Hur gör jag det här?


60 nya elever, mer än tio avlämnande skolor, fyra ämnen och ett läsår innan jag ska betygsätta allt mot årskurs 6 kunskapskrav. Hur gör jag det här?

Som högstadielärare så har årskurs 6 varit en bubblare som kommit och gått genom åren. Ibland har jag undervisat en grupp oftast inte. På min nuvarande arbetsplats, en nystartad skola som bygger från de lägre åldrarna, så är årskurs 6 den näst äldsta gruppen vi har.

Terminsstart i augusti 2017. 60 nya elever, mer än tio avlämnande skolor, fyra ämnen och ett läsår till jag ska betygsätta eleverna mot årskurs 6 kunskapskrav. Hur gör jag det här?

Att försöka kontakta alla avlämnande lärare och skolor för att se hur långt eleverna kommit var inte ens i min tankevärld. För många skolor, för många kunskapskrav, för många elever. Hur ska jag komprimera och samtidigt få med vad de behöver för att ta till sig dels kunskapskraven i årskurs 6 men även förbereda dem så de är redo för att studera mot kunskapskraven årskurs 9?

Det blev kring historia som jag var tvungen att tänka till ordentligt. Hur ska jag få det här överblickbart och möjligt? Ofta tänker jag tack och lov för min erfarenhet och den tid vi fick och la ner när nya läroplanen kom kring kunskapskrav, syfte och centralt innehåll. Hur ska jag sålla i innehållet när jag har ett läsår på mig att fixa tre års arbete? Jag beslutar att se till årskurs nio. Vilken är den bästa repetitionen av det som de förväntas kunna i årskurs sju som jag kan ge dem nu?

Landade i tanken att vi ska läsa historia med musiken från musikalen Kristina från Duvemåla som inramning.

Fem nedslag i historien från 1800-talets början till 2018.

  • Rättigheter
  • Utvandring
  • Styrelseskick
  • Industriell revolution
  • Jordbruk

En rubrik per vecka. Läsa, lyssna, skriva, se och diskutera. Frågor att besvara, texter att läsa och lyssna, bilder att se på. Svåra ord att klura ut och lära.

Med Kuben på skolgården blev slutmålet givet: Vad har möjliggjort ett rättvisare samhälle 2018?

Musikalen kändes given direkt som inramning av projektet. Varje lektion ska inledas med en sång ur musikalen. Här blir det många vinster; en introduktion av Vilhelm Mobergs fantastiska epos, lugnet som musik ger i början av lektionen, en historia att berätta som binder samman nutid och dåtid. Slutligen många nya personer att lära känna Kristina, Karl-Oskar, Robert och Ulrika.

Historien kommer till liv med karaktärerna i boken. Ulrika, vilka rättigheter saknade hon? Ryktena som spridits om henne. Den ensamstående modern. Avsaknaden av religionsfrihet och möjligheten att bryta med sitt förflutna.

Kristina som inte ville åka- vem vill egentligen utvandra, lämna sitt hem oavsett hur otryggt det än kan vara. Elevernas erfarenheter och historier ger hennes sorg och längtan nya dimensioner. Vad är det som får människor att ta beslutet att lämna sitt hem, sitt land och det som de känner igen?

När sedan Kristinas förtvivlan över att ha förlorat sitt barn, sitt land och tvivlar på sin tro är det helt tyst av intensivt lyssnade. Budskapet har gått fram. Världsläget både i klassrummet och i medierna gör verkligheten mer påtagligt. Den lektionen är det inte bara jag och min kollega som har en tår i ögonvrån.

Genom Robert får vi lära känna drömmaren som vill bryta mot de gamla traditionerna och måstena. Han vill inte underordna sig den gamla ordningen och den gamla världens styrelseskick. Vad är det som får oss att drömma och vilja bort- då och nu?

Med Karl Oskar ord …här fanns bara vildgräs fanns bara bete åt hjort och rådjur och älg  Nu växer här vete, korn, råg och potatis, allt tänkbar gröda… kommer självförsörjningen och jordbruket in. Hur har inte jordbrukets enorma förändring påverkat möjligheten till ett rättvisare samhälle idag? Diskussioner om mark där det gamla möter det nya, traditioner går i kollision med lagar.

