Lämna in eller samla in?

Ska eleverna ta ansvar och lämna in resultatet av deras arbetet eller är det min uppgift att samla in elevernas kunskap?

Javisst ska vi träna våra elever att bli självständiga medborgare och lära sig ansvar. För den stora massan elever så spelar det ju troligen ingen roll. De visar mig vad de lärt sig genom att göra det vi bestämt. Men för dem som det ofta kommer ett gupp i planen eller helt enkelt inte kommer igång, för dem så har det stor betydelse.

Ska ansvar och självständighet tränas när det påverkar betygen eller omdömen?

Kan även tycka att lämna in- tanken blir till en stressfaktor  för både mig och eleverna kring en produkt som ska produceras och lämnas in. Om det blir en stressfaktor för mig och för eleverna varför då ha det?

Ska jag jaga produkter eller samla in kunskaperna hos eleverna?

Jag lutar allt som oftast åt det senare. Då inte att jag springer runt för att samla in uppdrag och texter utan att eleverna vid olika tillfällen visar mig vad de lärt sig. Jag ger dem en dag för kunskapskoll. Ett pass där de kan skriva text. En morgonstund där ett samtal blir tillfället att få visa kunskaperna som var så långt borta dagen innan. Under momentets gång processar vi kunskaperna och bygger upp tankeförmågor. Jag observerar elever och eleverna frågar mig.

De gånger jag vill att eleverna tar ansvar att lämna in så är det en del av en process där elever och jag tillsammans har planerat och tydligt skrivit i ett schema dag för dag vad som förväntas göra.

Tycker inte att det ska bli föremål för betygsvarning om ett arbetet inte lämnat in. Har en kunskap däremot inte visats då är det något annat. Ändå tycker jag mig ofta höra precis det och ibland är jag själv där.

– De har ju inte gjort någonting! Inte en uppgift har lämnats in på hela momentet.

Ofta finner jag mig då plötsligt sökandes efter ett papper eller affisch som ju faktiskt är en produkt och inte faktiskt kunskap. Då är det bättre att jag samlar in kunskap vid olika tillfällen så att produkten inte blir det centrala utan den faktiska kunskapen.

När jag samlar in kunskaper så minskar även möjligheten att det är ett plagiat jag får eller att arbetet är väl generöst i sitt förhållande till copy/paste alternativt att två studiekamrater gjort väl mycket av varandras arbeten.

Att samla in kunskaper ger mig bättre kontroll på inflödet av underlag, eleverna får arbetet gjort och alla får möjlighet till de förutsättningar som ger dem bäst chans att lyckas.

 


Att ha genomgång

Konsten att hålla en genomgång eller ett föredrag är verkligen en konstform. Har precis varit på fortbildning flera dagar i rad och blivit föreläst av både politiker, tjänstemän, kommunikatörer och kursadministratörer. Vissa har föreläst med framgång. De flesta har försökt fylla stunden med så mycket information det bara är fysiskt möjligt. Alla har förlitat sig på powerpoint som ett lyft och förtydligande av det sagda ordet.

Det här har verkligen fått mig att tänka på det här med att ha en presentation för några som är där för att lära något de inte vet sedan tidigare. Ska ärligen säga att jag slutade lyssna på flera av föredragshållarna och istället började fundera på just det här inlägget.

Det här är ju min vardag och något jag gör dagligen. Så hur gör jag då mina genomgångar?

Ska börja med att erkänna, jag tycker att powerpoint presentationer är en snoozefest, det vill säga ofta otroligt tråkiga. Det är inte många som verkligen fått föreläsningen att lyfta. Syftar då på dem som har en bild och sedan några punkter under som kortfattat berättar vad föreläsaren säger i betydligt färre ord. 

Hur gör jag en genomgång som gör att mina elever lyssnar, håller fokus och faktiskt håller ångan uppe hela genomgången igenom?  De där stunderna när fokuset inte bara hörs i form av tystnad utan nästan är greppbart i klassrummet.

