiskt förväntas av just dem. Alla får möjlighet att lyckas även när det är prov. Bra eller dåligt med prov? Jo, tycker att det fungerar riktigt bra. När jag ser över resultaten och sammanställer helheten så klarar d sig alldeles utmärkt direkt. Några får komplettera vissa delar muntligt och andra förtydliga sina tankar skriftligt.

Att ha ett tydligt avslut på ett projekt i form av ett prov, inte så dumt ändå.

 

 

 


Vi ses på måndag!

En tydlig förändring i mitt förhållningssätt som jag vet att jag gjort bara de senaste veckorna är orden- Vi ses på måndag!

Som lärare blir jag både nära i relation med eleverna men även en person som alltid håller professionell distans. Måndag till fredag ses vi i klassrummet jag undervisar, stöttar, vägleder med både glad och sträng röst, är personlig, professionell, tålmodig, vänlig. Men när fredagen kommer, klockan närmar sig tre och jag längtar hem till mitt så vet jag att det är elever som inte har samma längtan.

Två långa dagar innan rutinen och förutsägbarheten är tillbaka. Till dem kan jag inte önska god helg eller fråga vad gör du i helgen?

Till dem kan jag bara säga; Vi ses på måndag!  Med dessa ord ger jag ett löfte och en påminnelse om att på måndag är rutinen åter. På måndag lovar jag dig åter kunskap, personlig professionalism och hela min uppmärksamhet mellan 0800-1530.

Tidigare år har jag önskat god helg och berättat vad jag ska göra i helgen. Det har jag faktiskt slutat med. Visst är jag personlig, berättar historier från min vardag och min egen skolgång. Men framför allt är jag läraren, mentor, den vuxen i skolan.

Som lärare möter jag många människor och livsöden på bara en dag. De som älskar skolan,  de som skadar sig själva, de som har ångest, de som har allt och de som har ingenting, de som vill och de som tappat gnistan, de som svälter sig och de som äter för mycket, de som får allt och de som har inget, de som har en vuxen som blir arg och de som har en vuxen som helt enkelt slutat bry sig.

För alla dessa elever är jag rutinen, strukturen och en närvarande vuxen. Jag är där. Det här står orden för som jag säger på fredag eftermiddag. På måndag ses vi igen- då lovar jag dig åter kunskap och rutin. Vi ses på måndag!


Att åka på utflykt

 

I mina tidiga lärarår var jag aktiv i den fackliga världen. Jag föreläste, rekryterade studerandemedlemmar och gjorde vad jag kunde för att lära andra om de juridiska måsten vi lärare förväntas veta och kunna utan att lärarutbildningen för den delen sade lite eller inget om det.

Tillsynsansvaret och det här med ansvar under utflykter är kunskaper som jag tidigt fick och spred till andra.

Ansvaret i att åka på utflykt är stort och varje utflyktsmorgon innan jag går till skolan så tänker jag- varför utsätter jag mig för det här? Detta till trots så är jag en person som gärna åker på utflykt med mina elever. I samband med augustidagarnas intensiva planering av årets aktiveter så är jag i farten och bokar in oss på både det ena och det andra. Begränsade till att gälla under skoltid och med tydlig information till vårdnadshavare, medresande kollegor och elever.

En sak som får en utflykt att lyckas och blir bra är inte utflyktens faktiska mål utan förarbetet som sker innan vi ens kommit iväg.

En tydlig planering till mina medföljande lärarkollegor. Vart ska vi, vad ska vi göra där, hur ska vi ta oss dit och vem ska ha vilken roll under resans gång? Även fast jag jobbar på högstadiet och ingen av mina elever skulle drömma om att gå på led och hålla hand så är principen densamma. En vuxen går först och en vuxen går sist, därimellan går andra vuxna som håller koll de med.

Det här presenteras även för eleverna både en och två gånger innan vi åker. Vart ska vi, hur tar vi oss dit och vad förväntas under resan och på utflyktsmålet? Mina erfarenheter när jag som ledig får åka tåg eller buss med skolelever som ska på utflykt och de fullkomlingen invaderar det kollektiva färdmedlet med sitt oljud väljer jag också att berätta om. Min strategi i dessa lägen är alltid- jag byter vagn, orkar inte på ledig tid med oljudet samt se vilsna kollegor från andra skolor låtsas att de inte riktigt känner igen sina egna elever. Men när jag jobbar då vill jag att eleverna lär för livet och inte är skolgruppen som gör att medpassagerar byter plats.

