Nationella proven- plötsligt så kreativt och helt rätt!


Jobbar på en relativt nystartad skola. Vi uppmuntras att ta ny vägar och ställa frågor som varför och varför inte innan vi testar något nytt eller förkastar något gammalt.

Spännande kollegor och mycket material som flödar i lärarforum, särskilt i valtider, gör att jag själv inspirerats och testar nya vägar. Grupprojekt, stora frågor, Kuben, föreläsningar, studiebesök, filmprojekt, entreprenöriella- och ämnesövergripande- utmaningar avlöser varandra.

I början av terminen fick jag den personliga inloggningen till skolverkets bedömningsportal och blev lite spänd av förväntan för att se vad som skulle erbjudas i mina ämnen. Uppgifterna i sig var ingen överraskning och kunskapskraven hade jag koll på. Tanken att enkelt stämma av kunskaper mot en given mall var dock tilltalande. Så skönt att inte känna att jag eventuellt är fast i mina egna sanningar utan kan se på en given mall hur mina elever ligger till.

Men då slog mig tanken…varken ny eller särskilt innovativ. Gamla nationella prov ligger ju på skolverkets hemsida. Prov med rättningsmallar. Ska jag inte köra dem helt enkelt. Plocka ut de bitar som är demokrati- och valrelaterade och bara köra på det.

Som sagt inga nya tankar eller märkvärdiga knep eller entreprenöriella metoder.

 

 

Gamla prov känns plötsligt så helt rätt på flera plan. 

Sagt och gjort, hittade ett prov tog ut alla demokrati- och valrelaterade frågor. Ett prydligt pappershäfte att kopiera. Ingen länk, ingen app eller digitaltdokument. Ett häfte fullt med papper.

Eleverna ska få visa vad de lärt sig samtidigt som vi tränar till det nationella provet, tränar provsituation och dessutom får jag förträffligt underlag och stöd till bedömningen.

Dagen innan. Eleverna förbereds på provsituationen. 

Provdagen. Allvaret ligger i luften och fokuset när pennorna lyfts och markerar på papperet.

När jag några timmar senare rättar proven så kommer leendet och ett stort lugn. Eleverna kan det här. Upplägget jag haft håller. Sida upp och sida ner. Skön bekräftelse för mig. Eleverna lär och kunskaperna håller enligt den standard som förväntas.

 

Ett enkelt häfte av papper. En penna. En ordentlig hög att rätta. Så tydligt, så konkret och så bekräftande för mig och eleverna.


En kalender


ps. troligen mitt mest provokativa inlägg hittills. Kommer hävda att det visst finns tid, stress behöver inte vara en självklar del av yrkesvardagen och, ja, känslan av att hinna med och ha koll på uppdraget är fullt möjligt.

En kalender för en lärare är vad stetoskopet är för en läkare. Kaveln för bagaren och saxen för en frisören.

Så viktig är kalendern för mig i min lärarvardag. Det vore knepigt att lyssna om stetoskopet inte fanns, hur skulle bullarna se ut om kaveln togs bort och inte många kunder skulle bli korthåriga om saxen inte fanns i frisörens verktygsarsenal. Inte många lektioner skulle hålla måttet, inte många tidsplaner skulle följas och jag skulle definitivt inte hålla koll på allt det som förväntas av mig.

Har hittills inte hittat någon digitalverktyg som kan ersätta papperskalender. Kalendern måste vara tillgänglig hela tiden i alla miljöer. Visst finns det många hjälpmedel och digitala varianter där ute men inget är som papperskalendern. Den är flexibel för både anteckning och bild, planering och översikt. Papperskalendern är också alltid redo att hjälpa oavsett om nätverket ligger nere eller strömmen gått. Det enda verkligt illa som kan hända är att jag tappar kalendern men baserat på erfarenhet så har det hittills inte hänt sedan 2002 så varför skulle det ske nu?

Redan som ung i yrket och engagerad som facklig tjänsteman kämpade jag för att den första presenten för en lärare vi examination skulle vara just en kalender. Glädjer mig mycket att förbundet fortfarande håller kalendern viktig och till och med gratis för medlemmar att beställa.

Varje år infinner sig i maj den här högtidliga stunden när det är dags att välja nästa läsårs kalender.

Hur ska den se ut? Vilken passar mig bäst? Ska jag byta färg eller form?

Ska jag vara helt ärlig så är det inte många som håller måttet. Ofta blir det att välja mellan klassklärarkalendern eller ämneslärarkalender. Tror den enda egentliga skillnaden är registren längst bak. Ändå så står jag där, högtidligt redo att ta beslutet. Vilken känns bäst idag?

Ett löfte jag ger mig själv varje år när kalendern beställs är att i år ska jag hålla den fin. Min anteckningar ska vara skrivna i fin stil varje dag och färger ska väljas med omsorg så mina anteckningar blir överskådliga och snygga att se på. Har hittills inte hållit mitt löfte till mig själv, men nästa år är ett nytt år. Då ska den inte bara vara ett hjälpmedel som hanterar min arbetsbörda och hjälper mig slappna av när helgen kommer. Nästa år ska den dessutom se snygg ut, varje vecka. Varför nu det här ens är en viktig tanke att ha säger nog mer om mitt estetiska sinne än någon direkt koppling till min pedagogiska verklighet.

Kalendern måste innehålla en vecka per uppslag. Så jag lätt får en överblick av veckan och så att min attgöra-lista kan vara synlig. Färgen och formen varierar, likaså hur framsidan tillslut dekoreras. Ibland är det foton, förra året min namnlapp, se ovan, som jag tillverkade när alla mina nya elever fick den första lärakännaövningen.

När kalendern väl anländer så är den alltid hett efterlängtad. Julisidorna börjar bli fyllda i den gamla kalendern med anteckningar som berör nästa läsår. Blivande föreläsare är bokade, kontakter till museum är tagna. Nästa läsårs kunskapskrav och syften är fördelade över året baserat på den treårsplan jag sedan tidigare förberett. Allt väntar på den nya kalendern som ska hjälpa mig att hålla tanken klar och lugnet i behåll.

Redan i inflyttningsfasen av kalendern så brukar mitt löfte om att hålla den prydlig brytas. Är alltid så ivrig att få skriva in all information som kalendern ska hålla så jag med lätta tankar och arbetstömd hjärna kan gå på ferie. Viktiga telefonnummer, skolans koder, faktureringsadress och skolans adress samt organisationsnummer hamnar alltid på första uppslaget. Allt lättillgänglig när beställningar ska göras eller kollegor frågar.

Den senare händer ofta, vissa kollegor väljer att inte beställa materialet de behöver alternativt lägger det i ”jag gör det senare” högen för att organisationsnumret eller referenskoden känns som berg allt för höga att bestiga om vägen behöver gå via intendenten på expeditionen. 

Ofta har jag som lärare hört kollegor som påtalar stressen yrket. Känslan av att de inte hinner med eller vet när de ska göra allt som förväntas av dem. Stressen som en självklar del av yrkesvardagen presenteras, något som ibland även förmedlas till lärarkandidater som lyssnar med stora ögon och tankar som kanske vandrar- vad har jag gett mig in på? Ska jag vara helt ärlig så känner jag  sällan igen mig i dessa samtal. Javisst har vi mycket och göra men jag känner alltid att jag har koll för min bästa arbetskamrat, kalender, finns alltid där med en plan och en struktur.  Med kalendern som hjälpmedel behöver jag inte känna att jag ska hålla något i minnet. Tänker jag att det där kommer jag ihåg och gör senare så infinner sig snart känslan av stress och en känsla av oöverskådlighet sprider sig. Jag vet att om jag håller det i huvudet så glömmer jag och första bästa nya arbetsuppgift som dyker upp prioritera jag som viktigast.

Men med kalendern i min närhet kan jag lägga in allt jag behöver göra i en prioritering. Det dämpar min puls, ger mig bra överblick och förmågan att prioritera vad som är viktigt just nu infinner sig alltid.

Jag vet att om de finns i kalendern så kan jag lägga tanken åt sidan och fokusera på här och nu. Jag har överblick- jag har en plan för hur jag ska använda min tid. Jag har min kalender.

Den bestämmer åt mig. Gör jag även en tydlig plan av min tid så kan jag även lätt prioritera om när oväntade saker dyker upp alternativt visa för min rektor att det här fyller min tid om jag förväntas göra något mer. Vad kan jag då plocka bort eller prioritera ner ifall jag blir ombedd att göra nya uppgifter?

Kalendern hjälper mig att använda min tid till rätt saker.

Längst fram i kalendern har jag mitt egna schema. Här står inte bara när jag ska ha mina lektionspass eller vilka möten jag förväntas närvara vid, här för jag även in de saker som jag alltid behöver göra under en vecka. Samtal ska ringas, mail ska besvaras, lektioner planeras, uppgifter kommenteras osv. De stunder på dagen som inte innehåller lektionspass blir fyllda med dessa aktiviteter. Inte för att jag kanske gör dem just när det står i veckokalendendariet men för att ha koll på vad som behöver göras och om jag mot förmodan skulle förväntas ta ytterligare uppgifter så behöver jag prioritera om eller få hjälp att stryka uppgifter som behöver göras.