Projeket känns lyckat. För varje pass som går så växer intresset och elevernas lyssnande och engagemang blir påtaglig. Inramningen med musikalen blev väldigt lyckad. Först tyckte många att musiken var lite konstig och historien kändes främmande. Men allt eftersom lektionerna gick märktes det att historien engagerade och sången väckte frågor.

Vid ett tillfälle landande vi i en diskussion om den öppna spisen. Präriens drottning hade inlett lektionen. Vad är egentligen en öppen spis undrade några? Så här är det i mitt hemland sade en annan. Så här är det på mitt lantställe säger en tredje. Jag tar fram en bild av en öppenspis. Hur viktigt är inte spisen i ett hem? Hur viktig var inte spisen i hemmet förr i Sverige och än i dag i andra länder? Spisen som värmekälla, spisen som trygghet, spisen som matlagningsplats. Den diskussionen blev den mest otippade och samtidigt mest minnesvärda.

När projektet gick mot sitt slut summerade min ämneskollega och jag arbetet och vi var båda nöjda. Svenska ämnet hade fått ta sin plats, historien har fått liv och mött nutiden. Momentet kom i hamn med flaggan i topp. Tre års studier sammanfattade i en termin.

Vad lärde jag mig av det här? Fick bekräftat igen att lita på det jag kan.

Ta ett beslut, ta riktning och sen köra på det.

Jag är nöjd och har gjort det jag kan för att få mina elever att lyckas så långt det bara går. När jag sedan ser över resultaten så bekräftar de min nöjdhet. Eleverna har förstått, lärt och dragit sina slutsatser om vad som möjliggjort ett rättvisare samhälle 2018.


Prov- att vara eller icke vara?

Provets vara eller icke vara är en fråga som kommer och går både i nyhetsflödet och på teammöten. Jag är kluven till ett prov ibland men ändå inte. Det är något speciellt med de här smått högtidliga avstämningarna vid projektets slut. Eleverna är fulladdade med nya kunskaper redo att visa sina nya lärdomar. Att ha ett prov är inte bara träning inför ett slutmoment i historia. Det är träning inför livet. En stund där du måste prestera under vissa förutsättningar, även det behöver vi träna på. Vissa stunder i livet kommer vara ett prov- ta körkort, nationella provet, en jobbintervju, en kompletterande kurs på komvux eller en avslutande middagstillagning på gymnasieprogrammet.

Lite pirrigt, lite ängsligt, alltid lärorikt och skönt att avsluta något ordentligt så nästa moment kan börja som ett oskrivet blad. Ofta så är ju grunden för bedömningen redan avklarad, de allra flesta har under momentets gång redan visat mig färdigheter för att uppnå kunskapskraven för minst E. Nu är det dags för den sista finslipningen, den sista möjligheten för det här momentet att visa vad jag som elev lärt mig. Nästan varje gång går det bra för alla.

Som lärare i de samhällsorienterande ämnena så har jag många syftestexter, fler kunskapskrav och massor av centralt innehåll beskrivet i läroplanen. För att göra det här genomförbart och överblickbart så delar jag alltid in läsåret i fyra avstämningsperioder. Det ger mig ett lugn och jag tänker även en möjlighet till överblick för eleverna. I början av varje moment går jag först igenom kunskapskraven med mina elever men även vad vi ska landa i för övning när projektet är slut. Ibland är det prov, ibland en rundabordsdiskussion, ibland en film som skapas och ibland en inlämning. Det varierar.

I det senaste momentet som mina årskurs sexor gjorde i historia så fick alla veta den avslutande utmaningen redan på projektets första dag.

Vad har möjliggjort ett rättvisare samhälle idag 2018?

Därefter har vi vecka för vecka byggt kunskap och lagt pusselbitar. Samlat information och diskuterat för att få en så komplett och omfattande slutlig bild av vad helheten ska vara.

