Skoluniform, lösnaglar och ordningsbetyg- att jämföra skolsystem

Jag tillbringar mycket tid på Irland i släktingar sällskap. Ofta hamnar vi i jämförande samtal kring vardag, skola och jobb. Skolstart får mig varje år att häpnas över de otroliga skillnader som våra länder tampas med.

Båda system med samma grundmål- hjälpa våra elever att lyckas och utvecklas så mycket med sina studier som det bara är möjligt.

Sen kommer de stora skillnaderna. Hur gör vi för att ta oss dit?

Att den svenska skolan tampas med en del utmaningar behöver man inte söka länge för att få information om. Men att vi i Sverige skulle prata om de höga kostnaderna som föräldrar har inför skolstart känns oerhört främmande. Eller att jag som förälder våndas inför att klara kopieringskostanderna för barnens skolgång eller hur lunchlådorna ska ordnas under veckan.

Det är inget som är närvarande i diskussionen.

Inte heller diskuteras det om kvarsittning ska ske på lördagar eller om nagellacken som barnet har på sig kommer att bli föremål för avstängning eller inte.

Inför skolstart spenderar en förälder på Irland, för ett barn i motsvarande grundskolan, 500 Euro på måsten så att barnet ska kunna vistas i skolan. Det betyder korrekt uniform så eleven får vara i skolan. Därtill kommer stora utlägg så eleven kan delta i undervisningen exempelvis böcker, pennor, Ipads och allt annat som behövs. Till och med affärerna bistår med checklistor inför skolstart.

Alla som läst Harry Potter serien vet hur familjen Weasley tampas med att försöka få det hela att gå ihop inför skolstarten. Inte minst beskrivs hur Malfoy hånar Ron för hans begagnade kläder och använda skolböcker. Pressen att få pengar till skolstarten skildras även i litteraturen.

Skulle barnet sedan eventuellt få behov av doktor vid en halsfluss behövs också minst 50 euro.

Sen tillkommer de fortlöpande kostade för kopiering, utflykter, simskola och annat som är en del av den ordinarie undervisningen. Allt ska betalas ur föräldrarnas egna ficka under pågående termin.

Mataffärerna i sin tur laddar upp med erbjudanden på sockerfria färgglada drycker och extra stora chipspåsar att skicka med lunchsmörgåsen.

Vissa irländska skolor har även ett systemet med ordningsbetyg.

Varje vecka sammanställs elevernas uppförande i ett formulär som skickas hem till föräldrarna. Har barnet skött läxan väl eller hjälpt till i klassen så blir det en bra intyg för veckan. Har eleven däremot uppfört sig illa, använt brun utan sol eller haft lösnaglar så blir lappen som kommer hem för påskrift mindre trevlig.

På det kan kvarsittning, som utförs på lördagar, utdelas om tillsägning inte räcker. Efter tre kvarsittningar kan eleven stängas av från skolan.

Inget system är rätt eller fel bara väldigt olika.

I min tanke så blir mina funderingar om skolportalens varande eller hackande ljud på tv-skärmen via air-play en intet fråga.

Blir mest bara otroligt nöjd med det jag har och ständigt ta förgivet att både få och ge.

Om vi skulle sammanställa en lista och sätta upp inför skolstart över vad mina elever behöver för att vara i skolan vad skulle då stå på den?

Skulle jag sedan på det försöka sammanställa någon slags lista över vad som skulle rapporteras i ett, som vissa partier lagt fram, framtida ordningsbetyg så blir min tanke helt blank. Skulle jag på fullaste allvar efter närmare sex års högskolestudier i pedagogik och samhällsorienterandeämnen kryssa i rapporter om elevernas beteende och veckovis rapportera det så skulle skolvärlden tappa sin lockelse för mig.

Måste släppa den senare tanken för nu och återgår hellre till listan.

Vad behöver en elev i svensk skola ha för att kunna delta i undervisningen?


När börjar lektionen egentligen?

Ett nytt verktyg jag lagt i min kunskapslåda bara de senaste året är vetskapen om vikten av när en lektion verkligen börjar för mina elever.

Klockan har jag kunnat länge det är inte det. Schemat för terminen brukar mirakulöst lägga sig som en mental tatuering snabbt.

 

 

 

Den stora utmaningen och något som jag först de senaste året förstått vikten av är när jag behöver börja förbereda olika elever inför ett lektionspass?

Just nu jobbar jag med en dynamiska grupp. De flesta har bytt skola många gånger alla av olika anledningar. Vissa har precis flyttat till Sverige och andra har bott här hela sitt liv. Blandningen är total och behovet av anpassningar många.

Det här har verkligen fått mig att tänka på det här med när lektionen verkligen startar. En framgångsfaktorer i min undervisning med den här gruppen har varit just det.

När börjar lektionen för olika individer i gruppen? När behöver de veta vilka förväntningar som passet har på dem? När måste jag börja förbereda de olika eleverna på lektionspasset?

Att som lärare verkligen veta när lektionen börjar är något som gett mig många stunder av funderingar. Jag har verkligen förstått att det är centralt för att få den undervisning som mina elever och jag förtjänar. Består gruppen, som alla gör, av elever med särskilda behov eller om gruppen, som i min skolverklighet just nu,  består av individer som bytt skolmiljö väldigt många gånger så behöver jag som pedagog tänka till några extra gånger.