Kalenders egna struktur i sig hjälpa mig och hålla koll. På de första sidorna fyller jag alltid i  mina olika ämnesplaneringar. Skolåret har cirka 40 veckor. Fyra ämnen ska hinnas med. Enkel matematik ge mig ungefär tio veckor per ämne. Tidsramen hjälper mig att hålla fokus under momentets gång. Det finns alltid mer stoff att fylla på med i mina ämnen . Men tidsramen gör jag viktig för både mig och mina elever, så tidsramen ska hållas. En stor fråga som inleder projekten och ger oss färdriktning under arbetets gång hjälper även till att prioritera om ifall lektionstillfällen bortfaller eller annat dyker upp. Här lägger jag också tidigt in när de ska vara avstämningar under och som avslutning på momentet. Allt får plats i min bok. Därefter tar detaljplaneringen vid, ofta blir det fyra veckors planering i stöten. Det ger mig flexibilitet, kvalitetsfokus och möjlighet att i god tid förbereda nästa moment.

Första veckan på läsåret är bråda tider. En plan för året ska göras när lov och nationella provdatum är fastställda. Tidigare har jag skapat en treårsplan över mina ämnen där alla delar kommer med. Planen underlättar överlämning om jag byter grupp. Den hjälper mig även att veta att jag gör det som förväntas. 

Vilka kunskapskrav ska avklaras under terminen och hur många veckor finns att tillgå? När är det lämpligt med avstämning på momentet och hur faller detta med loven. Allt får plats i min bok. Med den strukturen  så behåller jag mitt lugn och lektionerna vet jag håller den kvalitet de behöver för att jag ska vara nöjd.

Kalendern hjälpa mig i allt det här vecka ut och vecka in. I det finns en idé till varje lektion de kommande tio veckorna där finns även nedskrivet uppgifter som jag ska göra och när jag ska göra dem och till vem. Med kalendern i hand så blir det få överraskningar och den stress som många pratar om hälsa sällan på hos mig.

När de första sidorna är fyllda med de stora ramarna och projektplaneringen inklistrad är det dags för den vardagliga lunken och veckoplaneringen. På min nuvarande arbetsplats är den mesta av min egna planering fördelad på en förmiddag under veckan. Då lägger jag dels en plan för vad som behöver hinnas med på de olika lektionspassen under veckan för att den stora planen ska kunna genomföras i tid. På den planeringstiden ser jag även över vilka möten jag förväntas vara med på och om jag behöver förbereda mig för dem. Allt förs in i min veckoplan.

En trogen färgglad vän är min attgöralistan. Den håller jag alltid medvetet liten och lätt flyttbar. Liten för att den inte ska växa till ett oöverskåderligt berg av anteckningar. Flyttbar för att den förväntas inte bli klar under en vecka utan innehållet pytsar jag in när tid finns och även där att skapa överskådlighet kring vilka projekt som behöver göras direkt och vilka som faktiskt kan vänta. Med jämna mellan rum skriver jag en ny när allt för många projekt blivit överstrukna. Att göra listan hjälper mig att hålla fokus i vardagen och håller definitivt känslan av stress borta.

Längst bak i kalendern kopierar jag upp klasslistor och klistar in. Föredrar de klasslistorna som har rutor. Här är sedan min egna bokföring förberedd. De projekt som jag för in för att ha koll inför stundande summering och betygssättning. Allt finns på ett uppslag, alla elever, alla resultat, väl krypterat så jag förstår men troligen inte många andra. Ett plus här, en sol där och några bokstäver.

Det är min kalendern. Min trognaste kollega och absolut bästa hjälpmedel i vardagen.

När fredagen kommer flyttar jag min att göra lista till nästa vecka. Stryker stolt över det jag hunnit med och följt i min kalender. Lägger kvar kalender på mitt skrivbord, tar en sista blick och lägger sedan ihop den. Där ligger alla mina jobbfunderingar, mina projekt, mina måsten och allt som behöver göras nästa veckan. Prydligt paketerade och väntandes. Själva kan jag göra helg. Träffa mina små, göra äventyr utan planer eller vidare funderingar på jobbet. Allt jobb finns där i kalendern väntandes på mig.

För kalendern är inte bara min trognaste kollega den är också min bästa hjälpreda, tryggaste stressreglerare och strängaste ordningshållare som hjälper mig koppla av och verkligen förstå att jobb det är jobb och ledig tid är otroligt värdefullt för att jag ska vara den bästa person jag kan.







 


Tre nya verktyg

 

Vad lärde jag mig förra läsåret?

Slutet av vårterminen är alltid fylld av måsten och en hel del slutdatum som måste hållas.  Mina kollegor och jag diskutera elevernas framsteg och funderar över hur vi ska lägga upp undervisningen nästa läsår för att ytterligare förbättra för våra elever. Få stunder eller diskussioner använder jag till att se över vilka nya lärdomar jag dragit i min lärarroll under året.

Vilka nya verktyg har jag lagt till min bank av knep och erfarenheter under läsåret? Vilka lärdomar är det som jag verkligen kommer att anamma och som ska hjälpa mig att lyfta undervisningen ytterligare nästa år?

Hit har mina sommartankar gått när jag tillåtit mina tankarna att vandra tillbaka till mitt jobb. Vad har jag lärt mig under läsåret som gått? Tre saker har mina tankar landat på som får summera mina lärdomar under förra året. En tydlig förändring som jag redan anammat är hur jag avslutar veckan inför helg eller lov. Det här har jag tidigare berört i ett inlägg som utan tvekan blev det mest lästa och uppskattade blogginlägget under förra läsåret. Vi ses på måndag! 

De två andra nya lärdomarna som landat under ledigheten är när börjar verkligen ett lektionspass samt att sätta ord på (som kan tyckas vara) det självklara. 

Två meningar som kan verka lätta att implementera i undervisningen men som jag ofta säger till mina elever om- det är en stor skillnad på att ha gjort klart och att kunna. Att verkligen få tanken att landa och sedan ta till sig den nya lärdomen som en självklar del av min professionella verktygslåda. Det är något helt annat än att vara medveten om att det borde göras och sedan göra det halvhjärtat eller bara då och då. Som en klok föreläsare sa till mig i tidiga lärarår, det är stor skillnad att som lärare ha 20 års erfarenhet av att ha genomfört i stort sett samma undervisning år ut och år in eller att ha gjort 20 olika år med eftertanke, förändring och förbättring.

Att som lärare verkligen veta när lektionen börjar är något som gett mig många stunder av funderingar förra läsåret . Jag har verkligen förstått att det är centralt för att få den undervisning som mina elever och jag förtjänar. Består gruppen, som alla gör, av elever med särskilda behov eller om gruppen, som i min skolverklighet just nu,  består av individer som bytt skolmiljö väldigt många gånger och kanske inte heller har den bästa erfarenheten av skola av varierande orsaker.  Vissa lektionsmoment behöver jag förbereda eleverna på i månader innan de faktiskt ska ske, ibland är det en särskilt viktigt föreläsning, en utflykt eller ett ämnesområde. Andra lektioner börjar på lunchen timmen innan lektionspasset verkligen ska börja eller vid  incheckningen på morgonen med ett förberedande samtal om vad som ska ske efter lunch eller senare under dagen. Vissa förberedelser pågår och berörs ständigt.  Några lektioner börjar precis på klockslaget när schemat säger att nu är det dags. Här är det jag som ledare av passet som måste tänka till. Hur förbereder jag mina olika elever bäst så vi alla får den lektion vi behöver för att nå så långt vi bara kan med våra studier?

Nästa lärdom är att sätta ord på det självklara. Det betyder att i lärandestunden vara så otroligt tydligt så att alla verkligen förstår vad som förväntas. Från det mest grundläggande förhållningssätt till kunskapskrav;

Vilka förväntningar har jag på eleverna innan lektionen börjar? Vilka förväntningar har jag på eleverna under lektionen? Vilka förväntningar har jag på mina elever vid passets slut och i övergången till nästa aktivitet? Vilka kunskaper är centrala under arbetspasset?

Det här behöver jag som ledare i gruppen sätta ord på. Inget är egentligen självklart. Gör jag det ger jag alla möjlighet att lyckas och alla kan inkluderas. Ingen behöver känna osäkerhet om vilket material som förväntas vara med eller vilka förväntningar Karin har på arbetsro eller uppgifterna som ska göras under det enskilda passet.

Självklart har jag lärt mig många andra saker också men just de här två nya lärdomarna och det nya förhållningssättet i har verkligen satt sig. Inte för att jag inte förstått det förut men nu vet jag inte bara om det utan nu kan jag det verkligen också. Med den nya kunskapen så kommer förståelsen att jag måste jobba med det här. Sedan kommer även insikten om hur klurigt det faktiskt är att sätta ord på det självklara och veta när lektionen verkligen börjar.