Eleverna har fyllt sin anteckningsblock med föreläsningsanteckningar, övningssvar och diskussionsunderlag. De har haft veckovisa kunskapsavstämningar  både fakta- och diskussionsbaserade.

När det börjar närma sig avslut på momentet så repeterar vi och ser tillbaka på uppstarten; – Vad var det nu var som slutmålet skulle bli?  Vad var det som vi sa på första passet att vi tillslut skulle lära oss göra?

Veckan innan avslutande övning. Vi repetererar  och ser till kunskapskraven. Enskilda övningar, samtal i storgrupp och mindre grupper.

Dagen innan, alla får veta exakt vad som kommer hända nästa dag. Karin kommer bestämma var du ska sitta. Karin kommer ha med pennor och papper. Du behöver ha med en lärplatta som är laddad. Lita på att det du lärt dig de senaste veckorna är gott nog.

Du kan det här, tro på dig själv!

Provdagen- jag är där i god tid. Lägger ut matriserna med allas namn på. Alla får en plats som jag vet passar deras inlärningsstil. Vänner som inte kan låta bli att prata med varandra får olika rum. Vänner som behöver varandra för lugn får samma rum.

Det är dags, alla hittar sin plats. En sista genomgång innan vi kör igång. Vad ska göras?  Hur länge får de sitta? När under passet kan man komplettera muntligt för de som inte får ner allt den skriftliga vägen? Den stora lättanden i SO- ämnet, inga direkta krav på hur kunskapen faktiskt levereras. Vad och var ska det lämnas in? Och just det, glöm inte skriva namn. Märkligt det där med namn, trots påminnelse,  vissa glömmer det varje gång även vårterminen årskurs nio.

Alla ska sitta i minst 60 minuter men jag ger även en maxtid även fast just den senare tiden kan utökas om vissa elever behöver det. Tänker att det lugnar dem som annars  helst gör klart så fort det bara går samt sätter press på dem som alltid vill göra mer och mer. Blir du klar innan timmen är slut, ta en paus på din plats. Sätt därefter på dig Karins stränga glasögon och läs igenom det du skrivit;  

Har du förklarat dina tankar så att en person som inte alls kan det du kan förstår vad du menar?

Halvvägs in i skrivtiden- fruktskålen går runt. Eleverna skriver och skriver men tar ändå sig ändå tid att tacka. Ett lugn i lokalen.

– Hur går det ? frågar jag tyst när jag går runt bland eleverna. Det här var inte så svårt säger den ena. Osäker om jag får med allt säger den andre. Känns som jag glömt allt säger en tredje. Samtalet lugnar och eleven säger: -Men det där gjorde vi ju förra veckan? Just det säger jag. Det är inte svårare än så idag heller. Du ska nu bara visa att du kan använda dina kunskaper i ett nytt sammanhang.

–  Lita på dig själv, det här kommer gå bra.

Går runt till mina kollegor som sitter i de olika rummen. – Hur går det? Jättebra! Va lugnt det är!  Alla jobbar och jobbar.

Och när jag tänker efter så är det kanske inte så konstigt, alla har haft närmare två månader på sig att förbereda sig för den här stunden. Alla på sitt sätt, några ihärdigt strävandes mot de högsta kunskapskraven från dag ett. Andra osäkra på innehållet men väldigt säkra på vad som faktiskt förväntas av just dem. Alla får möjlighet att lyckas även när det är prov. Bra eller dåligt med prov? Jo, tycker att det fungerar riktigt bra. När jag ser över resultaten och sammanställer helheten så klarar d sig alldeles utmärkt direkt. Några får komplettera vissa delar muntligt och andra förtydliga sina tankar skriftligt.

Att ha ett tydligt avslut på ett projekt i form av ett prov, inte så dumt ändå.

 

 

 


Det stora klivet- ett litet ögonblick som gör den stora skillnaden

Högstadielärare det är jag, helt klart. Jag trivs med sökandet som tonårstiden är. Alla frågor om stort och smått. Kontrasten mellan den brådmogne och det lilla barnet som över en sommar fått en fullvuxen människas utseende även fast tanken inte alls hängt med.  Det är en komplex och utmanade tid, ibland ordentligt tuff men oftast väldigt givande.

