Ett argt samtal

Jag minns det som igår. Ett argt samtal på min telefon i mitt hem precis när jag gått på lov.

Har aldrig i tjänst lämnat ut mitt telefonnummer. Startade min lärarbanan med stort fackligt engagemang och fick via klok föreläsare,  idag min rektor, lära att inte lämnat ut numret. Vem har egentligen numret till sin läkare, bilmekaniker eller kocken på favorit restaurangen? Så varför sina barns lärares nummer?

Trots det så hade en förälder hittat mitt nummer och beslutat sig för att ring hem till mig. Det var tidigt i min lärarkarriär och mycket kvar att upptäcka och erfara. Jag var precis hemkommen och om minnet inte sviker mig så var det fredag och sportlovet skulle börja på måndagen. Jobbet var således långt borta. Ett samtal skulle dock få det hela att ändras.

Lyfte luren och presenterade mig. En arg person i andra änden. Hur kunde jag göra som jag gjort? Hur kunde jag behandla personens barn på det sättet jag gjort? Där i mitt egna kök skällde en för mig främmande person ut mig. Vår syn på vad som hänt var som hämtad ur skilda världar. Det här var den terminen jag hade börjat lära och förstått att det fanns något som hette Maktlekar. En kunskap som jag nu är evigt tacksam för. Men då med en ny elevgrupp famlande jag fortfarande med att försöka förstå vad det var som gjorde att så mycket märkliga händelser skedde mellan eleverna i gruppen och att samma person alltid verkade dra den största nackdelen av det som hände.

Den arga personen hade i sitt uppjagade tillstånd än mindre förståelse för situationen jag såg i klassrummet, mellan lektionerna och på rasterna. Allt fokus låg på mitt agerande, baserat på den arga personens barn, och inte alls på att det kanske fanns ett varför till vad som hänt. Minns hur helt överrumplad jag kände mig i samtalssituationen. Stressen som samtalets innehåll förmedlade gjorde mig inte till det proffs jag hade varit om jag varit på jobbet.

Tonläget höjdes ytterligare. Tillslut sa jag; – Vi kommer inte att förstå varandra i den här situationen utan vill du prata vidare om det här så får du kontakta min chef.

Svaret jag fick var givet, personen skulle verkligen göra så, mitt agerande var oacceptabelt, förklarade den arge.

Jag lade raskt på och slog direkt numret till min chef.

Ville förvarna att ett ilsket samtal väntade. Berättade exakt vad som hänt. Min dåvarande chef berömde mitt agerande och mod att genast kontakta henne. Hon bekräftade att jag hade gjort allt korrekt både i skolan och i samtalet. Skulle personen ringa så skulle hon vara redo. Nästa samtal gick till min kollega som även denne vart helt överrumplad över att någon kunde bete sig så illa.

Nu har det gått över tio år sedan samtalet, jag bär det fortfarande med mig. Den arga personen ringde aldrig till min chef.

Kommer ihåg min utsatthet. Oron samtalet väckte hos mig. Kommer ihåg hur jag ifrågasatte mig själv och vad jag kunde och gjort. Kommer ihåg påhoppet på mig som person.

Lärdomen och vad jag efter hela händelsen verkligen tog till mig var att när sånt här händer så är det bästa jag kan göra att berätta för kollegor och min chef vad som hänt. Få bekräftelse på att det var den andra och inte jag som gjorde fel. Ibland, tyvärr, så hamnar jag som lärare i situationer där jag får mottaga föräldrars och vårdnadshavares frustration och maktlöshet. Vissa personer tvekar inte i dessa lägen att kasta sin frustration och ilska  på den personen som ägnar sin yrkesdag åt att ta hand om och göra det yttersta för att deras barn ska utvecklas och nå så långt det bara är möjligt. Det känns inte kul, det känns inte rättvist men med åren har jag verkligen lärt mig att hantera liknande situationer så de blir lättare. Lyssna in, förbereda och alltid vara tydlig med vilka mina arbetstider är och hur jag bäst blir kontaktad.

En tung men viktigt lärdom från ett argt samtal.


Ny i yrket- vad ska jag tänka på?

Ett mail kom till mig. Karin jag har följt din blogg och jag börjar min första lärartjänst i höst, tar min examen nu i vår. Vad ska jag tänka på?

Ärad över frågan och förtroendet började jag fundera, vad är det jag gör när jag får en ny grupp? Vilka tips vill jag ge någon som ska börja sin första tjänst? Hur ska jag tipsa någon som börjar från början, som ensam bland öar i en skärgård. Åt vilket håll ska jag börja simma? Jag kom fram till den här listan, säkert kan den kompletteras och säkert är den inte för alla men så här tänker jag.

Först ett stort gratis till att utbildningen är klar. Välkommen till ett härligt yrke som ger något alldeles extra varje dag.