Det är mina tre nya verktyg som jag verkligen lärde mig från förra läsåret, vad lärde du dig?

Vad det här året ska hitta på har jag ingen aning om och det är precis därför jag verkligen gillar mitt yrke och inte kan tänka mig att göra något annat.


Ett argt samtal

Jag minns det som igår. Ett argt samtal på min telefon i mitt hem precis när jag gått på lov.

Har aldrig i tjänst lämnat ut mitt telefonnummer. Startade min lärarbanan med stort fackligt engagemang och fick via klok föreläsare,  idag min rektor, lära att inte lämnat ut numret. Vem har egentligen numret till sin läkare, bilmekaniker eller kocken på favorit restaurangen? Så varför sina barns lärares nummer?

Trots det så hade en förälder hittat mitt nummer och beslutat sig för att ring hem till mig. Det var tidigt i min lärarkarriär och mycket kvar att upptäcka och erfara. Jag var precis hemkommen och om minnet inte sviker mig så var det fredag och sportlovet skulle börja på måndagen. Jobbet var således långt borta. Ett samtal skulle dock få det hela att ändras.

Lyfte luren och presenterade mig. En arg person i andra änden. Hur kunde jag göra som jag gjort? Hur kunde jag behandla personens barn på det sättet jag gjort? Där i mitt egna kök skällde en för mig främmande person ut mig. Vår syn på vad som hänt var som hämtad ur skilda världar. Det här var den terminen jag hade börjat lära och förstått att det fanns något som hette Maktlekar. En kunskap som jag nu är evigt tacksam för. Men då med en ny elevgrupp famlande jag fortfarande med att försöka förstå vad det var som gjorde att så mycket märkliga händelser skedde mellan eleverna i gruppen och att samma person alltid verkade dra den största nackdelen av det som hände.

Den arga personen hade i sitt uppjagade tillstånd än mindre förståelse för situationen jag såg i klassrummet, mellan lektionerna och på rasterna. Allt fokus låg på mitt agerande, baserat på den arga personens barn, och inte alls på att det kanske fanns ett varför till vad som hänt. Minns hur helt överrumplad jag kände mig i samtalssituationen. Stressen som samtalets innehåll förmedlade gjorde mig inte till det proffs jag hade varit om jag varit på jobbet.

Tonläget höjdes ytterligare. Tillslut sa jag; – Vi kommer inte att förstå varandra i den här situationen utan vill du prata vidare om det här så får du kontakta min chef.

Svaret jag fick var givet, personen skulle verkligen göra så, mitt agerande var oacceptabelt, förklarade den arge.

Jag lade raskt på och slog direkt numret till min chef.

Ville förvarna att ett ilsket samtal väntade. Berättade exakt vad som hänt. Min dåvarande chef berömde mitt agerande och mod att genast kontakta henne. Hon bekräftade att jag hade gjort allt korrekt både i skolan och i samtalet. Skulle personen ringa så skulle hon vara redo. Nästa samtal gick till min kollega som även denne vart helt överrumplad över att någon kunde bete sig så illa.

Nu har det gått över tio år sedan samtalet, jag bär det fortfarande med mig. Den arga personen ringde aldrig till min chef.

Kommer ihåg min utsatthet. Oron samtalet väckte hos mig. Kommer ihåg hur jag ifrågasatte mig själv och vad jag kunde och gjort. Kommer ihåg påhoppet på mig som person.

Lärdomen och vad jag efter hela händelsen verkligen tog till mig var att när sånt här händer så är det bästa jag kan göra att berätta för kollegor och min chef vad som hänt. Få bekräftelse på att det var den andra och inte jag som gjorde fel. Ibland, tyvärr, så hamnar jag som lärare i situationer där jag får mottaga föräldrars och vårdnadshavares frustration och maktlöshet. Vissa personer tvekar inte i dessa lägen att kasta sin frustration och ilska  på den personen som ägnar sin yrkesdag åt att ta hand om och göra det yttersta för att deras barn ska utvecklas och nå så långt det bara är möjligt. Det känns inte kul, det känns inte rättvist men med åren har jag verkligen lärt mig att hantera liknande situationer så de blir lättare. Lyssna in, förbereda och alltid vara tydlig med vilka mina arbetstider är och hur jag bäst blir kontaktad.

En tung men viktigt lärdom från ett argt samtal.


Ny i yrket- vad ska jag tänka på?

Ett mail kom till mig. Karin jag har följt din blogg och jag börjar min första lärartjänst i höst, tar min examen nu i vår. Vad ska jag tänka på?

Ärad över frågan och förtroendet började jag fundera, vad är det jag gör när jag får en ny grupp? Vilka tips vill jag ge någon som ska börja sin första tjänst? Hur ska jag tipsa någon som börjar från början, som ensam bland öar i en skärgård. Åt vilket håll ska jag börja simma? Jag kom fram till den här listan, säkert kan den kompletteras och säkert är den inte för alla men så här tänker jag.

Först ett stort gratis till att utbildningen är klar. Välkommen till ett härligt yrke som ger något alldeles extra varje dag.

  1. Innan eleverna kommer, skaffa en kalender. Den delen är för mig så viktig att jag till hösten tänker ägna ett helt inlägg bara åt detta fantastiska hjälpmedel.
  2. Skaffa något fint till dig och ditt skrivbord. En personlig sak som påminner dig om att du landat ditt första jobb och som symboliserar alla dina förväntningar.
  3. Gör en planeringsram över läsåret, gärna även en till som sträcker sig över hela den tid som du ska arbeta med gruppen, ofta tre år. Här kan du säkert få hjälp av kollegor på skolan men tänk även efter själv, titta ordentligt i läroplanens kunskapskrav och syftestexter. Vilka ämnen ska du undervisa i? Vilka kunskapskrav behöver du hinna med? Hur länge får du arbeta med respektive ämne? Därefter kan du börja med HURET. Det är lätt att inspireras och se alla roliga projekt som finns. Men du gör klokt i att stoppa och se till ramen först.
  4. Gör ett personligt schema. Hur ska du fördela din tid när du inte har lektion? Tänker du använda förtroendetiden hemma eller gör du den på jobbet? Vad är det du faktiskt är anställd att göra? Ofta kommer det många förväntningar med yrket som faktiskt inte är något som egentligen ingår i tjänstebeskrivningen. En lärare kan jobba hur mycket som helst, det är upp till dig att vara professionell och faktiskt sätta ramarna både för dig själv och för din omgivning. Otroligt viktigt!!!
  5. Vid terminsstart; Börja med att arbeta med gruppen. Vilka förväntningar har du på klassrumsklimatet och arbetsmiljön? Det här är viktigt att förmedla till gruppen, vilka tankar har du? Hur ska eleverna begära ordet? Hur ska eleverna sitta? Vilka rutiner ska ni ha när arbetspasset börjar och när arbetspasset slutar? Här kan du även vara tydlig mot vårdnadshavarna att du jobbar bara exempelvis mellan 8-16 och att de inte kan räkna med att du nås efter den tiden. Lämna aldrig ut dina privata kontaktuppgifter.
  6. Lär känna dina elever professionellt, vilka behov har de? Vilka styrkor har dina elever? Vad har de med sig sedan tidigare i form av kunskap och skolerfarenhet? Gör övningar där du får höra deras tankar men som även gärna får mynna ut i fina dekorationer av klassrummet. Här är Unicefs material toppen att tillgå, ett klick bort och massa bra färdigplanerade lektioner för alla åldrar. Barnkonventionen, värdegrund, pyssel och alla kan delta. Toppen! Namnskyltstillverkning är också bra övningar, du får lära dig namn samtidigt som eleverna kan dekorera skyltarna med personliga tankar som sedan förmedlas individuellt eller i helgrupp.
  7. Försök identifiera de elever där det är viktigt att du snabbt får en relation även till hemmet. Sträva efter att första kontakten med hemmet ska vara ett möte där ni får hälsa och lära känna varandra. Sedan hur mötet går till eller hur långt det är spelar ingen större roll, kan mycket väl räcka med ett handslag första dagen på terminen.
  8. Berätta för eleverna om den ram som du satt upp för läsåret, ge lite försmak på vad ni ska göra. Det både hjälper de som behöver god framförhållning och skapar försmak inför kommande projekt.
  9. Låt dig själv vara ny. Hoppa inte på att gå med i massa utvecklingsgrupper på skolan. Din rektor ska hjälpa dig så du får en mentor som har tid för dig och dina frågor. Gärna någon som är en bit från din undervisningssituation så era möten inte blir att fixa vardagliga praktiska bestyr.
  10. Så fort du får ett mailkonto. Skapa en mapp som heter beröm. Där ska du samla alla dina meddelanden där du fått positiv respons för något du gjort. Vissa kan innehålla något så enkelt som ett tack. Ovärderlig källa till positiv energi de dagar som kanske inte går som du tänkt.