Kanske inte som de som höll fortbildningen jag gick på iallafall. Tro mig ämnet var superintressant och de som talade var duktiga meriterade politiker, pålästa och kunniga tjänstemän men inte pedagoger.

Så här tänker jag kring en genomgång. Det här är något jag tycker mig kunna sätta i – det här är jag bra på- facket.

Tänk på inramningen av passet som har genomgång. Jag ser mig alltid som en dirigent som står längst fram och håller taktpinnen. Få saker händer under en genomgång i rummet som inte sker på mitt kommando. Händer något som bryter fokus eller ämnet och som går utanför den tänkta ämnesramen så är jag eller min kollega snabbt där för att hjälpa till rätta.

Genomgången ska kännas som en helhet till arbetsområdet som vi håller på med. Stenar kan visas, filmklipp spelas, föremål skickas runt och frågor ställas. Allt ryms inom genomgångens ramar

Jag förbereder alltid mina genomgångar med att själv exakt skriva ner och måla de som jag sedan kommer att förmedla på tavlan. Dessa är även utmärkta att återanvända. Vissa förberedda anteckningar har lika många år på nacken som min lärarkarriär. För de som behöver anpassningen att få en kopia av mina anteckningar kan även lätt få en papperskopia alternativt fota min anteckningar.

Förberedelsen ger mig själv en bild av vad jag vill säga men hjälper mig även att inte sväva iväg och hålla på längre än den utsatta tiden.

Här vill jag verkligen ge tipset, säg alltid mindre än vad du först tänkt.

Ha hellre fler genomgångar och oftare än att tro att någon verkligen kan hålla fokus länge. Är ämnet nytt så fokusera på huvudinnehållet och skippa helt alla de anekdoter som du så gärna skulle vilja berätta. Ta enbart dem vid ett senare tillfälle eller bara för några som redan landat den information du vill förmedla.

I inlägget Att skapa ett lugn berättar jag om hur jag lägger upp stunden innan genomgången ska genomföras. Den stund som faktiskt är det som verkligen avgör om genomgången blir som jag tänkt och elevgruppen förtjänar.

 Vilket innehåll ska genomgången förmedla och hur hänger det här samman med den stora helheten som vi arbetar med?

Musiken är i gång. Eleverna är på plats redo att anteckna. Jag inleder alltid lektionen med att berätta hur länge genomgången kommer att hålla på att jag är den som till huvuddel kommer ha ordet. Vill någon ställa en fråga eller få något förtydligat så behöver den be om ordet så att alla kan ställa om sitt fokus till en ny person att lyssna till. Samtidigt som tidsramen ges så förmedlas även en kortfattade innehållslig ram. Det här kommer genomgången att handla om.

Att ge en tidsram hjälper många av mina elever som kan ha svårt att sitta still och hålla fokus samt de som vill veta vad som händer sedan. Tidsramen håller jag sedan fasta vid. Det är otroligt viktigt. Håller jag tidsramen så ger jag goda förutsättningar även för den aktivitet som kommer efter vare sig det är fortsättningen på min egna lektion eller att någon annan ska ta över gruppen. Att ta bort värdefull paustid för eleverna är inte att vilja någon väl. Det försvårar för nästa moment på den egna lektionen alternativt kan ge en konfliktartad start för nästa pass.

Mina elever förväntas alltid anteckna det jag själv skriver och ofta ritar på tavlan. Efter att själv vid flertal tillfällen lyssnat och tittat till den oerhört insprirerande Anna Tebelius Bodin så känner jag mig så rätt när jag tillsammans med mina elever skapar våra anteckningarna, jag gör samma sak som dem. Minns väl första gången jag såg Anna Tebelius Bodins första gången och hon fyllde tre stora kartongblad med bilder på hjärnan och dennes förmågor samtidigt som hon pratade.