  1. Innan eleverna kommer, skaffa en kalender. Den delen är för mig så viktig att jag till hösten tänker ägna ett helt inlägg bara åt detta fantastiska hjälpmedel.
  2. Skaffa något fint till dig och ditt skrivbord. En personlig sak som påminner dig om att du landat ditt första jobb och som symboliserar alla dina förväntningar.
  3. Gör en planeringsram över läsåret, gärna även en till som sträcker sig över hela den tid som du ska arbeta med gruppen, ofta tre år. Här kan du säkert få hjälp av kollegor på skolan men tänk även efter själv, titta ordentligt i läroplanens kunskapskrav och syftestexter. Vilka ämnen ska du undervisa i? Vilka kunskapskrav behöver du hinna med? Hur länge får du arbeta med respektive ämne? Därefter kan du börja med HURET. Det är lätt att inspireras och se alla roliga projekt som finns. Men du gör klokt i att stoppa och se till ramen först.
  4. Gör ett personligt schema. Hur ska du fördela din tid när du inte har lektion? Tänker du använda förtroendetiden hemma eller gör du den på jobbet? Vad är det du faktiskt är anställd att göra? Ofta kommer det många förväntningar med yrket som faktiskt inte är något som egentligen ingår i tjänstebeskrivningen. En lärare kan jobba hur mycket som helst, det är upp till dig att vara professionell och faktiskt sätta ramarna både för dig själv och för din omgivning. Otroligt viktigt!!!
  5. Vid terminsstart; Börja med att arbeta med gruppen. Vilka förväntningar har du på klassrumsklimatet och arbetsmiljön? Det här är viktigt att förmedla till gruppen, vilka tankar har du? Hur ska eleverna begära ordet? Hur ska eleverna sitta? Vilka rutiner ska ni ha när arbetspasset börjar och när arbetspasset slutar? Här kan du även vara tydlig mot vårdnadshavarna att du jobbar bara exempelvis mellan 8-16 och att de inte kan räkna med att du nås efter den tiden. Lämna aldrig ut dina privata kontaktuppgifter.
  6. Lär känna dina elever professionellt, vilka behov har de? Vilka styrkor har dina elever? Vad har de med sig sedan tidigare i form av kunskap och skolerfarenhet? Gör övningar där du får höra deras tankar men som även gärna får mynna ut i fina dekorationer av klassrummet. Här är Unicefs material toppen att tillgå, ett klick bort och massa bra färdigplanerade lektioner för alla åldrar. Barnkonventionen, värdegrund, pyssel och alla kan delta. Toppen! Namnskyltstillverkning är också bra övningar, du får lära dig namn samtidigt som eleverna kan dekorera skyltarna med personliga tankar som sedan förmedlas individuellt eller i helgrupp.
  7. Försök identifiera de elever där det är viktigt att du snabbt får en relation även till hemmet. Sträva efter att första kontakten med hemmet ska vara ett möte där ni får hälsa och lära känna varandra. Sedan hur mötet går till eller hur långt det är spelar ingen större roll, kan mycket väl räcka med ett handslag första dagen på terminen.
  8. Berätta för eleverna om den ram som du satt upp för läsåret, ge lite försmak på vad ni ska göra. Det både hjälper de som behöver god framförhållning och skapar försmak inför kommande projekt.
  9. Låt dig själv vara ny. Hoppa inte på att gå med i massa utvecklingsgrupper på skolan. Din rektor ska hjälpa dig så du får en mentor som har tid för dig och dina frågor. Gärna någon som är en bit från din undervisningssituation så era möten inte blir att fixa vardagliga praktiska bestyr.
  10. Så fort du får ett mailkonto. Skapa en mapp som heter beröm. Där ska du samla alla dina meddelanden där du fått positiv respons för något du gjort. Vissa kan innehålla något så enkelt som ett tack. Ovärderlig källa till positiv energi de dagar som kanske inte går som du tänkt.

Det här är mina tips för att få en bra start i yrket.

Stort lycka till Karolina, faktumet att du faktiskt ställer frågan visar att du förstår mycket av yrkets komplexitet samtidigt som du är villig att höra och lära för att ge dig själv en så bra start i yrket som du bara kan.

 


Dagar att fira? Är det vårt uppdrag?

Vilka dagar och högtider ska vi i skolan uppmärksamma i undervisningen? Födelsedagar, morsdag och kanelbullar är de en del av vårt uppdrag?

När min pappa var sju år gammal så dog hans pappa i en cykelolycka. Pappa har berättat att han som sjuårig tog det hårdast just då att han på sin första skoldag var tvungen att vara hemma för det var sorg i familjen. Allt efter tiden gick fick pappa såklart gå i skolan och uppleva det han längtat efter. Han har inte berättat så mycket om sorgen efter sin far men en historia direkt kopplat till det har han ofta återkommit till. Den första terminen på hans första år fortlöpte. Det blev november och farsdag.

 

Alla barnen i klassen förväntades göra ett kort till far som uppmärksammade far på hans särskilda dag.

Således även min pappa.  Ambitiös och ansvarstagande som jag imbillar mig att han var så tog han sig an övningen. Han satt där, sju år gammal, och ritade sitt farsdagskort till en pappa som inte längre fanns.

Nu som ni förstår är det många år sedan som min pappa gick i skolan och jag skulle hoppas att historier som dessa inte längre behöver berättas. Men faktum är att sedan jag själv blev mamma och barnen började på förskolan så har små kort dykt upp ämnade till mig, senast i anslutning till Internationella kvinnodagen.

Historien om min pappa blir så aktuell. Bara förra året så var det en kollega som tänkte uppmärksamma morsdag och frågade faktiskt mig och jag hade några idéer. Vill inte vara den som säger nej och pratar omkull en kollega med en idé men jag kunde inte låta bli denna gång. Berättade historien om min pappas första termin i skolan. Tanken att uppmärksamma morsdag lades snabbt ner.

Vet jag att alla barn har en far som de vill uppmärksamma? Hur vet jag att även fast de har en mamma att det faktiskt är en snäll mamma? Hur vet jag när det är dags för födelsedagar att barnet som fyller år verkligen vill firas eller att det ens är en dag som de vill bli ihågkomna på?