Det här är mina tips för att få en bra start i yrket.

Stort lycka till Karolina, faktumet att du faktiskt ställer frågan visar att du förstår mycket av yrkets komplexitet samtidigt som du är villig att höra och lära för att ge dig själv en så bra start i yrket som du bara kan.

 


Att förbereda ett läsår

Maj är avslutningstider och planeringstider.Det är inte bara en tid för avslut utan även en tid för uppstart.  Ett nytt läsår startar i augusti. Härliga tider, stora planer och större visioner.

Precis som mina elever mår jag bra av framförhållning. Vet jag vad som händer i augusti är jag förberedd och kan få en bra start på läsåret. Det är i maj som jag sätter ramarna för nästa läsår. När jag börjar med en ny grupp så lägger jag alltid en långsiktigt plan. Oavsett om jag tar över en grupp i årskurs 8 eller får dem redan i årskurs 7. En plan som säkerställer för mig själv att alla kunskapskrav och syften som läroplanen föreskriver faktiskt genomarbetas under den tid vi kommer arbeta tillsammans. Ibland får jag elevgruppen sent och får tänka till ordentligt. Oftast så har vi tre år och då kan jag tänka och jobba mer långsiktigt. Det här ger mig en bra överblick och även ett stort lugn i mitt arbete.

Vilka kunskapskrav ska jag undervisa kring? Vilka är de stora frågorna som kommer lyfta diskussionen? Hur ska arbetet flätas samman? Vilka föreläsare ska bokas? Vilka museum ska jag spana in de där sista dagarna i juni när eleverna gått på sommarlov och arbetsplatsen är städad? Avslutnings tider är en spännande och kreativt tid av mitt arbetsår.

Det är även i maj som jag bestämmer vilka studiebesök och föreläsare jag tänker bjuda in under läsåret. Har jag väl satt något i rullning och bokat besök är det svårt att dra sig ur och säga nej vi hoppar över det här när hösten och vintern kommit och det inte känns lika motiverande att göra något extra. Har jag då redan bestämt sedan tidigare att vi ska göra något och dessutom påtalat det för eleverna då är det bara att köra. Som alltid så är det ju oerhört givande när vi summerar de där händelserna som går utöver den vardagliga lunken.

Vill jag dessutom boka en föreläsare eller organisation som exempelvis Expo så behöver jag som de har framförhållning annars blir det ingen föreläsning.

Samarbete med olika lärare och ämnen är även något som behöver framförhållning för att bli riktigt bra. Visst fungerar det även att hitta samarbeten under terminens gång men riktigt bra blir det om vi redan på planeringsstadiet sätter blicken mot gemensamma mål. För mig som renodlad lärare i de samhällsorienterande ämnena är samarbete med svenskaläraren given i varje del av det jag gör i min undervisning.

Två lärare i undervisningssituationen är dubbelt så bra som en.

När vi dessutom är samplanterade så lyfter det hela arbetsmomentet och eleverna får ut så mycket mer av sin undervisning. Under året som gått har svenskaläraren och jag haft ett nära samarbete som verkligen gynnat det kollegiala lärandet och naturligtvis även elevernas inlärning. Med hösten så har jag lärt känna min nya arbetsplats bättre och kan lyfta blicken. Det finns så många ämnen och personer som kan bidra till att ämnet lyfter ytterligare och ger eleverna i sin tur bättre chans att lyckas.

SO- året för mig är indelat i fyra lika stora moment. Både för mig och eleverna känns det bra att ha fyra avstämningspunkter varje år. Jovisst kan jag även ämnesintegrera i mina egna ämnen och beröra områden som går i varandra men när det kommer till betygssättning så renodlar jag alltid både för min och för mina eleverna skull. Momenten blir överblickbara och det känns bra att ha något helt avslutat innan nästa moment börjar.

Till hösten känns starten för en samhällslärare given. Val i Sverige det behövs beröras på något sätt. Vid det senaste valet så tog engelskaläraren över just det ämnesområdet och jag kunde tacksamt fokusera på annat. Nu till hösten så tänker jag satsa fullt ut på demokrati och rättigheter. Det kommer inte bli någon djupdykning i partiernas åsikter utan istället fokuserar jag på vårt styrelseskick och de lagar som bär upp vårt land samt vilka utmaningar Sverige står inför i framtiden.

Hur mår vår tryck- och yttrandefrihet i de sociala mediernas flöden och med utländska makter som verkar göra vad de kan för att påverka medborgares röster i andra länder?

Efter höstlovet går vi vidare till historia. Redan nu är min elever laddade och förberedda. Världskrigens tidevarv ska avhandlas. Jag föredrar att lägga det arbetet i årskurs 8 så det finns gott om tid att läsa om efterkrigstidens inverkan på nutiden i årskurs 9. Världskrig, nationalism, människosyn en oerhört sorglig del av vår historia trots det något som lockar eleverna och får dem att fråga redan nu, när är det dags när ska vi läsa om världskrigen? Har redan nu lagt ut föreläsningsförfrågningar som kan få momentet att lyfta ytterligare, måste hitta närvaron i 2018 för att verkligen få eleverna att förstå fasorna av Världskrigenstid.

Vilka lärdomar har vi idag 2018 tagit av Världskrigens fasor och vilka utmaningar står vi inför i framtiden?

Redan innan jullovet kommer är eleverna förberedda för Förintelsens minnesdag som får större betydelse för var år som går.

Med vårterminens ankomst är det religionstider. För mina årskurs 8 kommer Bokens folk eller de abrahamitiska religionerna att vara i fokus. Likheter kommer att lyftas och diskussioner att väckas. Boendes nära Stockholms innerstad är utbudet och möjligheterna att faktiskt besöka tempel och heliga platser hur många som helst.

De tre religioners har trots oenighet i historien och samtiden mer som enar är skiljer dem åt – Hur kan det vara så?

Sista momentet på året kommer bli Geografi. Här har jag faktiskt det senaste året gjort en helomvändning. Tidigare tyckte jag geografi var höstens ämne. En lättsammare start på terminen med samtal om inre och yttre krafter. Lätt att få eleverna intresserade och naturen fortfarande i full blom redo att hjälpa och förtydliga natur- och kulturgeografins klurigheter. Men med Kuben på skolgården det här året fick jag tänka om, samhällskunskapen var tvungen att komma direkt på läsåret. Hur skulle eleverna annars få den grund de behövde till de mänskliga rättigheterna som har kommit att bli ledstängerna för hela det nuvarande läsårets arbete. Faktiskt så tackar jag nu Kuben och året för den nya tanken. Det är ju så mycket bättre att redan nu göra klart de arbeten som sedan får öppna utställningen på Geologins dag i september. Varför börja läsåret med en lätt känsla av stress för att en de

adline måste hållas redan innan terminen verkligen kommit igång? Bättre att färdigställa arbetena innan sommarlovet och sedan när höstterminen anländer så är det bara att repetera och hänga upp utställningen. Som avslutning på nästa läsår, om ett år, kommer eleverna i årskurs 8 på Glömstaskolan lära om de yttre- och inre krafter som formar och ger förutsättningarna för livet på vår planet.

Så där är min ram för nästa läsår. En övergripande plan. En lista med saker att göra. Klar innan lovet. Väntandes på mig i augusti när jag semestervilad anländer till skolan i augusti redo att växla upp inför arbetsåret. Där i augusti tar sedan detaljplanera vid moment för moment, vecka för vecka.

 

 


Hur gör jag det här?


60 nya elever, mer än tio avlämnande skolor, fyra ämnen och ett läsår innan jag ska betygsätta allt mot årskurs 6 kunskapskrav. Hur gör jag det här?

Som högstadielärare så har årskurs 6 varit en bubblare som kommit och gått genom åren. Ibland har jag undervisat en grupp oftast inte. På min nuvarande arbetsplats, en nystartad skola som bygger från de lägre åldrarna, så är årskurs 6 den näst äldsta gruppen vi har.

Terminsstart i augusti 2017. 60 nya elever, mer än tio avlämnande skolor, fyra ämnen och ett läsår till jag ska betygsätta eleverna mot årskurs 6 kunskapskrav. Hur gör jag det här?

Att försöka kontakta alla avlämnande lärare och skolor för att se hur långt eleverna kommit var inte ens i min tankevärld. För många skolor, för många kunskapskrav, för många elever. Hur ska jag komprimera och samtidigt få med vad de behöver för att ta till sig dels kunskapskraven i årskurs 6 men även förbereda dem så de är redo för att studera mot kunskapskraven årskurs 9?

Det blev kring historia som jag var tvungen att tänka till ordentligt. Hur ska jag få det här överblickbart och möjligt? Ofta tänker jag tack och lov för min erfarenhet och den tid vi fick och la ner när nya läroplanen kom kring kunskapskrav, syfte och centralt innehåll. Hur ska jag sålla i innehållet när jag har ett läsår på mig att fixa tre års arbete? Jag beslutar att se till årskurs nio. Vilken är den bästa repetitionen av det som de förväntas kunna i årskurs sju som jag kan ge dem nu?