Samtidigt som jag skriver så skapar även eleverna sina anteckningar. Det här är något de successivt får lära sig under tiden vi jobbar tillsammans. I början så blir det att allt jag skriver och ritar på tavlan är det som de förväntas anteckna själva. Genomgångarna är då korta men innehållsrika. När årskurs 9 närmar sig är genomgångarna påtaglig längre och så vet eleverna själva vad som är relevant för deras egna projekt och antecknar utifrån det.

För att göra anteckningarna viktiga så behöver alla visa för mig att anteckningar gjorts innan de lämnar rummet oavsett om anteckningen är digital eller skriven på papper, en målad bild eller en tankekarta.

Alla förväntas vara aktiva utifrån sina förutsättningar under föreläsningen. Anteckningarna får de sedan ha med sig vid projektavslutningar och vissa avslutande prov, även det för att göra dem viktiga och något som det är av stor betydelse att lägga extra arbete kring.

Svåra ord skriver jag alltid ner och förklarar noggrant. Här kan vi stava tillsammans och verkligen lägga tid på att grunderna förstås. Är orden en del av en begreppshelthet så ritar jag alltid också det begreppet. Enkla vulkaner, heliga böcker, kartor eller historiska personer, allt ritas i de enklaste skisser på whiteboarden under genomgången.

Det här tycker jag bidrar till att de lyssnande faktiskt behåller sitt aktiva lyssnande. Jag vill ju att de som lyssnar är aktiva under hela passet. Ibland kasta jag ut en fråga eller ber eleverna om ett sammanhang. Populärt är alltid att  dra paralleller till gemensamma upplevelser vi har eller kommer att få alternativt att kort berätta om något personligt som relaterar till genomgången.

Där är mina tankar om en genomgång, som alltid förberedelsen är grund till om utfallet blir som jag tänkt. Håll innehållet kortfattat och låt eleverna vara aktiva lyssnare.


Anpassningar del 2- många olika språk i ett klassrum


Jobbar på en skola där många olika språk samsas. Vissa elever har varit här hela sitt liv, andra i tre år, några kom i mars och några kom i augusti. De flesta pratar mer än ett språk hemmavid. Språkbasen är således väldigt varierad.

I samhällskunskap använder jag helst material som samhället själv har producerat. En extra bonus som jag märkt sedan jag började jobba på den här skolan är att majoriteten av de språk som mina elever pratar faktiskt finns som översättningsval på myndighetssidorna. Något som underlättar enormt när eleverna precis anlänt till Sverige och det svenska språket är långtifrån så stort som det behövs för att delta i undervisningen på samma villkor som de andra i gruppen. Till dem kan jag ändå ge uppgifter om den svenska demokratin, diskrimineringsgrunderna och Sveriges grundlagar. Toppen helt enkelt. Även Om detta må ni berätta finns på de språk som majoriteten av mina elever behärskar.

 

Att anpassa behöver således inte vara särskilt knepigt. Lärplattan lär sig eleverna behärska på några minuter och sedan så blir de väldigt självständiga på sidorna där deras hemspråk finns.

I veckan så kom dock ett gupp i flytet kring språken. Två elever pratar språk som finns på den europeiska kontinenten men inte i de översättningar som våra myndigheter gör. Att ett av språken dessutom har eget alfabet underlättade inte dilemmat.

-Jag förstår inte det här Karin, sa eleven, vad ska jag göra?

-Oj, jag trodde jag tänkt på allt. Hur gör jag nu?

Materialet fanns inte på ryska. Ryska behärskar jag definitivt inte och alfabetet de använder är helt obegripligt för mig. Vad heter det här på ryska? Kan inte mitt i allvaret låta bli att börja skratta lite.

Hur mycket jag än försöker att anpassa och förbereda så är det så lätt att glömma något.

Ropar till mig kollegan i rummet för att höra hur dennes ryska kunskaper är och även hon ler, nej det går lite utan för min kunskapsram.

 

En elev tittar ut från en av rummen och säger glatt.

-Jag kan ryska.

-Kom kom sa jag, vad heter det här på ryska?