Vi lär att det finns andra som åker med oss och vi anpassar oss därefter.

Matsäcken, här lär jag fortfarande. Bara på senaste utflykten gjorde jag det dumma misstaget att börja prata om matsäcken innan jag presenterade utflyktsmålet.

Gör inte det, så fort matsäck har nämnts så slutar majoriteten av högstadieeleverna att lyssna.

De måste ha tagit med matsäck hemifrån och fått otaliga matsäcker från skolan under skolåren men ändå, matsäcken slukar alla annan information.

Även kring matsäcken krävs framförhållning. Kollegorna i köket behöver få tid att beställa och avboka lunchen. På min skola servar de fantastiskt. Fyllda baguetter, juice och smörgås vankas när det är utflyktsdags. Till elevernas lycka får de dessutom helt själva göra sin smörgås innan vi åker. Blandningarna i tillverkandes blir många gurka till den som vill, kalkon till en annan och helt utan något till den tredje.

Dagen innan utflykten, uppgifter delas ut. Vi repeterar både en och två gånger, gärna med olika kollegor vad som gäller på utflyktsdagen. Vill ju inte att reglerna och förhållningssättet kring utflykt ska bara vara förknippat med mig.

Utflyktsdag- här slår det aldrig fel. Alla elever kommer på utsatt tid, ofta med god marginal. Jag småpratar lite om dagen med eleverna, få eller ingen verkar osäker på dagens innehåll. De är så förväntansfulla. Oavsett om vi ska åka två stationer med buss för att se en teaterföreställning eller om det är en heldagsutflykt med två museibesök förväntningen på att faktiskt lämna skolbyggnaden med hela klassen är det stora äventyret.

Väl på väg så kommer det alltid kommentarer; måste vi gå så långt? varför tog vi den här vägen?  Lite smågnäll som jag inte tar som annat än, nu vill de prata lite men vet faktiskt inte vad de ska säga. 

Utflyktsdagar brukar jag även planera en lång promenad gärna i början av dagen. Vi hoppar av vid en tidigare hållplats för att få till en sightseeing tur när vi ändå är ute. Boendes nära Stockholms city så är det mycket att titta på. Vi kanske hoppar av vid Södras station för att uppleva Medborgarplatsen, Stockholms stora moské, Slottet och Riksdagen innan vi når målet för dagens utflykt.

Matsäcken försöker jag i möjligaste mån planera att den intas utomhus.  Möjligheterna för eleverna att sitta i olika grupperingar mer eller mindre avskilt uppskattas av både mig och dem.  Jag gillar att vi är ute. Jovisst får jag som vuxen stötta kring städning. Jag ansvara för att även det sista plockas upp.

Väl vid utflyktsmålet är de väl införstådda eleverna redo för uppdrag. Även på utflyktsdagar händer det saker som går utanför plan. En gång fick elever dammsuga ett besöksrum då de inte följt matsäck anvisningarna och en annan gång kom en väktare och repeterade museets ordningsregler för några elever. Men med framförhållningen och tydlig information så är det ändå förvånansvärt få sådana tillfällen.

 

Är vi kollegor dessutom väl förberedda så kan vi med lätthet även hantera eventuella händelser som sker utanför plan.

Efter en sådan här dag så brukar hemfärden vara dagens enklaste uppgift. Trötta elever ihopsjunkna i bussätet. Alla ord för dagen är sagda. Förväntningen inför dagen och de långa promenaderna tar ut sin rätt. Ibland kommenterar någon elev:

–  Varför tog det oss längre tid att ta oss till utflyksmålet än själva studiebesöket?

Klok reflektion.

Så är det, resan och förberedelsen är det som tar längst tid. Det är nog därför jag åker på utflykter gång på gång. Visst är det inspirerande och givande att visa eleverna museum och riksdagshus men det som bygger oss som grupp, det som skapar relation och minnen är det som sker därimellan. På hållplatsen väntandes på bussen, det där oväntade mötet i riksdagshuset, historien från eleven på promenaden- det är det som är hela äventyret när vi ska åka på utflykt.