Landade i tanken att vi ska läsa historia med musiken från musikalen Kristina från Duvemåla som inramning.

Fem nedslag i historien från 1800-talets början till 2018.

  • Rättigheter
  • Utvandring
  • Styrelseskick
  • Industriell revolution
  • Jordbruk

En rubrik per vecka. Läsa, lyssna, skriva, se och diskutera. Frågor att besvara, texter att läsa och lyssna, bilder att se på. Svåra ord att klura ut och lära.

Med Kuben på skolgården blev slutmålet givet: Vad har möjliggjort ett rättvisare samhälle 2018?

Musikalen kändes given direkt som inramning av projektet. Varje lektion ska inledas med en sång ur musikalen. Här blir det många vinster; en introduktion av Vilhelm Mobergs fantastiska epos, lugnet som musik ger i början av lektionen, en historia att berätta som binder samman nutid och dåtid. Slutligen många nya personer att lära känna Kristina, Karl-Oskar, Robert och Ulrika.

Historien kommer till liv med karaktärerna i boken. Ulrika, vilka rättigheter saknade hon? Ryktena som spridits om henne. Den ensamstående modern. Avsaknaden av religionsfrihet och möjligheten att bryta med sitt förflutna.

Kristina som inte ville åka- vem vill egentligen utvandra, lämna sitt hem oavsett hur otryggt det än kan vara. Elevernas erfarenheter och historier ger hennes sorg och längtan nya dimensioner. Vad är det som får människor att ta beslutet att lämna sitt hem, sitt land och det som de känner igen?

När sedan Kristinas förtvivlan över att ha förlorat sitt barn, sitt land och tvivlar på sin tro är det helt tyst av intensivt lyssnade. Budskapet har gått fram. Världsläget både i klassrummet och i medierna gör verkligheten mer påtagligt. Den lektionen är det inte bara jag och min kollega som har en tår i ögonvrån.

Genom Robert får vi lära känna drömmaren som vill bryta mot de gamla traditionerna och måstena. Han vill inte underordna sig den gamla ordningen och den gamla världens styrelseskick. Vad är det som får oss att drömma och vilja bort- då och nu?

Med Karl Oskar ord …här fanns bara vildgräs fanns bara bete åt hjort och rådjur och älg  Nu växer här vete, korn, råg och potatis, allt tänkbar gröda… kommer självförsörjningen och jordbruket in. Hur har inte jordbrukets enorma förändring påverkat möjligheten till ett rättvisare samhälle idag? Diskussioner om mark där det gamla möter det nya, traditioner går i kollision med lagar.

Projeket känns lyckat. För varje pass som går så växer intresset och elevernas lyssnande och engagemang blir påtaglig. Inramningen med musikalen blev väldigt lyckad. Först tyckte många att musiken var lite konstig och historien kändes främmande. Men allt eftersom lektionerna gick märktes det att historien engagerade och sången väckte frågor.

Vid ett tillfälle landande vi i en diskussion om den öppna spisen. Präriens drottning hade inlett lektionen. Vad är egentligen en öppen spis undrade några? Så här är det i mitt hemland sade en annan. Så här är det på mitt lantställe säger en tredje. Jag tar fram en bild av en öppenspis. Hur viktigt är inte spisen i ett hem? Hur viktig var inte spisen i hemmet förr i Sverige och än i dag i andra länder? Spisen som värmekälla, spisen som trygghet, spisen som matlagningsplats. Den diskussionen blev den mest otippade och samtidigt mest minnesvärda.

När projektet gick mot sitt slut summerade min ämneskollega och jag arbetet och vi var båda nöjda. Svenska ämnet hade fått ta sin plats, historien har fått liv och mött nutiden. Momentet kom i hamn med flaggan i topp. Tre års studier sammanfattade i en termin.

Vad lärde jag mig av det här? Fick bekräftat igen att lita på det jag kan.

Ta ett beslut, ta riktning och sen köra på det.

Jag är nöjd och har gjort det jag kan för att få mina elever att lyckas så långt det bara går. När jag sedan ser över resultaten så bekräftar de min nöjdhet. Eleverna har förstått, lärt och dragit sina slutsatser om vad som möjliggjort ett rättvisare samhälle 2018.


Bästa lektionsreceptet!

En kaka blir bra gång efter gång om jag följer ett recept och har de rätta ingredienserna.

Finns det en liknande mall för att få lektionerna att bli bra gång på gång?

Ja, faktiskt så är det ju så att vissa förberedelser skapar förutsättningar som ger mig och mina elever de lektioner vi förtjänar. Med flera år i klassrummet och många stunder av reflektion och finslipning så tycker jag mig kunna presentera sju nyckelingredienser som får lektionerna att fungera bra pass efter pass.

Den tunga sanningen jag hela tiden landar i är att det är på mig som pedagog allt ligger, elevgruppen måste jag förhålla mig till.

Visst kan det hända saker utanför klassrummet och i klassrummet som jag faktiskt inte kan rå över som påverkar utgången av lektionen men när det gäller att skapa förutsättningar för att få mina elever att lyckas så är det på mig som pedagog som ansvaret ligger.

  1. Att skapa ett lugn inför lektionsstarten skapar förutsättningar för alla att lyckas. Lugnet i rummet ger varje elev förutsättning att skapa fokus och förståelse för uppgiften som ska göras. Nyckeln till lugnet tror jag ligger i när jag som pedagog vet när lektionen verkligen börja. När genomgången ska starta så är det bara jag som ledare i rummet som ska ha talutrymmet.
  2. Tydlighet i uppgiften. När jag som lärare vet vad jag vill och vart uppgiften leder till. Då är jag tydlig i mina förklaringar, välplanerad i mina exempel och genomgången hjälper alla att genomföra uppgiften efter bästa förmåga.
  3. Koppling till kunskapskraven hjälper mig att skapa förståelse för uppgiftens relevans till eleverna. Alla elever vill lyckas med sina studier och vet de vad som förväntas av just dem för att nå de kunskapskrav de strävar mot så kommer motiviationen och kunskapsivern raskt fram.
  4. En tydlig tidsram. Ger jag mina elever en tydlig sluttid, gärna ett klockslag, så ökar det skärpan och motivationen att ordentligt komma igång och slutföra uppgiften. En tydlig känsla av kontroll ges till eleven som själv kan lägga upp sitt studiepass och fördela arbetet efter egen förmåga.
  5. Materialet tillgängligt. Böcker och hjälpmedel nära till hands, tillgängligt för alla och introducerat vid genomgången. Det här hjälper alla att självständigt ta sig an uppgiften och känslan att ha kontroll och möjlighet att ta eget ansvar ökar. Oerhört viktigt att jag som ansvarig inte behöver lämna rummet för att kopiera eller hämta material.
  6. Ge rumsliga förutsättningar. Var förväntas eleverna jobba och hur ska arbetsron vara i de olika arbetsrummen. Här ger jag olika rum olika förutsättningar. Ett helt tyst rum, ett rum för små prat och ett rum för diskussion.
  7. Rätt person på rätt plats. Jag väntar ofta en extra minut innan jag börjar min genomgång. Lugnet som skapas är viktigt att respektera och börjar jag en genomgång som raskt blir avbruten av en som kommer sent riskerar att ändra lugnet till något som inte gynnar undervisningen.

Med dessa ingredienser redo så vet jag att med stor säkerhet blir lektionen riktigt bra och lärdomarna som sprids i rummet skapar självförtroende hos mina elever och god möjlighet för mig att hjälpa mina elever med vad just de behöver. Så ja, det finns ett recept på en lyckad lektion.

Det jobbiga är inte att hitta ingredienserna och följa mallen utan att hela tiden hålla skärpan på förståelsen att det är på mig som pedagog det ligger om utfallet blir som jag tänkt och vill.


Prov- att vara eller icke vara?

Provets vara eller icke vara är en fråga som kommer och går både i nyhetsflödet och på teammöten. Jag är kluven till ett prov ibland men ändå inte. Det är något speciellt med de här smått högtidliga avstämningarna vid projektets slut. Eleverna är fulladdade med nya kunskaper redo att visa sina nya lärdomar. Att ha ett prov är inte bara träning inför ett slutmoment i historia. Det är träning inför livet. En stund där du måste prestera under vissa förutsättningar, även det behöver vi träna på. Vissa stunder i livet kommer vara ett prov- ta körkort, nationella provet, en jobbintervju, en kompletterande kurs på komvux eller en avslutande middagstillagning på gymnasieprogrammet.

Lite pirrigt, lite ängsligt, alltid lärorikt och skönt att avsluta något ordentligt så nästa moment kan börja som ett oskrivet blad. Ofta så är ju grunden för bedömningen redan avklarad, de allra flesta har under momentets gång redan visat mig färdigheter för att uppnå kunskapskraven för minst E. Nu är det dags för den sista finslipningen, den sista möjligheten för det här momentet att visa vad jag som elev lärt mig. Nästan varje gång går det bra för alla.