 

-Inte vet jag svarar eleven. Jag har inte gått i rysktalande skola och kan inte skolorden. Den var svår…

– Ja, jag förstår det, det här är inte enkelt. Hur gör vi nu?

Två andra elever dyker upp med sina lärplattor. Ryktet har gått på hemvisten, Karin har problem.

-Här Karin! Så här skriver man ordet på ryska. Men vi vet inte hur man uttalar det, säger de undrande.

Jag svarat med ett fnissigt leende;

-Nämen vet ni inte det- de var konstigt, sa jag skämtsamt. Men helt fantastiskt att vi kommit en bit på vägen.

Visar för den ryskspråkiga eleven som skiner upp. Lite förvånade över allt som hände runtomkring och skratten som vårt bekymmer gav. Vi skrattade ju inte åt någon utan åt situationen. Karin är helt villrådig och fler elever kommer till hjälp. Samtidigt som ingen av oss egentligen vet hur vi ska hitta informationen på ryska.

Nu har vi kommit ett steg på vägen, nästa fundering. Hur hittar vi tillförlitlig information på ryska om det vi behöver? Fungerar Wikipedia? Mina teknikkunniga elever visar på råd och hittar det ryska wikipedia, den rysk och svensktalande eleven kommer till undsättning.

– Jo, det här blir en bra text.

Puh äntligen i hamn. Vi jobbar med ett otroligt allvarligt och viktigt ämne med men mitt i allvaret utbröt en stund av pedagogisk förvirring och glada skratt när alla inte kunde jobba och ansvariga lärare helt enkelt inte visste på råd.

Tillsammans fixade vi det, några med hjälp av sina språkkunskaper, andra med sina teknikkunskaper och de två ansvariga lärarna fnissandes över hur det kan gå när vi i vår iver att göra bra anpassad undervisning missar en viktig detalj som inte kan lösas utan att vi faktiskt kan ryska.

Av eftermiddagen bär jag fortfarande med mig ett stort leende och i eftertanken att en stund som började med en miss av mig ledde till fint samarbete och möjlighet att använda kunskaper hos eleverna som inte alltid får utrymme i vardagen.

 

 


Anpassningar- mycket för få eller lite för många?


Ordet anpassningar kan få oss lärare att svettas floder. Ett till papper som ska fyllas i mer uppgifter som ska göras till en redan överfylld attgöralista. Ordet anpassningar åt sidan och istället fokus hur jag lägger upp mina lektionspass så blir anpassningarna några av de verktyg jag under åren lagt i min verktygslåda.

Ständiga finslipningar så att alla pass jag gör anpassas  för att passa de allra flesta. Här är en handfull anpassningar som ständigt följer mig i min undervisning.