 


Hur svårt kan det vara? – lektionen som inte blev bra

Det är tidigt på terminen. Vi ska ha en lektion i geografi. Kartboken ska introduceras för första gången det här läsåret. Eleverna ska få göra en klassisk och omtyckt uppgift. Titta i kartboken, fyll i en matchande blindkarta. Vilken information finns egentligen i en kartbok? Min erfarenhet vet att det här blir en lugn lektion.

Det är något med kartböcker och blindkartor som lockar och alltid fungerar.

Den lugnande musiken är på. Gruppen kommer in från rast. Materialet är framme. Lektionen i all sin enkelhet är välplanerad. Tillsammans hittar vi lugnet och genomgången kan börja.

– Idag ska vi jobba i kartboken. Vi ska lära om vilken information du kan hitta i en kartbok. Ni kommer alla få en blindkarta med uppgifter att lösa. På sidan 6 och 7 i kartboken hittar ni informationen som blindkartorna efterfrågar. Jobba enskilt så alla får leta efter informationen. Vill ni ha hjälp så räck upp handen så kommer jag till dig.

Genomgången känns glasklar. Alla har fått sitt material. Dags att börja jobba.

En hand sträcks upp: – Kan jag få hjälp? Ytterligare en hand kommer upp. En elev kommer fram till mig och undrar: – Kan jag få hjälp? En elev frågar en annan. Tre händer till räcks upp. Jag går runt och hjälper elev efter elev. Ändå verkar behovet av hjälp inte försvinna. Har ingen förstått instruktionen?

Fyra personer står framför mig- Kan vi få hjälp? Några elever slutar jobba och börjar prata med varandra om spelet de har på telefonen. En elev går mot fönstret och börjar fingra på bollen som ligger där. Ytterligare en elev reser sig och går mot bollen. Eleven som först räckte upp handen ropar- Kommer du inte snart? En annan säger: – Jag frågade först.Jag går runt metodiskt försöker hjälpa varje elev men alla har samma frågor, ingen verkar veta vad de ska göra. Ljudnivån stiger i rummet. Vissa har helt slutat jobba och prata med varandra.

Var försvann lugnet från lektionens början?

Jag befinner mig mitt i ett frågande kör. Ingen verkar ha förstått eller lyssnat på  instruktionen. Alla vill ha hjälp med exakt samma sak.

Mitt inre jag skriker: – HUR SVÅRT KAN DET VARA ??? Slå upp sid 6 i kartboken och jämför bilderna.Ett djupt andetagen. Börjar jag höja rösten och tappa lugnet nu så blir inget bättre av det.

Dags att tänka om. Dags att prioritera. Vilken riktning måste jag försök få eleverna mot?

Vad är viktigast just nu? Måste alla sitta ner? Ska jag göra om genomgången? Dags för en tidig bensträckare? Vad är det som de inte förstår?

Jag tar ett beslut och höjer rösten en aning:- Alla måste sitta ner. Räck upp handen och vänta på att jag kommer till er.

Instruktionen fungerar. Eleverna återvänder till sina platser. Jag går runt till alla, få verkat ha förstått uppgiften. Slå upp sidan 6 i kartboken. Titta på kartan. Jämför med papperet du har framför dig. Vad heter landet i kartboken? För över information till papperet. Om och om igen samma instruktion. Ett inre mantra går i mitt huvud- Hur svårt kan det vara?

Lektion är slut eleverna lämnar rummet. Jag står kvar med kaoset i huvudet plockades förstrött några papper. Vad hände egentligen här? Hur kunde det bli så här? Lektionen började i ett härligt lugn. Materialet var på plats och alla satt lugna vid genomgången. Var instruktionen otydlig? Var uppgiften för svår? Hade det hänt något på rasten som jag inte visste? Massa frågor. Inga svar. Det här brukar ju vara både uppskattat och självgående arbete. Vad var det som hände egentligen?

Dessa pass kommer ibland, väcker alltid många frågor hos mig. Men mest av allt väcker det alltid nya kunskaper om mig själv och min profession. Perfekt tillfälle att finslipa, reflektera och göra om.



