Som lärare i de samhällsorienterande ämnena så har jag många syftestexter, fler kunskapskrav och massor av centralt innehåll beskrivet i läroplanen. För att göra det här genomförbart och överblickbart så delar jag alltid in läsåret i fyra avstämningsperioder. Det ger mig ett lugn och jag tänker även en möjlighet till överblick för eleverna. I början av varje moment går jag först igenom kunskapskraven med mina elever men även vad vi ska landa i för övning när projektet är slut. Ibland är det prov, ibland en rundabordsdiskussion, ibland en film som skapas och ibland en inlämning. Det varierar.

I det senaste momentet som mina årskurs sexor gjorde i historia så fick alla veta den avslutande utmaningen redan på projektets första dag.

Vad har möjliggjort ett rättvisare samhälle idag 2018?

Därefter har vi vecka för vecka byggt kunskap och lagt pusselbitar. Samlat information och diskuterat för att få en så komplett och omfattande slutlig bild av vad helheten ska vara.

Eleverna har fyllt sin anteckningsblock med föreläsningsanteckningar, övningssvar och diskussionsunderlag. De har haft veckovisa kunskapsavstämningar  både fakta- och diskussionsbaserade.

När det börjar närma sig avslut på momentet så repeterar vi och ser tillbaka på uppstarten; – Vad var det nu var som slutmålet skulle bli?  Vad var det som vi sa på första passet att vi tillslut skulle lära oss göra?

Veckan innan avslutande övning. Vi repetererar  och ser till kunskapskraven. Enskilda övningar, samtal i storgrupp och mindre grupper.

Dagen innan, alla får veta exakt vad som kommer hända nästa dag. Karin kommer bestämma var du ska sitta. Karin kommer ha med pennor och papper. Du behöver ha med en lärplatta som är laddad. Lita på att det du lärt dig de senaste veckorna är gott nog.

Du kan det här, tro på dig själv!

Provdagen- jag är där i god tid. Lägger ut matriserna med allas namn på. Alla får en plats som jag vet passar deras inlärningsstil. Vänner som inte kan låta bli att prata med varandra får olika rum. Vänner som behöver varandra för lugn får samma rum.

Det är dags, alla hittar sin plats. En sista genomgång innan vi kör igång. Vad ska göras?  Hur länge får de sitta? När under passet kan man komplettera muntligt för de som inte får ner allt den skriftliga vägen? Den stora lättanden i SO- ämnet, inga direkta krav på hur kunskapen faktiskt levereras. Vad och var ska det lämnas in? Och just det, glöm inte skriva namn. Märkligt det där med namn, trots påminnelse,  vissa glömmer det varje gång även vårterminen årskurs nio.

Alla ska sitta i minst 60 minuter men jag ger även en maxtid även fast just den senare tiden kan utökas om vissa elever behöver det. Tänker att det lugnar dem som annars  helst gör klart så fort det bara går samt sätter press på dem som alltid vill göra mer och mer. Blir du klar innan timmen är slut, ta en paus på din plats. Sätt därefter på dig Karins stränga glasögon och läs igenom det du skrivit;  

Har du förklarat dina tankar så att en person som inte alls kan det du kan förstår vad du menar?

Halvvägs in i skrivtiden- fruktskålen går runt. Eleverna skriver och skriver men tar ändå sig ändå tid att tacka. Ett lugn i lokalen.

– Hur går det ? frågar jag tyst när jag går runt bland eleverna. Det här var inte så svårt säger den ena. Osäker om jag får med allt säger den andre. Känns som jag glömt allt säger en tredje. Samtalet lugnar och eleven säger: -Men det där gjorde vi ju förra veckan? Just det säger jag. Det är inte svårare än så idag heller. Du ska nu bara visa att du kan använda dina kunskaper i ett nytt sammanhang.

–  Lita på dig själv, det här kommer gå bra.

Går runt till mina kollegor som sitter i de olika rummen. – Hur går det? Jättebra! Va lugnt det är!  Alla jobbar och jobbar.

Och när jag tänker efter så är det kanske inte så konstigt, alla har haft närmare två månader på sig att förbereda sig för den här stunden. Alla på sitt sätt, några ihärdigt strävandes mot de högsta kunskapskraven från dag ett. Andra osäkra på innehållet men väldigt säkra på vad som faktiskt förväntas av just dem. Alla får möjlighet att lyckas även när det är prov. Bra eller dåligt med prov? Jo, tycker att det fungerar riktigt bra. När jag ser över resultaten och sammanställer helheten så klarar d sig alldeles utmärkt direkt. Några får komplettera vissa delar muntligt och andra förtydliga sina tankar skriftligt.

Att ha ett tydligt avslut på ett projekt i form av ett prov, inte så dumt ändå.

 

 

 


Vi ses på måndag!

En tydlig förändring i mitt förhållningssätt som jag vet att jag gjort bara de senaste veckorna är orden- Vi ses på måndag!

Som lärare blir jag både nära i relation med eleverna men även en person som alltid håller professionell distans. Måndag till fredag ses vi i klassrummet jag undervisar, stöttar, vägleder med både glad och sträng röst, är personlig, professionell, tålmodig, vänlig. Men när fredagen kommer, klockan närmar sig tre och jag längtar hem till mitt så vet jag att det är elever som inte har samma längtan.

Två långa dagar innan rutinen och förutsägbarheten är tillbaka. Till dem kan jag inte önska god helg eller fråga vad gör du i helgen?

Till dem kan jag bara säga; Vi ses på måndag!  Med dessa ord ger jag ett löfte och en påminnelse om att på måndag är rutinen åter. På måndag lovar jag dig åter kunskap, personlig professionalism och hela min uppmärksamhet mellan 0800-1530.

Tidigare år har jag önskat god helg och berättat vad jag ska göra i helgen. Det har jag faktiskt slutat med. Visst är jag personlig, berättar historier från min vardag och min egen skolgång. Men framför allt är jag läraren, mentor, den vuxen i skolan.

Som lärare möter jag många människor och livsöden på bara en dag. De som älskar skolan,  de som skadar sig själva, de som har ångest, de som har allt och de som har ingenting, de som vill och de som tappat gnistan, de som svälter sig och de som äter för mycket, de som får allt och de som har inget, de som har en vuxen som blir arg och de som har en vuxen som helt enkelt slutat bry sig.

För alla dessa elever är jag rutinen, strukturen och en närvarande vuxen. Jag är där. Det här står orden för som jag säger på fredag eftermiddag. På måndag ses vi igen- då lovar jag dig åter kunskap och rutin. Vi ses på måndag!


Det stora klivet- ett litet ögonblick som gör den stora skillnaden

Högstadielärare det är jag, helt klart. Jag trivs med sökandet som tonårstiden är. Alla frågor om stort och smått. Kontrasten mellan den brådmogne och det lilla barnet som över en sommar fått en fullvuxen människas utseende även fast tanken inte alls hängt med.  Det är en komplex och utmanade tid, ibland ordentligt tuff men oftast väldigt givande.

Eleverna kommer på hösten i årskurs 7. Högstadiet hägrar, vissa har en stor längtan i blickan- ja, nu är vi äldst det här ska bli så kul.  Andra kommer med skräckblandad förtjusning, oj måste vi bli som de högstadieelever vi sett matsalen som vi nästan varit rädda för? En tredje grupp kör på som förut, jaha skola som vanligt. Tre år kvar i grundskolan, både massor med tid och samtidigt väldigt lite tid. Hur ska vi hinna göra allt som måste ske och samtidigt få våra elever att hitta de fokus de behöver?  

Kompisar, relationer, träning, ifrågasättande, mobiltelefoner och massa annat är för flera av våra elever mycket viktigare än det jag som lärare har att komma med när jag vill ha studiefokus i undervisningssituationen.

Eleverna kommer i mötet med nya lärare både väntandes på nya erfarenheter och lärdomar men även ibland med erfarenheter av tidigare misslyckanden och misstänksamhet till mig som yrkesgrupp.  Ofta är det tre år som vi jobbar tillsammans. Treårsperspektivet är det jag har med mig i min planering av undervisningen. De kommer med en uppsättning erfarenheter och kunskaper och lämnar tre år senare med helt andra. Att bevittna kunskapsprogressionen från den mer fakta inriktade mellanstadieeleven till den självständiga och reflekterande årskurs nio eleven det är stort. Resultatet kommer på sikt och ibland sitter jag med mina kollegor och undrar:

–  Hur ska det gå? 

Det är då det är viktigt att tänka på de där små framstegen som leder till de stora kliven. Att få bevittna de steg som leder den vägen är små ögonblick som gör den stora skillnaden.