  • Något som har högsta prioritet där jag bedriver undervisning är lugnet. Här är det inte den totala knäpptystnaden jag strävar efter utan den arbetsro som gör att studiefokuset kan hållas. För att skapa lugnet så är det oerhört viktigt att sätta ord på det självklara. Var förväntas av dig under genomgången?  Hur begär du ordet?
  • Allt material som behövs tillgängligt för mig och eleverna innan passet börjar. Material som både kan läsas, tittas, översättas och lyssnas på. Ger jag alla tillgång till material med möjlighet till olika studievariation underlättar jag för både mig och eleverna. Mer om det i nästa veckas inlägg. 
  • Få, tydliga och begränsade uppgifter. Eftersom jag undervisar på högstadiet så är allt vi gör indelat i tre olika svårighetsgrader ständigt. Varje uppgift kan växa i tre olika riktningar. Oftast är dessa i sin tur indelade efter vecka och pass. Allt för att begränsa så att det som ska läras inte känns som ett oöverstigligt berg. Känslan av att faktiskt också blir klar och se att det finns ett slut på uppgiften underlättar även.
  • Varje  lektion ska ha ett tydligt mål och syfte. Inte att jag varje gång pratar om läroplanens syfte och mål utan mer att varje lektion har en ram. Idag pratar vi om diskriminerginsgrunderna eller de svenska grundlagarna. Tillsammans ska vi lära oss att förklara tydligt och ge exempel eller se vilken av grundlagarna som har mest betydelse i din vardag. Till det så inleder jag alla arbetsmoment med att lyfta ut ord som är viktiga och samtidigt kan vara nya och eller knepiga att förstå. Här bistår även vår fantastiska specialpedagog med bildstöd för att ytterligare förtydliga för alla.
  • När passet väl är igång är det viktigt att ha tydliga tidsangivelser. Här fick jag senast i veckan feedback från samma specialpedagog att det här kan förtydligas ytterligare. Efter observation i klassrummet märktes det att när passet gick in på halvtid så var det många i gruppen som fokuserade på när pausen skulle komma för de var inte angett på tavlan som inramning av passet.
  • Slutligen och för mig en återkommande bekräftelse och för eleverna en möjlighet att i begränsad form visa vad de kan. En kunskapskoll eller temperaturmätning. Hur har veckans kunskaper landat? De här är korta och återkommande avstämningarna där eleverna får visa vad de kan. När avstämningarna kommer ofta och är tydliga så ger det många möjlighet att lyckas. Ett extra knep jag tar till är när gruppen är ny så lägger jag nivån på dessa så att även den elev med minst förtroende på sig själv lyckas. Förvånade tittar eleverna på mig när jag förtroligt berättar att det här gick hur bra som helst.

-Va? Klarade jag mig, blir ofta svaret. Javisst, lita på dig själv, det här kan du.

Därefter så märker eleverna att om de gör vad de ska när vi jobbar på lektionerna så fixar de kunskapskollerna utan större bekymmer och kunskapsbasen när det börjar dra ihop sig till slutmoment är precis där den förväntas vara.

Så en handfull anpassningar för alla ger de allra flesta möjlighet att lyckas.


Nationella proven- plötsligt så kreativt och helt rätt!


Jobbar på en relativt nystartad skola. Vi uppmuntras att ta ny vägar och ställa frågor som varför och varför inte innan vi testar något nytt eller förkastar något gammalt.

Spännande kollegor och mycket material som flödar i lärarforum, särskilt i valtider, gör att jag själv inspirerats och testar nya vägar. Grupprojekt, stora frågor, Kuben, föreläsningar, studiebesök, filmprojekt, entreprenöriella- och ämnesövergripande- utmaningar avlöser varandra.

I början av terminen fick jag den personliga inloggningen till skolverkets bedömningsportal och blev lite spänd av förväntan för att se vad som skulle erbjudas i mina ämnen. Uppgifterna i sig var ingen överraskning och kunskapskraven hade jag koll på. Tanken att enkelt stämma av kunskaper mot en given mall var dock tilltalande. Så skönt att inte känna att jag eventuellt är fast i mina egna sanningar utan kan se på en given mall hur mina elever ligger till.

Men då slog mig tanken…varken ny eller särskilt innovativ. Gamla nationella prov ligger ju på skolverkets hemsida. Prov med rättningsmallar. Ska jag inte köra dem helt enkelt. Plocka ut de bitar som är demokrati- och valrelaterade och bara köra på det.

Som sagt inga nya tankar eller märkvärdiga knep eller entreprenöriella metoder.

 

 

Gamla prov känns plötsligt så helt rätt på flera plan. 

Sagt och gjort, hittade ett prov tog ut alla demokrati- och valrelaterade frågor. Ett prydligt pappershäfte att kopiera. Ingen länk, ingen app eller digitaltdokument. Ett häfte fullt med papper.

Eleverna ska få visa vad de lärt sig samtidigt som vi tränar till det nationella provet, tränar provsituation och dessutom får jag förträffligt underlag och stöd till bedömningen.

Dagen innan. Eleverna förbereds på provsituationen. 