Sen kommer de dagar som inte är direkt uppmärksammade i läroplanen-  Allahjärtans dag och Halloween. Den tidigare får mig bara att tänka på alla de som kanske så gärna vill ha den där rosen eller kortet men faktiskt inte får den. Kring Halloween så är det en dag som blir direkt problematisk för vissa barn att delta i undervisningen på grund av deras trosuppfattning. Har vi inte läroplanen i ryggen som uttryckligen benämner något varför uppmärksammar vi då dagen?

Att ha elever i gruppen som lever med en övertygelse eller är uppväxta i en tradition som är en klar minoritet i samhället utmanar mitt normkritiska förhållningssätt ordentligt.

Är jag så inkluderande i min undervisning som jag önskar.

Tänker särskilt på när jag senast undervisade i religion och jag visste att i gruppen fanns det ett par elever som har en trosuppfattning som ofta inte tillåter studier av andra religioner. Det blir då oerhört viktigt för mig hur jag lägger orden och förbereder mina uppgifter så att även de kan delta på samma villkor som de andra.

Jag uppmärksammar numera bara särskilda dagar som är direkt relaterade till läroplanen.

Tidigt på läsåret kommer dagen som alltid ger mig ett leende på läpparna. Geologinsdag är en personlig favorit som redan på vårterminen kan börja förberedas. Falukorv, röda stugor och mineraler. Härliga tider, lättsamma tider.

Sedan kommer FN-dagen och Nobeldagen som båda är som skolans egna nationaldagar.

De mänskliga rättigheterna och kunskap står i fokus. Veckorna innan och veckorna efter får gärna fyllas med aktuell information och kunskap som rör de ständigt aktuella ämnena.

Mellan FN-dagen och Nobeldagen så kommer World Aids Day. Den uppmärksammar jag när jag undevisar i årskurs 8 och 9. En dag som verkligen ger perspektiv för eleverna  i samtal om demokrati, utveckling, samhälle och framtid. Sådan orättvisor, sådan sorg och det sker just nu på så otroligt många ställen runt om i världen.

Dagar att uppmärksammas årshjul slutar redan, i mitt klassrum,  i januari när Förintelsens minnesdag kommer. Varje år uppmärksammar jag denna dag på olika sätt. Dagen då fångarna i Auschwitz befriades 1945. Varje år blir effekten hos eleverna densamma. Något som det pratas om under lektion och efter lektion i många veckor.

Dagar att lättsamt fira går ner till noll. Dagar att uppmärksamma med de mänskliga rättigheterna och läroplanen i fokus där finns det mer att hämta. Då kan jag även med lätthet referera till läroplanen och skapa förståelse och legitimitet för vad jag gör. Det är mitt uppdrag.


Bästa lektionsreceptet!

En kaka blir bra gång efter gång om jag följer ett recept och har de rätta ingredienserna.

Finns det en liknande mall för att få lektionerna att bli bra gång på gång?

Ja, faktiskt så är det ju så att vissa förberedelser skapar förutsättningar som ger mig och mina elever de lektioner vi förtjänar. Med flera år i klassrummet och många stunder av reflektion och finslipning så tycker jag mig kunna presentera sju nyckelingredienser som får lektionerna att fungera bra pass efter pass.

Den tunga sanningen jag hela tiden landar i är att det är på mig som pedagog allt ligger, elevgruppen måste jag förhålla mig till.

Visst kan det hända saker utanför klassrummet och i klassrummet som jag faktiskt inte kan rå över som påverkar utgången av lektionen men när det gäller att skapa förutsättningar för att få mina elever att lyckas så är det på mig som pedagog som ansvaret ligger.

  1. Att skapa ett lugn inför lektionsstarten skapar förutsättningar för alla att lyckas. Lugnet i rummet ger varje elev förutsättning att skapa fokus och förståelse för uppgiften som ska göras. Nyckeln till lugnet tror jag ligger i när jag som pedagog vet när lektionen verkligen börja. När genomgången ska starta så är det bara jag som ledare i rummet som ska ha talutrymmet.
  2. Tydlighet i uppgiften. När jag som lärare vet vad jag vill och vart uppgiften leder till. Då är jag tydlig i mina förklaringar, välplanerad i mina exempel och genomgången hjälper alla att genomföra uppgiften efter bästa förmåga.
  3. Koppling till kunskapskraven hjälper mig att skapa förståelse för uppgiftens relevans till eleverna. Alla elever vill lyckas med sina studier och vet de vad som förväntas av just dem för att nå de kunskapskrav de strävar mot så kommer motiviationen och kunskapsivern raskt fram.
  4. En tydlig tidsram. Ger jag mina elever en tydlig sluttid, gärna ett klockslag, så ökar det skärpan och motivationen att ordentligt komma igång och slutföra uppgiften. En tydlig känsla av kontroll ges till eleven som själv kan lägga upp sitt studiepass och fördela arbetet efter egen förmåga.
  5. Materialet tillgängligt. Böcker och hjälpmedel nära till hands, tillgängligt för alla och introducerat vid genomgången. Det här hjälper alla att självständigt ta sig an uppgiften och känslan att ha kontroll och möjlighet att ta eget ansvar ökar. Oerhört viktigt att jag som ansvarig inte behöver lämna rummet för att kopiera eller hämta material.
  6. Ge rumsliga förutsättningar. Var förväntas eleverna jobba och hur ska arbetsron vara i de olika arbetsrummen. Här ger jag olika rum olika förutsättningar. Ett helt tyst rum, ett rum för små prat och ett rum för diskussion.
  7. Rätt person på rätt plats. Jag väntar ofta en extra minut innan jag börjar min genomgång. Lugnet som skapas är viktigt att respektera och börjar jag en genomgång som raskt blir avbruten av en som kommer sent riskerar att ändra lugnet till något som inte gynnar undervisningen.