Det är små överraskningar i vardagen. Eleven som gjorde exakt det jag bad den just på den lektionen det verkligen gällde. Det där förberedande samtalet med en elev som gjorde att eleven lyckades på ett helt nytt sätt. En oväntad hjälteinsats eller ett oväntat möte.

Tänker särskilt på en händelse  i början av december. Betygsstoppet är en vecka bort. Hormonerna i elevgruppen svallar för en ny elev ska börja, studiefokuset på lektionerna svajar.  Sjukdom i kollegiet och förkylda barn på hemmafronten. Det är inte som de ljumma dagarna i början av augusti när allt är möjligt. Det är betydligt tyngre. Men då händer det, ett stort kliv.

En novelltävling, nomineringar ska uppmärksammas. Noveller har skrivits. Kämpats fram med superhjältar som tema. Utkast efter utkast, korrigeringar och skrivkramper, idéflöden och tempusanpassningar. Tre texter kommer att lyftas fram från varje årskurs. Texter som inte lämnat läsaren oberörd. Innehåll som lyft sig från de övriga och lämnat avtryck i tanken.

Flera namn per årskurs ropas upp. Den oerhörda stoltheten som lyser i tonåringens ansikte, när ett namn ropas upp och eleven går fram till scenen, är svåra att med ord beskriva. Borta är tonåringen som kämpar med sin identitet, borta är jargongnen som är så viktig i klassrummet. Ett hav av händer vinkar ivrigt fram de  nominerade.

Ett stort kliv har tagits. Plötsligt är det inte jackan, kommentaren, mattävlingen eller fotbollsskottet som är det som uppmärksammas. Kunskapen och förmågan att uttrycka kunskapen ger plötsligt en enorm status. En lärdom som kämpats fram i skolbänken vinkas fram.

Ett stort kliv har tagits och diskussionen i klassrummet kommer inte bli densamma i den elevgruppen.

När jag  ett par månader senare på utvecklingssamtal lyfter fram ögonblicket till vårdnadshavare så växer eleven ytterligare. Att jag tillsammans med elev och vårdnadshavare får vara med i den stunden, när stoltheten blir ett gemensamt minne och för kunskapsklivet framåt ytterligare, det är ett sant privilegium. Stort och kanske till och med större än den där stunden när ett hav av händer vinkar fram elever som ska få uppmärksammas alldeles särskilt för sin insats.

 


Att åka på utflykt

 

I mina tidiga lärarår var jag aktiv i den fackliga världen. Jag föreläste, rekryterade studerandemedlemmar och gjorde vad jag kunde för att lära andra om de juridiska måsten vi lärare förväntas veta och kunna utan att lärarutbildningen för den delen sade lite eller inget om det.

Tillsynsansvaret och det här med ansvar under utflykter är kunskaper som jag tidigt fick och spred till andra.

Ansvaret i att åka på utflykt är stort och varje utflyktsmorgon innan jag går till skolan så tänker jag- varför utsätter jag mig för det här? Detta till trots så är jag en person som gärna åker på utflykt med mina elever. I samband med augustidagarnas intensiva planering av årets aktiveter så är jag i farten och bokar in oss på både det ena och det andra. Begränsade till att gälla under skoltid och med tydlig information till vårdnadshavare, medresande kollegor och elever.

En sak som får en utflykt att lyckas och blir bra är inte utflyktens faktiska mål utan förarbetet som sker innan vi ens kommit iväg.

En tydlig planering till mina medföljande lärarkollegor. Vart ska vi, vad ska vi göra där, hur ska vi ta oss dit och vem ska ha vilken roll under resans gång? Även fast jag jobbar på högstadiet och ingen av mina elever skulle drömma om att gå på led och hålla hand så är principen densamma. En vuxen går först och en vuxen går sist, därimellan går andra vuxna som håller koll de med.

Det här presenteras även för eleverna både en och två gånger innan vi åker. Vart ska vi, hur tar vi oss dit och vad förväntas under resan och på utflyktsmålet? Mina erfarenheter när jag som ledig får åka tåg eller buss med skolelever som ska på utflykt och de fullkomlingen invaderar det kollektiva färdmedlet med sitt oljud väljer jag också att berätta om. Min strategi i dessa lägen är alltid- jag byter vagn, orkar inte på ledig tid med oljudet samt se vilsna kollegor från andra skolor låtsas att de inte riktigt känner igen sina egna elever. Men när jag jobbar då vill jag att eleverna lär för livet och inte är skolgruppen som gör att medpassagerar byter plats.

Vi lär att det finns andra som åker med oss och vi anpassar oss därefter.

Matsäcken, här lär jag fortfarande. Bara på senaste utflykten gjorde jag det dumma misstaget att börja prata om matsäcken innan jag presenterade utflyktsmålet.

Gör inte det, så fort matsäck har nämnts så slutar majoriteten av högstadieeleverna att lyssna.

De måste ha tagit med matsäck hemifrån och fått otaliga matsäcker från skolan under skolåren men ändå, matsäcken slukar alla annan information.

Även kring matsäcken krävs framförhållning. Kollegorna i köket behöver få tid att beställa och avboka lunchen. På min skola servar de fantastiskt. Fyllda baguetter, juice och smörgås vankas när det är utflyktsdags. Till elevernas lycka får de dessutom helt själva göra sin smörgås innan vi åker. Blandningarna i tillverkandes blir många gurka till den som vill, kalkon till en annan och helt utan något till den tredje.

Dagen innan utflykten, uppgifter delas ut. Vi repeterar både en och två gånger, gärna med olika kollegor vad som gäller på utflyktsdagen. Vill ju inte att reglerna och förhållningssättet kring utflykt ska bara vara förknippat med mig.

Utflyktsdag- här slår det aldrig fel. Alla elever kommer på utsatt tid, ofta med god marginal. Jag småpratar lite om dagen med eleverna, få eller ingen verkar osäker på dagens innehåll. De är så förväntansfulla. Oavsett om vi ska åka två stationer med buss för att se en teaterföreställning eller om det är en heldagsutflykt med två museibesök förväntningen på att faktiskt lämna skolbyggnaden med hela klassen är det stora äventyret.

Väl på väg så kommer det alltid kommentarer; måste vi gå så långt? varför tog vi den här vägen?  Lite smågnäll som jag inte tar som annat än, nu vill de prata lite men vet faktiskt inte vad de ska säga. 

Utflyktsdagar brukar jag även planera en lång promenad gärna i början av dagen. Vi hoppar av vid en tidigare hållplats för att få till en sightseeing tur när vi ändå är ute. Boendes nära Stockholms city så är det mycket att titta på. Vi kanske hoppar av vid Södras station för att uppleva Medborgarplatsen, Stockholms stora moské, Slottet och Riksdagen innan vi når målet för dagens utflykt.

Matsäcken försöker jag i möjligaste mån planera att den intas utomhus.  Möjligheterna för eleverna att sitta i olika grupperingar mer eller mindre avskilt uppskattas av både mig och dem.  Jag gillar att vi är ute. Jovisst får jag som vuxen stötta kring städning. Jag ansvara för att även det sista plockas upp.

Väl vid utflyktsmålet är de väl införstådda eleverna redo för uppdrag. Även på utflyktsdagar händer det saker som går utanför plan. En gång fick elever dammsuga ett besöksrum då de inte följt matsäck anvisningarna och en annan gång kom en väktare och repeterade museets ordningsregler för några elever. Men med framförhållningen och tydlig information så är det ändå förvånansvärt få sådana tillfällen.

 

Är vi kollegor dessutom väl förberedda så kan vi med lätthet även hantera eventuella händelser som sker utanför plan.

Efter en sådan här dag så brukar hemfärden vara dagens enklaste uppgift. Trötta elever ihopsjunkna i bussätet. Alla ord för dagen är sagda. Förväntningen inför dagen och de långa promenaderna tar ut sin rätt. Ibland kommenterar någon elev:

–  Varför tog det oss längre tid att ta oss till utflyksmålet än själva studiebesöket?

Klok reflektion.

Så är det, resan och förberedelsen är det som tar längst tid. Det är nog därför jag åker på utflykter gång på gång. Visst är det inspirerande och givande att visa eleverna museum och riksdagshus men det som bygger oss som grupp, det som skapar relation och minnen är det som sker därimellan. På hållplatsen väntandes på bussen, det där oväntade mötet i riksdagshuset, historien från eleven på promenaden- det är det som är hela äventyret när vi ska åka på utflykt.

 


Kunskap i lärarvärlden

Vad är egentligen kunskap? Frågan är gammal och beroende av sammanhang är svaren lika varierande som många. Träffar jag som lärare nya bekantskaper så frågar de gärna detaljfrågor på kunskap som de förväntar att jag med min profession ska kunna. Få de dessutom höra att jag är geografi- och historielärare så är det garanterat att en liten, för de flesta, okänd ort som nämns och jag förväntas svara exakt var orten ligger alternativt veta svaret på en fråga kring tronföljdsordningen i Sverige på 1600-talet.