Provdagen. Allvaret ligger i luften och fokuset när pennorna lyfts och markerar på papperet.

När jag några timmar senare rättar proven så kommer leendet och ett stort lugn. Eleverna kan det här. Upplägget jag haft håller. Sida upp och sida ner. Skön bekräftelse för mig. Eleverna lär och kunskaperna håller enligt den standard som förväntas.

 

Ett enkelt häfte av papper. En penna. En ordentlig hög att rätta. Så tydligt, så konkret och så bekräftande för mig och eleverna.


En kalender


ps. troligen mitt mest provokativa inlägg hittills. Kommer hävda att det visst finns tid, stress behöver inte vara en självklar del av yrkesvardagen och, ja, känslan av att hinna med och ha koll på uppdraget är fullt möjligt.

En kalender för en lärare är vad stetoskopet är för en läkare. Kaveln för bagaren och saxen för en frisören.

Så viktig är kalendern för mig i min lärarvardag. Det vore knepigt att lyssna om stetoskopet inte fanns, hur skulle bullarna se ut om kaveln togs bort och inte många kunder skulle bli korthåriga om saxen inte fanns i frisörens verktygsarsenal. Inte många lektioner skulle hålla måttet, inte många tidsplaner skulle följas och jag skulle definitivt inte hålla koll på allt det som förväntas av mig.

Har hittills inte hittat någon digitalverktyg som kan ersätta papperskalender. Kalendern måste vara tillgänglig hela tiden i alla miljöer. Visst finns det många hjälpmedel och digitala varianter där ute men inget är som papperskalendern. Den är flexibel för både anteckning och bild, planering och översikt. Papperskalendern är också alltid redo att hjälpa oavsett om nätverket ligger nere eller strömmen gått. Det enda verkligt illa som kan hända är att jag tappar kalendern men baserat på erfarenhet så har det hittills inte hänt sedan 2002 så varför skulle det ske nu?

Redan som ung i yrket och engagerad som facklig tjänsteman kämpade jag för att den första presenten för en lärare vi examination skulle vara just en kalender. Glädjer mig mycket att förbundet fortfarande håller kalendern viktig och till och med gratis för medlemmar att beställa.

Varje år infinner sig i maj den här högtidliga stunden när det är dags att välja nästa läsårs kalender.

Hur ska den se ut? Vilken passar mig bäst? Ska jag byta färg eller form?

Ska jag vara helt ärlig så är det inte många som håller måttet. Ofta blir det att välja mellan klassklärarkalendern eller ämneslärarkalender. Tror den enda egentliga skillnaden är registren längst bak. Ändå så står jag där, högtidligt redo att ta beslutet. Vilken känns bäst idag?

Ett löfte jag ger mig själv varje år när kalendern beställs är att i år ska jag hålla den fin. Min anteckningar ska vara skrivna i fin stil varje dag och färger ska väljas med omsorg så mina anteckningar blir överskådliga och snygga att se på. Har hittills inte hållit mitt löfte till mig själv, men nästa år är ett nytt år. Då ska den inte bara vara ett hjälpmedel som hanterar min arbetsbörda och hjälper mig slappna av när helgen kommer. Nästa år ska den dessutom se snygg ut, varje vecka. Varför nu det här ens är en viktig tanke att ha säger nog mer om mitt estetiska sinne än någon direkt koppling till min pedagogiska verklighet.

Kalendern måste innehålla en vecka per uppslag. Så jag lätt får en överblick av veckan och så att min attgöra-lista kan vara synlig. Färgen och formen varierar, likaså hur framsidan tillslut dekoreras. Ibland är det foton, förra året min namnlapp, se ovan, som jag tillverkade när alla mina nya elever fick den första lärakännaövningen.

När kalendern väl anländer så är den alltid hett efterlängtad. Julisidorna börjar bli fyllda i den gamla kalendern med anteckningar som berör nästa läsår. Blivande föreläsare är bokade, kontakter till museum är tagna. Nästa läsårs kunskapskrav och syften är fördelade över året baserat på den treårsplan jag sedan tidigare förberett. Allt väntar på den nya kalendern som ska hjälpa mig att hålla tanken klar och lugnet i behåll.