 


Att skapa ett lugn

 

Oavsett skola, oavsett rum,  blir det ingen undervisning om det inte skapas ett lugn. En feedback som jag ofta får och har fått genom åren är att på dina lektioner finns ett lugn.


Vad är nyckeln bakom lektionen som börjar och slutar helt enligt plan?

En av de viktigaste grundstenarna i en lyckad lektion, enligt mig, ligger inte i undervisningsteorier som lärarutbildningen lärde ut eller att ha de senaste vetenskapliga beläggen i ämnet. Framgången i en lektion ligger i när jag som lärare vet när lektionen verkligen börjar, att sätta ord på det som kan verka självklart.
Det är att sätta ramen för vad som behöver finnas för att ge alla samma förutsättningar oavsett om det är en förskoleklass eller en årskurs nio.

På mina lektioner är första övningen alltid att sitta ner och vara tyst i väntan på de inledande och välkomnande hälsningsorden. Instruktionen står på tavlan och jag möter alltid i dörren för att även där påminna om vad som gäller.

Det här är inget som kommer av sig självt och inget som bara blir även fast det kan verka hur självklart som helst i ett vuxenperspektiv. Övningen inleder alla mina pass och det tar många lektioner innan de verkligen sitter. Är gruppen dessutom ny eller tanken att just så inleds ett lektionspass främmande för övriga i kollegiet tar det ännu längre tid.

Att försöka få en lugn start på en lektion när eleverna redan har intagit rummet är ingen bra start på ett pass. Då går energinivån upp hos både mig och elever. Att skapa ro på en lektion som börjat så tar en bra stund.

Om jag istället som ledare är där i tid innan lektionen startar har jag grunden till ett lyckat arbetspass. Genom att sätta på musik som lugnar och dämpa belysningen skapar jag goda förutsättningar för en god start. Med musiken vill jag förstärka den känsla som lektionen ska förmedla. Skriv upp passets förutsättningar på tavlan. Visa eleverna i ord vad som gäller. Vilket material behöver vara framme, hur ska de sitta, vem är det som leder och när ska de vara tysta? Där läggs grunden för lektionen och där tar passet sin början.

Möter jag dessutom mina elever i dörren och lugnar den orolige, dämpar den stressade, välkomnar den sene så ökar chansen att jag som lärare får den lektion jag vill ha.

Lektionen som gör att jag känner mig extra utvald att ha fått förmånen att undervisa denna grupp.


Med det etablerade lugnet kan passet gå vidare och ämnesgenomgången börja. Även här är det viktigt att sätta ord på förväntningarna. Ska jag hålla en genomgång försöker jag alltid ge en ungefärlig tid för hur lång genomgången är. Det är för att hjälpa elever som tycker det är svårt att hålla fokus. Jag går även igenom och förtydligar att vid en genomgång är det jag som har ordet och vill man ställa en fråga så ska man räcka upp handen och invänta sin tur. Allt för att ge alla förutsättningar att ställa in fokus och veta vad som förväntas.

Eleven i sin tur får genom de nedskrivna förutsättningarna möjlighet att ställa in sitt fokus på arbetspasset och kan läsa vad jag förväntar mig av den.

För eleven växer chansen att få gå ifrån lektionen med en känsla av att ha lyckats enormt.

Tydlighet i det som kan verka självklart lugnar de oroliga, dämpar den stressade och möjliggör för den sene att komma ikapp.

Är arbetspasset ett pass där uppgifter ska lösas så är det viktigt för mig som ledare att även där sätta ord på förväntningarna. Vem ska jobba med vem? Vem sitter var och var finns materialet som behövs för övningen? Inga av dessa moment är egentligen självklara, trots att de har förklara på alla lektioner under terminen. Det här är ingen anpassning jag gör för några utan ständigt för alla.


Att sätta ord på det som verkar självklart hjälper alla mina elever att lyckas bättre.

Ramarna för vad som förväntas är uttalade och hjälper alla förstå vad som gäller just för dem. Tillsammans i lugnet kan lektionen börja och endast fantasin kan sätta gränser för hur lärorikt och bra det kan bli.