Med dessa ingredienser redo så vet jag att med stor säkerhet blir lektionen riktigt bra och lärdomarna som sprids i rummet skapar självförtroende hos mina elever och god möjlighet för mig att hjälpa mina elever med vad just de behöver. Så ja, det finns ett recept på en lyckad lektion.

Det jobbiga är inte att hitta ingredienserna och följa mallen utan att hela tiden hålla skärpan på förståelsen att det är på mig som pedagog det ligger om utfallet blir som jag tänkt och vill.


Prov- att vara eller icke vara?

Provets vara eller icke vara är en fråga som kommer och går både i nyhetsflödet och på teammöten. Jag är kluven till ett prov ibland men ändå inte. Det är något speciellt med de här smått högtidliga avstämningarna vid projektets slut. Eleverna är fulladdade med nya kunskaper redo att visa sina nya lärdomar. Att ha ett prov är inte bara träning inför ett slutmoment i historia. Det är träning inför livet. En stund där du måste prestera under vissa förutsättningar, även det behöver vi träna på. Vissa stunder i livet kommer vara ett prov- ta körkort, nationella provet, en jobbintervju, en kompletterande kurs på komvux eller en avslutande middagstillagning på gymnasieprogrammet.

Lite pirrigt, lite ängsligt, alltid lärorikt och skönt att avsluta något ordentligt så nästa moment kan börja som ett oskrivet blad. Ofta så är ju grunden för bedömningen redan avklarad, de allra flesta har under momentets gång redan visat mig färdigheter för att uppnå kunskapskraven för minst E. Nu är det dags för den sista finslipningen, den sista möjligheten för det här momentet att visa vad jag som elev lärt mig. Nästan varje gång går det bra för alla.

Som lärare i de samhällsorienterande ämnena så har jag många syftestexter, fler kunskapskrav och massor av centralt innehåll beskrivet i läroplanen. För att göra det här genomförbart och överblickbart så delar jag alltid in läsåret i fyra avstämningsperioder. Det ger mig ett lugn och jag tänker även en möjlighet till överblick för eleverna. I början av varje moment går jag först igenom kunskapskraven med mina elever men även vad vi ska landa i för övning när projektet är slut. Ibland är det prov, ibland en rundabordsdiskussion, ibland en film som skapas och ibland en inlämning. Det varierar.

I det senaste momentet som mina årskurs sexor gjorde i historia så fick alla veta den avslutande utmaningen redan på projektets första dag.

Vad har möjliggjort ett rättvisare samhälle idag 2018?

Därefter har vi vecka för vecka byggt kunskap och lagt pusselbitar. Samlat information och diskuterat för att få en så komplett och omfattande slutlig bild av vad helheten ska vara.

Eleverna har fyllt sin anteckningsblock med föreläsningsanteckningar, övningssvar och diskussionsunderlag. De har haft veckovisa kunskapsavstämningar  både fakta- och diskussionsbaserade.

När det börjar närma sig avslut på momentet så repeterar vi och ser tillbaka på uppstarten; – Vad var det nu var som slutmålet skulle bli?  Vad var det som vi sa på första passet att vi tillslut skulle lära oss göra?

Veckan innan avslutande övning. Vi repetererar  och ser till kunskapskraven. Enskilda övningar, samtal i storgrupp och mindre grupper.

Dagen innan, alla får veta exakt vad som kommer hända nästa dag. Karin kommer bestämma var du ska sitta. Karin kommer ha med pennor och papper. Du behöver ha med en lärplatta som är laddad. Lita på att det du lärt dig de senaste veckorna är gott nog.

Du kan det här, tro på dig själv!

Provdagen- jag är där i god tid. Lägger ut matriserna med allas namn på. Alla får en plats som jag vet passar deras inlärningsstil. Vänner som inte kan låta bli att prata med varandra får olika rum. Vänner som behöver varandra för lugn får samma rum.

Det är dags, alla hittar sin plats. En sista genomgång innan vi kör igång. Vad ska göras?  Hur länge får de sitta? När under passet kan man komplettera muntligt för de som inte får ner allt den skriftliga vägen? Den stora lättanden i SO- ämnet, inga direkta krav på hur kunskapen faktiskt levereras. Vad och var ska det lämnas in? Och just det, glöm inte skriva namn. Märkligt det där med namn, trots påminnelse,  vissa glömmer det varje gång även vårterminen årskurs nio.

Alla ska sitta i minst 60 minuter men jag ger även en maxtid även fast just den senare tiden kan utökas om vissa elever behöver det. Tänker att det lugnar dem som annars  helst gör klart så fort det bara går samt sätter press på dem som alltid vill göra mer och mer. Blir du klar innan timmen är slut, ta en paus på din plats. Sätt därefter på dig Karins stränga glasögon och läs igenom det du skrivit;  

Har du förklarat dina tankar så att en person som inte alls kan det du kan förstår vad du menar?

Halvvägs in i skrivtiden- fruktskålen går runt. Eleverna skriver och skriver men tar ändå sig ändå tid att tacka. Ett lugn i lokalen.

– Hur går det ? frågar jag tyst när jag går runt bland eleverna. Det här var inte så svårt säger den ena. Osäker om jag får med allt säger den andre. Känns som jag glömt allt säger en tredje. Samtalet lugnar och eleven säger: -Men det där gjorde vi ju förra veckan? Just det säger jag. Det är inte svårare än så idag heller. Du ska nu bara visa att du kan använda dina kunskaper i ett nytt sammanhang.

–  Lita på dig själv, det här kommer gå bra.

Går runt till mina kollegor som sitter i de olika rummen. – Hur går det? Jättebra! Va lugnt det är!  Alla jobbar och jobbar.