Redan i inflyttningsfasen av kalendern så brukar mitt löfte om att hålla den prydlig brytas. Är alltid så ivrig att få skriva in all information som kalendern ska hålla så jag med lätta tankar och arbetstömd hjärna kan gå på ferie. Viktiga telefonnummer, skolans koder, faktureringsadress och skolans adress samt organisationsnummer hamnar alltid på första uppslaget. Allt lättillgänglig när beställningar ska göras eller kollegor frågar.

Den senare händer ofta, vissa kollegor väljer att inte beställa materialet de behöver alternativt lägger det i ”jag gör det senare” högen för att organisationsnumret eller referenskoden känns som berg allt för höga att bestiga om vägen behöver gå via intendenten på expeditionen. 

Ofta har jag som lärare hört kollegor som påtalar stressen yrket. Känslan av att de inte hinner med eller vet när de ska göra allt som förväntas av dem. Stressen som en självklar del av yrkesvardagen presenteras, något som ibland även förmedlas till lärarkandidater som lyssnar med stora ögon och tankar som kanske vandrar- vad har jag gett mig in på? Ska jag vara helt ärlig så känner jag  sällan igen mig i dessa samtal. Javisst har vi mycket och göra men jag känner alltid att jag har koll för min bästa arbetskamrat, kalender, finns alltid där med en plan och en struktur.  Med kalendern som hjälpmedel behöver jag inte känna att jag ska hålla något i minnet. Tänker jag att det där kommer jag ihåg och gör senare så infinner sig snart känslan av stress och en känsla av oöverskådlighet sprider sig. Jag vet att om jag håller det i huvudet så glömmer jag och första bästa nya arbetsuppgift som dyker upp prioritera jag som viktigast.

Men med kalendern i min närhet kan jag lägga in allt jag behöver göra i en prioritering. Det dämpar min puls, ger mig bra överblick och förmågan att prioritera vad som är viktigt just nu infinner sig alltid.

Jag vet att om de finns i kalendern så kan jag lägga tanken åt sidan och fokusera på här och nu. Jag har överblick- jag har en plan för hur jag ska använda min tid. Jag har min kalender.

Den bestämmer åt mig. Gör jag även en tydlig plan av min tid så kan jag även lätt prioritera om när oväntade saker dyker upp alternativt visa för min rektor att det här fyller min tid om jag förväntas göra något mer. Vad kan jag då plocka bort eller prioritera ner ifall jag blir ombedd att göra nya uppgifter?

Kalendern hjälper mig att använda min tid till rätt saker.

Längst fram i kalendern har jag mitt egna schema. Här står inte bara när jag ska ha mina lektionspass eller vilka möten jag förväntas närvara vid, här för jag även in de saker som jag alltid behöver göra under en vecka. Samtal ska ringas, mail ska besvaras, lektioner planeras, uppgifter kommenteras osv. De stunder på dagen som inte innehåller lektionspass blir fyllda med dessa aktiviteter. Inte för att jag kanske gör dem just när det står i veckokalendendariet men för att ha koll på vad som behöver göras och om jag mot förmodan skulle förväntas ta ytterligare uppgifter så behöver jag prioritera om eller få hjälp att stryka uppgifter som behöver göras.

Kalenders egna struktur i sig hjälpa mig och hålla koll. På de första sidorna fyller jag alltid i  mina olika ämnesplaneringar. Skolåret har cirka 40 veckor. Fyra ämnen ska hinnas med. Enkel matematik ge mig ungefär tio veckor per ämne. Tidsramen hjälper mig att hålla fokus under momentets gång. Det finns alltid mer stoff att fylla på med i mina ämnen . Men tidsramen gör jag viktig för både mig och mina elever, så tidsramen ska hållas. En stor fråga som inleder projekten och ger oss färdriktning under arbetets gång hjälper även till att prioritera om ifall lektionstillfällen bortfaller eller annat dyker upp. Här lägger jag också tidigt in när de ska vara avstämningar under och som avslutning på momentet. Allt får plats i min bok. Därefter tar detaljplaneringen vid, ofta blir det fyra veckors planering i stöten. Det ger mig flexibilitet, kvalitetsfokus och möjlighet att i god tid förbereda nästa moment.