Eleverna kommer på hösten i årskurs 7. Högstadiet hägrar, vissa har en stor längtan i blickan- ja, nu är vi äldst det här ska bli så kul.  Andra kommer med skräckblandad förtjusning, oj måste vi bli som de högstadieelever vi sett matsalen som vi nästan varit rädda för? En tredje grupp kör på som förut, jaha skola som vanligt. Tre år kvar i grundskolan, både massor med tid och samtidigt väldigt lite tid. Hur ska vi hinna göra allt som måste ske och samtidigt få våra elever att hitta de fokus de behöver?  

Kompisar, relationer, träning, ifrågasättande, mobiltelefoner och massa annat är för flera av våra elever mycket viktigare än det jag som lärare har att komma med när jag vill ha studiefokus i undervisningssituationen.

Eleverna kommer i mötet med nya lärare både väntandes på nya erfarenheter och lärdomar men även ibland med erfarenheter av tidigare misslyckanden och misstänksamhet till mig som yrkesgrupp.  Ofta är det tre år som vi jobbar tillsammans. Treårsperspektivet är det jag har med mig i min planering av undervisningen. De kommer med en uppsättning erfarenheter och kunskaper och lämnar tre år senare med helt andra. Att bevittna kunskapsprogressionen från den mer fakta inriktade mellanstadieeleven till den självständiga och reflekterande årskurs nio eleven det är stort. Resultatet kommer på sikt och ibland sitter jag med mina kollegor och undrar:

–  Hur ska det gå? 

Det är då det är viktigt att tänka på de där små framstegen som leder till de stora kliven. Att få bevittna de steg som leder den vägen är små ögonblick som gör den stora skillnaden.

Det är små överraskningar i vardagen. Eleven som gjorde exakt det jag bad den just på den lektionen det verkligen gällde. Det där förberedande samtalet med en elev som gjorde att eleven lyckades på ett helt nytt sätt. En oväntad hjälteinsats eller ett oväntat möte.

Tänker särskilt på en händelse  i början av december. Betygsstoppet är en vecka bort. Hormonerna i elevgruppen svallar för en ny elev ska börja, studiefokuset på lektionerna svajar.  Sjukdom i kollegiet och förkylda barn på hemmafronten. Det är inte som de ljumma dagarna i början av augusti när allt är möjligt. Det är betydligt tyngre. Men då händer det, ett stort kliv.

En novelltävling, nomineringar ska uppmärksammas. Noveller har skrivits. Kämpats fram med superhjältar som tema. Utkast efter utkast, korrigeringar och skrivkramper, idéflöden och tempusanpassningar. Tre texter kommer att lyftas fram från varje årskurs. Texter som inte lämnat läsaren oberörd. Innehåll som lyft sig från de övriga och lämnat avtryck i tanken.

Flera namn per årskurs ropas upp. Den oerhörda stoltheten som lyser i tonåringens ansikte, när ett namn ropas upp och eleven går fram till scenen, är svåra att med ord beskriva. Borta är tonåringen som kämpar med sin identitet, borta är jargongnen som är så viktig i klassrummet. Ett hav av händer vinkar ivrigt fram de  nominerade.

Ett stort kliv har tagits. Plötsligt är det inte jackan, kommentaren, mattävlingen eller fotbollsskottet som är det som uppmärksammas. Kunskapen och förmågan att uttrycka kunskapen ger plötsligt en enorm status. En lärdom som kämpats fram i skolbänken vinkas fram.

Ett stort kliv har tagits och diskussionen i klassrummet kommer inte bli densamma i den elevgruppen.

När jag  ett par månader senare på utvecklingssamtal lyfter fram ögonblicket till vårdnadshavare så växer eleven ytterligare. Att jag tillsammans med elev och vårdnadshavare får vara med i den stunden, när stoltheten blir ett gemensamt minne och för kunskapsklivet framåt ytterligare, det är ett sant privilegium. Stort och kanske till och med större än den där stunden när ett hav av händer vinkar fram elever som ska få uppmärksammas alldeles särskilt för sin insats.