Och när jag tänker efter så är det kanske inte så konstigt, alla har haft närmare två månader på sig att förbereda sig för den här stunden. Alla på sitt sätt, några ihärdigt strävandes mot de högsta kunskapskraven från dag ett. Andra osäkra på innehållet men väldigt säkra på vad som faktiskt förväntas av just dem. Alla får möjlighet att lyckas även när det är prov. Bra eller dåligt med prov? Jo, tycker att det fungerar riktigt bra. När jag ser över resultaten och sammanställer helheten så klarar d sig alldeles utmärkt direkt. Några får komplettera vissa delar muntligt och andra förtydliga sina tankar skriftligt.

Att ha ett tydligt avslut på ett projekt i form av ett prov, inte så dumt ändå.

 

 

 


Om jag inte gillar reglerna då?

Ett boktips om drömmar, normer och att våga.

”Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.” Lgr 11 kap 1

Genom Sun-Mi Hwangs Hönan som drömde om att flyga får jag som lärare ett utmärkt underlag att angripa läroplanens första del tillsammans med mina elever i klassrummet. En berättelse om en höna som ville flyga och bli mor men även en angeläget arbetsmaterial om normer, familjerelationer, adoption, grupptryck, att våga vara annorlunda, drömmar, mål och moralpanik. Bara orden i sig ger underlag till många diskussioner i klassrummet. En saga om en hönas liv med många förvecklingar och möjligheter till igenkänning i skolvardagen.

Det var längesedan en bok som tillsynes verkar så enkel i sin form öppnar en värld till så många diskussioner och lektions upplägg som denna. Att jobba på högstadiet och att jobba med tonåringar är att jobba med personer som precis som hönan är sökande efter vilka de är och hur de ska vara i förhållande till vad som förväntas.

Knopp är en höna. Men hon är inte vilken höna som helst hon är en höna med en dröm.

Hon vill ruva ett ägg som kläcks till en kyckling. Ingen ovanlig och inte heller omöjlig dröm kan jag tycka för en höna. Men det som verkar vara en högts möjlig ambition och dröm för mig är en omöjlighet för andra pågrund av de omständigheter vi föds in i.

”Visst, ni är hönor båda två, men du är annorlunda. Det måste du förstå. Precis som jag är grindvakt och tuppen hälsar morgonen, är det meningen att du ska lägga ägg i en bur. Inte på gården! Sådana är reglerna.Men om inte jag gillar reglerna då? Vad händer då?” 


Det är inte svårt att relatera till samhället av idag där krav och normer sätter upp oskrivna regler för vad som förväntas och inte oavsett vem du är och var du bor. Om inte jag gillar reglerna, vad händer då? Får jag ändå vara en del av gemenskapen även fast jag bryter mot den rådande normen?

Törs jag berätta om mina drömmar när de kan verka så främmande i det sammanhanget som jag befinner mig?

Hönan som ville flyga är både en saga att avnjuta och ett nytänkande undervisningsinstrument att använda. Det är en berättelse om en stark  kvinna som trotsar samhällets normer och gör vad hon kan för att fullfölja sina drömmar. Hon är en självständig  kvinna som till högt pris gör vad hon kan för att uppnå sina drömmar mot alla odds. Utstött från sin familj, bortjagad från det sammanhang hon känner igen efter hot mot sitt liv lämnar hon det samhälle hon känner och flyr till det okända. Rubriker i massmedia berättar varje dag historier om dessa öden, vissa historier blir allas historier och personen någon som ges en möjlighet att lyssnas på och förutsättningarna ändras. Andra historier skapar moralpanik och nya regleringar i lag diskuteras.

”Det räcker med en höna i ladan. Och jag har sex kycklingar. Det finns inte plats. Jag är också bekymrad över kycklingarnas utbildning. Jag vet att de kommer att fråga: ’Varför kvackar han och kallar en höna för mamma?’ ’Varför är han inte som vi?´

En del av dem kanske till och med kommer att försöka kvacka. Jag kan inte uppfostra mina kycklingar i en sådan kaotisk miljö. Vi måste köra ut den dåraktiga hönan och ankungen. ’Just det, inflikade hunden, Först och främst ska ordningen upprätthållas.”

Hur skulle vårt samhälle se ut idag om ordningen inte ifrågasattes? #metoo, Rosa Parks, Malalah, Nelson Mandela- listan kan göras lång av personer och organisationer som ifrågasatt ordningen för att möjliggöra sin och andras grundläggande rätt att få vara sig själva.

Trots att Knopp ständigt får leva under hot och med glåpord från andra så uppfylls hennes dröm. Inte som normen gett ramarna utan som möjligheten skapade.

”Visst, han är en and, ingen kyckling. Vem bryr sig? Han vet ändå att jag är hans mamma!” 

Vem kan egentligen säga hur en familj ska se ut och vem som har rätt att sätta ramarna. Att som lärare förutsätta att jag förstår och vet något om mina elevers familjeband och relation är att sätta ordentliga krokben på sig själv. Jag bör istället som boken berättar se på familjen och höra Knopps berättelse för vad den är. Det blir grunden till samtalet och ytterligare en övning med eleverna. Vad är en familj?

Det är lätt att döma när det inte finns en historia bakom. Svart och vitt kan verka självklart men öppnas en diskussion upp och individen bakom kommer fram raseras ramarna och möjligheten att vara annorlunda bör verklighet.

”Hon menar att det är värdigare att bli en maträtt på en resturang. Skäms du inte? Du, en ledamot av kammen, har kläckt en unge av en annan sort!”

”Det är en skam för kammen.”

”Det här kan icke tolereras!” 