Första veckan på läsåret är bråda tider. En plan för året ska göras när lov och nationella provdatum är fastställda. Tidigare har jag skapat en treårsplan över mina ämnen där alla delar kommer med. Planen underlättar överlämning om jag byter grupp. Den hjälper mig även att veta att jag gör det som förväntas. 

Vilka kunskapskrav ska avklaras under terminen och hur många veckor finns att tillgå? När är det lämpligt med avstämning på momentet och hur faller detta med loven. Allt får plats i min bok. Med den strukturen  så behåller jag mitt lugn och lektionerna vet jag håller den kvalitet de behöver för att jag ska vara nöjd.

Kalendern hjälpa mig i allt det här vecka ut och vecka in. I det finns en idé till varje lektion de kommande tio veckorna där finns även nedskrivet uppgifter som jag ska göra och när jag ska göra dem och till vem. Med kalendern i hand så blir det få överraskningar och den stress som många pratar om hälsa sällan på hos mig.

När de första sidorna är fyllda med de stora ramarna och projektplaneringen inklistrad är det dags för den vardagliga lunken och veckoplaneringen. På min nuvarande arbetsplats är den mesta av min egna planering fördelad på en förmiddag under veckan. Då lägger jag dels en plan för vad som behöver hinnas med på de olika lektionspassen under veckan för att den stora planen ska kunna genomföras i tid. På den planeringstiden ser jag även över vilka möten jag förväntas vara med på och om jag behöver förbereda mig för dem. Allt förs in i min veckoplan.

En trogen färgglad vän är min attgöralistan. Den håller jag alltid medvetet liten och lätt flyttbar. Liten för att den inte ska växa till ett oöverskåderligt berg av anteckningar. Flyttbar för att den förväntas inte bli klar under en vecka utan innehållet pytsar jag in när tid finns och även där att skapa överskådlighet kring vilka projekt som behöver göras direkt och vilka som faktiskt kan vänta. Med jämna mellan rum skriver jag en ny när allt för många projekt blivit överstrukna. Att göra listan hjälper mig att hålla fokus i vardagen och håller definitivt känslan av stress borta.

Längst bak i kalendern kopierar jag upp klasslistor och klistar in. Föredrar de klasslistorna som har rutor. Här är sedan min egna bokföring förberedd. De projekt som jag för in för att ha koll inför stundande summering och betygssättning. Allt finns på ett uppslag, alla elever, alla resultat, väl krypterat så jag förstår men troligen inte många andra. Ett plus här, en sol där och några bokstäver.

Det är min kalendern. Min trognaste kollega och absolut bästa hjälpmedel i vardagen.

När fredagen kommer flyttar jag min att göra lista till nästa vecka. Stryker stolt över det jag hunnit med och följt i min kalender. Lägger kvar kalender på mitt skrivbord, tar en sista blick och lägger sedan ihop den. Där ligger alla mina jobbfunderingar, mina projekt, mina måsten och allt som behöver göras nästa veckan. Prydligt paketerade och väntandes. Själva kan jag göra helg. Träffa mina små, göra äventyr utan planer eller vidare funderingar på jobbet. Allt jobb finns där i kalendern väntandes på mig.

För kalendern är inte bara min trognaste kollega den är också min bästa hjälpreda, tryggaste stressreglerare och strängaste ordningshållare som hjälper mig koppla av och verkligen förstå att jobb det är jobb och ledig tid är otroligt värdefullt för att jag ska vara den bästa person jag kan.