 


Kunskap i lärarvärlden

Vad är egentligen kunskap? Frågan är gammal och beroende av sammanhang är svaren lika varierande som många. Träffar jag som lärare nya bekantskaper så frågar de gärna detaljfrågor på kunskap som de förväntar att jag med min profession ska kunna. Få de dessutom höra att jag är geografi- och historielärare så är det garanterat att en liten, för de flesta, okänd ort som nämns och jag förväntas svara exakt var orten ligger alternativt veta svaret på en fråga kring tronföljdsordningen i Sverige på 1600-talet.

Kunskap lärare mellan är inte detaljer i geografiboken. Den är inte heller årtal ur historien. Kunskapen är det som gör att eleverna lyssnar. Det är det som gör att eleverna uppnår de kunskapskrav som läroplanen förespråkar. Kunskap är det som gör att eleverna känner att de lyckas.

Det är detet som gör att elever kommer och frågar med förhoppning i rösten- ska vi ha SO idag?

När jag började på min nya skola ställdes jag inför ett helt nytt digitalt läromedel, Schoolido, som vår skola fått förmånen att prova. Det var tid för historia och jag började bekanta mig med läromedlet. Här kommer det som jag ser som kunskap i lärarvärlden in. Är det här materialet ett material som passar alla mina elever eller är det ett material som är anpassat för få? Vilken kunskapsnivå vänder sig författaren till? Vilka förkunskaper för förväntas eleven ha? Stämmer innehållet ihop med övningarna jag anser att gruppen behöver? Finns det ordförklaringar som hjälper mina elever som saknar den grundläggande orden för arbetsområdet?

Materialet jag fått skulle bli svårt för mig att använda till det jag ville göra. Texten var för svår. Orden som presenterades var utan förklaring. Hur skulle jag kunna ge det min elever behövde om det här var materialet jag skulle använda? Återkopplade till min rektor som naturligtvis litade på min kunskap och lät mig skaffa kompletterande material. Men med vår skolas vision och regel  vi vill varandra väl vi gör varandra bra så gavs även min feedback till författarna av det nyproducerade digitala läromedlet.

Med den digitala världen kommer nya möjligheter. Läromedelsförfattarna vill träffa mig för att få min feedback, kunde de ändra materialet för att få det mer användarvänligt? Vad är det i materialet som gör det svårt för mig att använda?

Plötsligt är det vad som ses som kunskap bland lärarkollegor som efterfrågas.

Tillsammans med läromedelsförfattarna skulle jag diskutera lärandets kunskaper. De vill fråga:

-Hur gör vi ett läromedel som hjälper i lärandesituationen? Vad vill jag som lärare ha ut av ett läromedel?

Det är inte jag som lärare van att prata om. Vad kan jag egentligen efter 15 år i yrket? Jo, jag kan undervisa– möta tonåringar. Jag vet vilket material som min undervisning behöver för att eleverna ska lyckas. Ge mig ett rum med 30 tonåringar som är missnöjda över resultatet på senaste kunskapsavstämningen eller att de känner sig förbisedda i en gruppomfördelning, jag kan vända dem från moll till dur. Jag vet hur jag ska närma mig en elev som är så trött på skolan efter 8 år av undervisning att den helst vill straffa ut sig första chans den får.

Det här vet de jag möter som skapat det nya läromedlet. Kunniga personer med ordentliga meriter i den pedagogiska världen. Kunskapen ligger inte i att veta hur jag på bästa sätt ska definiera triangelhandeln eller att jag kan göra självrättande prov.

Kunskapen ligger i mötet. Att få eleverna att känna att de lyckas.

Materialet jag använder för att förmedla kunskapskraven är bara en bricka i en metodisk kunskapsbank som skapas av mig under många år. Det är kunskap i lärarvärlden.

Mötet blir en givande stund både för mig och läromedelsföretaget. Min kunskap och feedback välkomnas, de korrigerar sitt läromedel.

Själv får jag en stund att sätta ord på vad jag faktiskt kan det vill säga undervisning-  att möta elever och få dem att känna att de lyckas och vill lära sig nya kunskaper.