Att i ett klassrum prata om normer, familjerelationer, adoption, grupptryck, att våga vara annorlunda, drömmar, mål och moralpanik är en fantastisk möjlighet att dels arbeta över ämnesområdena men även ett utmärkt tillfälle att låta alla synas och bli sedda för just vilka de är och var de kommer ifrån.

En saga om en höna skapar fantastiska möjligheter till samtal om drömmar och att våga. Precis där ligger ju uppdraget jag som lärare har, att låta alla bli sedda och ge dem möjlighet att våga gå dit deras drömmar bär.

Tack för ordet och det här läsåret. Vi ses i augusti!

/Karin

 

 

 


Vi gör den stora skillnaden varje dag!

Intervjuades nyligen för ett inslag i Annas och Philips lärarpod. Jag fick frågan; -Varför blev jag lärare? Mina tankar gick omedelbart till en stund i årskurs 5 då jag än idag minns hur jag satt och fantiserade på lektionen. Jag fantiserade om hur jag skulle vara eller framför allt se ut och jobba om jag vore lärare. Vackra kläder väckte mina tankar och teman på lektionerna som matchades av just mina kläder. Vet inte om jag då  bestämde mig för mitt yrkesval men stunden har helt klart påverkat mitt liv mycket.

Har efter frågan ställdes inte riktigt kunna släppa tanken på lärarna som passerat genom åren. Personer som betytt otroligt mycket för min utveckling och varande men som troligen bara fick ett pliktskyldigt tack på avslutningsdagen. Men det som dessa lärare gjorde det finns definitivt kvar. Det vi lärare gör ger ibland resultat direkt men oftast så jobbar vi med ett betydligt längre tidsperspektiv. Vi påbörjar eller tar vid en kunskapsutveckling som stannar hos oss ett tag och  sedan släpper vi den oftast vid avslutningen till sommaren.

Det är det här vi lärare gör, skapar vågor i omvärlden som påverkar och påverkar åratal efter det faktiska mötet och stunden faktiskt ägt rum. En svindlande tanke. Det här är inget jag så ofta stannar upp och fundera över mitt i vardagen när grupper ska byggas, kunskapskrav uppnås och projekt genomföras. Men när jag väl låter tanken stanna och verkligen reflektera då svindlar det.

Vi gör skillnad och inte på det lilla viset, vi gör många och stora skillnader hela tiden. Skillnader som påverkar val. Skillnader som påverkar intressen. Skillnader som påverkar framtiden.

Att göra den här skillnaden för en enskild person så gott som varje arbetsdag är det som fått mig att stanna kvar i yrket. Mina gamla lärare är som ett vackert pärlhalsband. Varje pärla bär på en specifik funktion som byggt min egna lärarkarriär och gärning. Modeintresset har jag kvar sedan jag vid 11 års åldern satt där i Rosas klassrum, därav liknelsen. Från alla lärare som passerat har jag lärt mig olika saker som blivit till en del av det jag är idag.

Så en tillbakablick, lärarna jag mött som lämnat de där avtrycken i min lärargärning och mitt liv idag.

Maine har lärt mig att blanda nytt och gammalt, lokalt och nationellt. Med stor hängivenhet berättade hon historier från det gamla och främmande för oss i klassen. Hon lärde berättandets konst samtidigt som vi lärde oss bokstäver och att sätta samman meningar. I hennes kollega Gudrun fick vi musiken blandat med våra nya kunskaper. Gudrun hade alltid spännande kläder som jag minns mycket väl. Valborg lärde mig rabbla konsonanter och  hade alltid en kram på lager.

Vikten av att kunna och använda språk fick jag från Marianne. Vi spelade Café och gjorde Croque monsieur. Pratade och levde franska. Med Bengt gick vi på promenad i byn för att lära oss vad en meander var. Det använder jag fortfarande till mina elever, varför vattnet tar olika vägar i stilla rinnande vattendrag.

Geraldine som med sin enorma energi och hängivenhet lärde oss skillnaden på Sheep och Cheap. Hade nog aldrig vare sig hört eller ens förstått att det var två olika ord innan. Med henne fick vi även smaka på den engelska fruktkakan och lära att plastpåsar är utmärkta förvaringsställen för de material vi skrev som hon skulle rätta.

Madeleine som lärt mig allt om att använda en whiteboard i undervisningen. Vilken tavelteknik och engagemang. Hon var inte en av våra pedagogik eller didaktiklärare, men ingen har som hon lärt mig att undervisa och använda just tavlan för att få elever engagerade.

Anna som hjälpte mig hitta talet. Vid en lektion gav hon som feedback efter jag gjort mitt tal:

– Jag förstod när jag såg dig innan du började att det här skulle bli bra.

Vilken otrolig kraft i de orden, har efter den dagen aldrig tvivlat på min förmåga att lyckas i muntliga sammanhang även fast jag innan dess varit riktigt ängslig att tala. Det här använder jag varje gång mina elever ska presentera något inför varandra.

Sven med en kunskapsbank få förunnad och med en förmåga att berätta och förmedla som gjort minsta gråsten till en skattkista av kunskap.

Tänkt så många möte, så många ord, så många utbyten av kunskap. Jag har jobbat över 15 år som lärare. Hundratals elever har redan passerat, små vågor på ett ständigt brusande hav. Alla har fått sig en puff i någon riktigt. Det är svindlande… tänk om bara någon av dessa tänker tillbaka om några år på de lärare som de träffat och riktningar som de tagit efter skolåren. Vilka blir lärarna de minns?

 


Vi ses på måndag!

En tydlig förändring i mitt förhållningssätt som jag vet att jag gjort bara de senaste veckorna är orden- Vi ses på måndag!