Kunskap lärare mellan är inte detaljer i geografiboken. Den är inte heller årtal ur historien. Kunskapen är det som gör att eleverna lyssnar. Det är det som gör att eleverna uppnår de kunskapskrav som läroplanen förespråkar. Kunskap är det som gör att eleverna känner att de lyckas.

Det är detet som gör att elever kommer och frågar med förhoppning i rösten- ska vi ha SO idag?

När jag började på min nya skola ställdes jag inför ett helt nytt digitalt läromedel, Schoolido, som vår skola fått förmånen att prova. Det var tid för historia och jag började bekanta mig med läromedlet. Här kommer det som jag ser som kunskap i lärarvärlden in. Är det här materialet ett material som passar alla mina elever eller är det ett material som är anpassat för få? Vilken kunskapsnivå vänder sig författaren till? Vilka förkunskaper för förväntas eleven ha? Stämmer innehållet ihop med övningarna jag anser att gruppen behöver? Finns det ordförklaringar som hjälper mina elever som saknar den grundläggande orden för arbetsområdet?

Materialet jag fått skulle bli svårt för mig att använda till det jag ville göra. Texten var för svår. Orden som presenterades var utan förklaring. Hur skulle jag kunna ge det min elever behövde om det här var materialet jag skulle använda? Återkopplade till min rektor som naturligtvis litade på min kunskap och lät mig skaffa kompletterande material. Men med vår skolas vision och regel  vi vill varandra väl vi gör varandra bra så gavs även min feedback till författarna av det nyproducerade digitala läromedlet.

Med den digitala världen kommer nya möjligheter. Läromedelsförfattarna vill träffa mig för att få min feedback, kunde de ändra materialet för att få det mer användarvänligt? Vad är det i materialet som gör det svårt för mig att använda?

Plötsligt är det vad som ses som kunskap bland lärarkollegor som efterfrågas.

Tillsammans med läromedelsförfattarna skulle jag diskutera lärandets kunskaper. De vill fråga:

-Hur gör vi ett läromedel som hjälper i lärandesituationen? Vad vill jag som lärare ha ut av ett läromedel?

Det är inte jag som lärare van att prata om. Vad kan jag egentligen efter 15 år i yrket? Jo, jag kan undervisa– möta tonåringar. Jag vet vilket material som min undervisning behöver för att eleverna ska lyckas. Ge mig ett rum med 30 tonåringar som är missnöjda över resultatet på senaste kunskapsavstämningen eller att de känner sig förbisedda i en gruppomfördelning, jag kan vända dem från moll till dur. Jag vet hur jag ska närma mig en elev som är så trött på skolan efter 8 år av undervisning att den helst vill straffa ut sig första chans den får.

Det här vet de jag möter som skapat det nya läromedlet. Kunniga personer med ordentliga meriter i den pedagogiska världen. Kunskapen ligger inte i att veta hur jag på bästa sätt ska definiera triangelhandeln eller att jag kan göra självrättande prov.

Kunskapen ligger i mötet. Att få eleverna att känna att de lyckas.

Materialet jag använder för att förmedla kunskapskraven är bara en bricka i en metodisk kunskapsbank som skapas av mig under många år. Det är kunskap i lärarvärlden.

Mötet blir en givande stund både för mig och läromedelsföretaget. Min kunskap och feedback välkomnas, de korrigerar sitt läromedel.

Själv får jag en stund att sätta ord på vad jag faktiskt kan det vill säga undervisning-  att möta elever och få dem att känna att de lyckas och vill lära sig nya kunskaper.

 

 


Ordets makt

Makten i ordet och ansvaret som vår yttrandefrihet för med sig är centrala delar i min undervisning som lärare. Att jag dessutom är lärare i de samhällsorienterande ämnena gör att jag även i mina ämnespass har starkt fokus på frågan. Olika sätt att uppmärksamma demokratins ansvar samt varierade former att presentera rätten till det fria ordet är nödvändiga för att ge eleverna verktyg att förstå innebörden.

Direkt i början av terminen markerar jag riktning för diskussionen och visar att allas lika värde är en självklarhet. Övningar om Barnkonventionen, Diskrimineringsgrunderna, yttrandefrihet och tryckfrihet inkluderas i det dagliga arbetet. Diskrimineringsgrunderna och barnkonventionen aktualiseras därefter kontinuerligt under terminen.

 

Ordet och tanken är fri men jag vill alltid tydligt markera att med friheten kommer ett stort ansvar.

Ingen får ta rätten att kränka någon annan för dennes person. Här och i många andra olika sammanhang brukar jag ta hjälp av musikvärlden för att skapa engagemang och förståelse.

Att Madonna är en fantastiska underhållare och banbrytande artist är nyhet för få. Yttrandefrihet och artistiskt nyskapande har följt hennes framgångsrika och långa karriär. Att i mitt klassrum introducera henne som sagoförfattare är det få som kan föreställa sig.

Boken Herr Peabodys äpplen av Madonna, som förövrigt är dedicerad till världens alla lärare, har för mig blivit en trogen följeslagare i klassrummet sedan den utgavs 2003. En saga blir alltid en bra början på en lektion oavsett ålder på eleverna. Är eleverna äldre, som mina högstadieelever är, så blir diskussionen som följer alltid analytisk och full av intressanta kopplingar till värdegrundsfrågor. 

Makten som ligger i ordet förtydligas av sagans form.

 

Sagan tar plats i en liten stad någonstans världen. Ett barn i staden ser knattelagets populäre tränare göra något som vid första anblicken ser ut att vara en stöld. Barnet sprider sin historia i den lilla staden. Stadens invånare börjar snabbt vända tränaren ryggen.

Boken hjälper mig i undervisningen om yttrande- och tryckfrihet. Ansvaret som kommer med dessa friheter är stora.

Att rent teoretiskt lära sig vad friheterna betyder brukar inte vara någon större svårighet. När teori ska bli praktik brukar svårighetsgraden öka.

Vad får vi egentligen säga till och om varandra utan att missbruka friheterna? Hur lätt kan inte en diskussion på internet ta en vändning som skapar både konflikt och ledsamh

eter? Ett rykte utan minsta spår av kritisk granskning blir lätt en etablerad sanning.

När tränaren i den lilla staden får höra ryktet som cirkulerar kring honom konfronterar han barnet. Barnet får en mycket symbolisk tillrättavisning som väcker många tankar hos läsaren eller i detta fall lyssnande eleven.

Bokens innehåll leder till en tydlig diskussion om ordets makt. Slutet ger även goda infallsvinklar till samtal om konsekvenser av ryktesspridning och vikten av själv skapa sig en uppfattning om vad som hänt. Varje gång får sagan önskad effekt med diskussion om ordets makt.


En penna

Få saker är så förknippat med skola och kunskap som en enkel penna. Samtidigt är pennan en av de saker som ofta inte är var den förväntas vara. Strategierna att få pennan dit den förväntas vara är olika och ofta föremål för diskussion.

Vissa lärare löser frånvaro av penna genom att uppmärksamma eleven på att det är elevens ansvar att vara redo för lektionen och således gå och hämta en penna. Andra markerar tydligt för eleven att pennans frånvaro inte är okej, kanske till och med gör en notering i kalendern. En tredje grupp delar ut pennor.

Jag tillhör den sistnämnda gruppen.

Ingen i mitt klassrum ska behöva ödsla tid på leta efter en penna.

Det kan verka enkelt att ta med sig en penna. Hur ska du annars kunna skriva och få ner saker på ett papper? Men så enkelt är det inte. Vissa elever sitter 20 minuter av lektionen innan de upptäcker eller vågar berätta att de inte har någon penna. Att då låta dem gå ut ur rummet för att själv leta penna skulle innebära att värdefull inlärningstid går till spillo. Andra elever tycker att det är den bästa ursäkt i världen att få röra sig bort från det som är svårt och istället söka en penna. För vissa är det helt enkelt så att en penna bara försvinner och inte kommer åter.

Därför har jag valt strategin att alltid ha med pennor. Att som elev bli erbjuden pennan kan vara riktigt spännande.  Eleven får känna sig lite utvald och speciell när denne får låna något av mig. Att låna något kan också vara en bra isbrytare i en ny relation. Jag kan även se att de blir en vinst i förtroende och eget ansvar. För aldrig är det väl så noga att lämna tillbaka något som när du fått ett alldeles eget förtroende.

Mitt pennfodral har alltid varit öppet, fylld med pennor.

Ingen ska behöva gå ut ur klassrummet eller ägna värdefull lektionstid åt att leta efter  en penna. Sällan eller aldrig försvinner heller dessa pennor, de tillhör ju någon som bryr sig att det ska gå bra  för dig.

 

Jag tänker att vi alla vill lyckas. Många av oss behöver hjälp

att få de förutsättningar som behövs för att det ska gå så bra så möjligt. Ett litet fodral fullt av pennor kan således vara skillnaden mellan en lugn lektion med fokus på kunskap och en timme av vandrande bort från det som är svårt.