Som lärare blir jag både nära i relation med eleverna men även en person som alltid håller professionell distans. Måndag till fredag ses vi i klassrummet jag undervisar, stöttar, vägleder med både glad och sträng röst, är personlig, professionell, tålmodig, vänlig. Men när fredagen kommer, klockan närmar sig tre och jag längtar hem till mitt så vet jag att det är elever som inte har samma längtan.

Två långa dagar innan rutinen och förutsägbarheten är tillbaka. Till dem kan jag inte önska god helg eller fråga vad gör du i helgen?

Till dem kan jag bara säga; Vi ses på måndag!  Med dessa ord ger jag ett löfte och en påminnelse om att på måndag är rutinen åter. På måndag lovar jag dig åter kunskap, personlig professionalism och hela min uppmärksamhet mellan 0800-1530.

Tidigare år har jag önskat god helg och berättat vad jag ska göra i helgen. Det har jag faktiskt slutat med. Visst är jag personlig, berättar historier från min vardag och min egen skolgång. Men framför allt är jag läraren, mentor, den vuxen i skolan.

Som lärare möter jag många människor och livsöden på bara en dag. De som älskar skolan,  de som skadar sig själva, de som har ångest, de som har allt och de som har ingenting, de som vill och de som tappat gnistan, de som svälter sig och de som äter för mycket, de som får allt och de som har inget, de som har en vuxen som blir arg och de som har en vuxen som helt enkelt slutat bry sig.

För alla dessa elever är jag rutinen, strukturen och en närvarande vuxen. Jag är där. Det här står orden för som jag säger på fredag eftermiddag. På måndag ses vi igen- då lovar jag dig åter kunskap och rutin. Vi ses på måndag!


Läromedel- det här använder jag i min undervisning

 


I början av min lärarkarriär, s
om faktiskt inte är så längesedan, så var det bäst att bara tacka och ta emot av det material som fanns i klassrummet. Internet var relativt nytt och det skolmaterial som fanns, i klassrummen jag ärvde, var det jag använde. Kartböcker och väggkartor där Belgiska Kongo fortfarande stod kvar och samhällsböcker som beskrev kommunistregimens utmaningar i Sovjetunionen var vanliga vid millennieskiftets början. Då som nu så var det inte bara att välja och vraka bland läromedelsföretagens rika utbud. Budgetar ska hållas och hållbarhet inkluderas.

 

Många klassrum som passerat har haft rader av böcker som ingen bläddrat i på många år. Andra rum har haft en desperat ihopplock av litteratur för att kunna ge eleverna något.

Med åren så har internet slagit igenom i varje del av samhället. Således även skolan. På senare år har en till en med lärplattor blivit det som gäller i många skolor. Utbudet av appar och digitala läromedel fullkomligen svämmar över i mail flöden, på mässor och i tipsgrupper på sociala medier. Härliga tider och samtidigt förvirrande tider.

Vilka är egentligen användbara för min undervisning?

Med erfarenhet dels av klassrum som dignar av material som mest fyller hyllplats. Samt erfarenhet av två nystartade skolor som saknar det mesta så har jag samlat på mig den kunskapen och erfarenheten att kunna säga;

Det här materialet behöver jag för att bedriva undervisning i SO på högstadiet.

Till mina rektorers förhoppningsvisa förtjusning så tycker jag definitivt att gratis är bra och ”less is definitely more.”

Det som kostar som material i min undervisning är stadieböcker i historia och religion. Javisst finns det många sidor på internet som har information om religion och historia, men jag är ännu ej övertygad om att det är just i dessa ämnen som själva grundinlärningen även ska inkludera avancerade källkritiska studier. Har jag i min undervisning tillgång till välskrivna och välgenomarbetade texter så kan vi istället lägga fokus på innehållet och ta källkritiken som en uppgift i uppgiften.

En bra kartbok och historisk atlas är för mig en självklarhet i alla klassrum. Att ha böcker att bläddra i och diskutera kring lyfter alla diskussioner. Nyfikenheten som kan skapas med kartor är oslagbar. I ett tidigare inlägg har jag skrivit om stenarnas betydelse i undervisningen och det hävdar jag fortfarande. En samling stenar måste det finnas.

För övrigt i både samhällskunskap och geografi så återkommer jag ständigt till dessa myndigheters- och föreningarssidor fyllda av ämnes- och spetskompetens:

  • Forum för Levande historia– utmärkta övningar, faktasamlingar, filmer och reflektionsmaterial. Enkelt att använda och utmärkt i undervisningen.
  • Riksdagen– här har vi lärare en alldeles egen flik fullmatad med information både till övningar direkt i klassrummet eller för stunder av egenstudier.
  • Regeringen– här finns material att beställa och kunskap att inhämta.
  • Unicefs skolmaterial– barnkonventionen i fokus och kunskapsnivåerna så uttänkta att det passar stor som liten i klassrummet.
  • Ungdomsmottagningen på nätet- dubbelt bra. Tycker att våra elever ska veta att den finns men förutom det så är det fullmatade med bra filmer och information om exemplevis diskrineringsgrunderna.
  • Statens medieråd– vidare förklaringar är onödiga. Vett och etikett på nätet är ett stort måste i alla samtal med elever.
  • Geologinsdag– fullspäckad med användarvänligt material, roliga tävlingar och bra fortbildning för mig som vuxen. De har även en generös och mycket kvalitativ referenssida som hjälper mig vidare. Allt på en och samma sida.
  • Domstol.se– uppdaterad, tillgänglig och en fantastisk kunskapsbank.

Sidor med rikt utbud av material att tillgå både digitalt och i fysisk form. Vissa delar finns att lyssna på andra delar på lättläst svenska eller till och med flera olika språk.  Gratis att beställa och källkritiken granskad av proffs. Det är något alldeles särskilt att ge eleverna ett material som är viktigt och användbart på riktigt direkt från verkligheten.

Var rädd om den här för vi kommer använd den mycket under de kommande åren. Gör den till din. Stryk under ord du inte förstår och markera kluriga sammanhang.

Som alltid när betydelsen förklaras och ett förtroligt ansvar förmedlas så händer det något med allvaret i situationen. Väldigt få häften försvinner.

Med det här materialet i mitt klassrum så vet jag att undervisningen blir både relevant och anpassningsbar. Oavsett om jag har materialet digitalt eller som faktiskt häfte så finns det tillgängligt till alla och uppdateringarna följer samhällsutvecklingen.

Med två nystartade skolor i bagaget och några andra skolor med mer välfyllda klassrum på vägen så kan jag idag 2018 säga:

Det här materialet behöver jag för att kunna ge mina elever goda förutsättningar att nå de kunskapskrav läroplanen föreskriver.

 


Det stora klivet- ett litet ögonblick som gör den stora skillnaden

Högstadielärare det är jag, helt klart. Jag trivs med sökandet som tonårstiden är. Alla frågor om stort och smått. Kontrasten mellan den brådmogne och det lilla barnet som över en sommar fått en fullvuxen människas utseende även fast tanken inte alls hängt med.  Det är en komplex och utmanade tid, ibland ordentligt tuff men oftast väldigt givande.

Eleverna kommer på hösten i årskurs 7. Högstadiet hägrar, vissa har en stor längtan i blickan- ja, nu är vi äldst det här ska bli så kul.  Andra kommer med skräckblandad förtjusning, oj måste vi bli som de högstadieelever vi sett matsalen som vi nästan varit rädda för? En tredje grupp kör på som förut, jaha skola som vanligt. Tre år kvar i grundskolan, både massor med tid och samtidigt väldigt lite tid. Hur ska vi hinna göra allt som måste ske och samtidigt få våra elever att hitta de fokus de behöver?  

Kompisar, relationer, träning, ifrågasättande, mobiltelefoner och massa annat är för flera av våra elever mycket viktigare än det jag som lärare har att komma med när jag vill ha studiefokus i undervisningssituationen.

Eleverna kommer i mötet med nya lärare både väntandes på nya erfarenheter och lärdomar men även ibland med erfarenheter av tidigare misslyckanden och misstänksamhet till mig som yrkesgrupp.  Ofta är det tre år som vi jobbar tillsammans. Treårsperspektivet är det jag har med mig i min planering av undervisningen. De kommer med en uppsättning erfarenheter och kunskaper och lämnar tre år senare med helt andra. Att bevittna kunskapsprogressionen från den mer fakta inriktade mellanstadieeleven till den självständiga och reflekterande årskurs nio eleven det är stort. Resultatet kommer på sikt och ibland sitter jag med mina kollegor och undrar:

–  Hur ska det gå? 

Det är då det är viktigt att tänka på de där små framstegen som leder till de stora kliven. Att få bevittna de steg som leder den vägen är små ögonblick som gör den stora skillnaden.

Det är små överraskningar i vardagen. Eleven som gjorde exakt det jag bad den just på den lektionen det verkligen gällde. Det där förberedande samtalet med en elev som gjorde att eleven lyckades på ett helt nytt sätt. En oväntad hjälteinsats eller ett oväntat möte.

Tänker särskilt på en händelse  i början av december. Betygsstoppet är en vecka bort. Hormonerna i elevgruppen svallar för en ny elev ska börja, studiefokuset på lektionerna svajar.  Sjukdom i kollegiet och förkylda barn på hemmafronten. Det är inte som de ljumma dagarna i början av augusti när allt är möjligt. Det är betydligt tyngre. Men då händer det, ett stort kliv.

En novelltävling, nomineringar ska uppmärksammas. Noveller har skrivits. Kämpats fram med superhjältar som tema. Utkast efter utkast, korrigeringar och skrivkramper, idéflöden och tempusanpassningar. Tre texter kommer att lyftas fram från varje årskurs. Texter som inte lämnat läsaren oberörd. Innehåll som lyft sig från de övriga och lämnat avtryck i tanken.

Flera namn per årskurs ropas upp. Den oerhörda stoltheten som lyser i tonåringens ansikte, när ett namn ropas upp och eleven går fram till scenen, är svåra att med ord beskriva. Borta är tonåringen som kämpar med sin identitet, borta är jargongnen som är så viktig i klassrummet. Ett hav av händer vinkar ivrigt fram de  nominerade.

Ett stort kliv har tagits. Plötsligt är det inte jackan, kommentaren, mattävlingen eller fotbollsskottet som är det som uppmärksammas. Kunskapen och förmågan att uttrycka kunskapen ger plötsligt en enorm status. En lärdom som kämpats fram i skolbänken vinkas fram.

Ett stort kliv har tagits och diskussionen i klassrummet kommer inte bli densamma i den elevgruppen.

När jag  ett par månader senare på utvecklingssamtal lyfter fram ögonblicket till vårdnadshavare så växer eleven ytterligare. Att jag tillsammans med elev och vårdnadshavare får vara med i den stunden, när stoltheten blir ett gemensamt minne och för kunskapsklivet framåt ytterligare, det är ett sant privilegium. Stort och kanske till och med större än den där stunden när ett hav av händer vinkar fram elever som ska få uppmärksammas alldeles särskilt för sin insats.