Vissa lektionsmoment behöver jag förbereda eleverna på i månader innan de faktiskt ska ske. Ibland är det en särskilt viktigt föreläsning, en utflykt eller ett nytt ämnesområde. Andra lektioner börjar på lunchen, timmen innan lektionspasset verkligen ska börja eller vid God morgon-stunden. Ett förberedande samtal om vad som ska ske efter lunch eller senare under dagen. Vissa förberedelser pågår och görs ständigt. Några lektioner börjar precis på klockslaget när schemat säger att nu är det dags. Här är det jag som ledare av passet som måste tänka till. Mina elever som får anpassningen kanske märker att det sker eller kanske inte. Jag märker att det ger resultat och att eleverna lyckas.

Hur förbereder jag mina olika elever bäst så vi alla får den lektion vi behöver för att nå så långt vi bara kan med våra studier?

Vissa elever söker jag fortfarande dagligen upp.  Andra får numera bara en blick och en nick till bekräftelse. En tredje grupp finner trygghet i mina instruktioner på tavlan och den fjärdegruppen som är majoriteten kommer in på lektion sätter sig och är redo.

Lektion är lektion är det något att fundera på? tänker de troligen.

När börjar lektionen för olika individer i gruppen? När behöver de veta vilka förväntningar som passet har på dem? När måste jag börja förbereda de olika eleverna på lektionspasset?

En oerhört värdefull kunskap som jag är förvånad över att jag inte reflekterar över tidigare.

 

 

 

 


Att ge tillbaka ett prov


Eleverna har slutfört ett moment. För ett par veckor sedan hade vi ett stort prov. Jag har samlat ihop allt underlag, gjort min bedömning och eleverna behöver få veta vad den samlade resultatet blev.

Jag är förtjust i matriser. Kryssar i de olika förmågorna allt eftersom momentet fortgår.  När arbetet sedan är helt klart så får eleven tillbaka en i fylld matris. Känns bra att ge dem något fysiskt och eleven i sin tur, den som tar sig tiden, har även en möjlighet att beskåda hur det gått och se vad som saknades för att få ett eventuellt högre betyg. Frågan är nu ;

Vilken är den rätta tiden att ge tillbaka arbetet?

Som lärare är jag klar med momentet. Jag har rättat, bedömt, planerat nästa projekt och är troligen mitt uppe i alla förberedelser som projektets genomförande innebär. Samtidigt är rättningen av det gamla momentet klart. Eleverna måste få veta hur det gick och arbeta vidare ifrån det. När är det bästa att lämna tillbaka?

Jag är fast övertygad om att den bästa stunden för återlämning är precis vid lunch eller dagens slut.

Har märkt genom åren att det här inte är något som alla mina kollegor tyckt vara viktigt eller kanske ens funderat på.

Om jag lämnar tillbaka resultatet vid lunch eller än bättre dagens slut, gärna en fredag, så påverkar inte jag nästa lektion ifall resultatet inte blev vad eleverna hade trott. Skulle eleven bli upprörd så ger jag denne en buffert i tid där den får tycka illa om resultatet eller säkert ibland även mig för jag rättat dåligt eller gjort ett dåligt jobb i undervisningen.

Jo, det är inte helt ovanligt att den första spontana tanken för mina tonåringar bli just så. Karin har gjort något tokigt eller dumt. Inte är det jag, det vill säga eleven, som kanske borde använt sin tid bättre eller utmanat sig själv mer under momentets gång.

Att lämnat tillbaka prov och resultat vid lunch eller vid dagens sista lektion ger även eleven bra möjlighet att få en stund för sig själv med mig för att ställa frågor. Jag får även tid att prata med de jag behöver. Vissa kanske behöver komplettera. Andra har överraskat storslaget i sin utveckling under momentet och behöver få en egen stund för beröm.

Delar alltid ut proven eller resultaten vid lektionens sista minut. En efter en får gå fram och hämta sitt prov och därefter lämna rummet för att söka upp den plats de själva vill för att se på sitt resultat. Det här ger även mig en bra möjlighet att behålla den eller de jag vill ha en stund för mig själv genom att spara deras prov till sist. I ett tomt klassrum kan jag och eleven prata om resultatet eller bestämma när kompletteringen ska göras.

Vissa kollegor genom åren har gett eleverna resultaten direkt på morgonen innan min lektion börjat. Det här har gett svallvågor på min lektion. Eventuellt missnöje och frustration har spillt över på min genomgång och lugnet jag alltid strävar efter på mina lektioner har uteblivit. Inte sällan har jag i stunden tyst förbannat kollegan som gjort något så illa genomtänkt som att lämna tillbaka ett resultat i början av dagen.

Samtidigt förstår jag kollegans perspektiv, den är ju klar med sitt. Den vill bara att eleverna ska få resultatet så de därefter kan jobba vidare.

Frågan här är vad som är bästa för eleven i de här lägena?

Jag är övertygad om min sak. Hur tänker du?

 


Uppdrag i yttre tjänst- vänligen håll avståndet!

Jag åker ofta på utflykt med mina elever. Oftast går det hur bra som helst. Men ibland händer det saker och jag önskade att jag på något sätt kunde signalera till omvärlden;

–  Nu är jag i tjänst. Håll avstånd. Jag har befälet och gör bara exakt som jag säger.

Mina elever går på högstadiet och många har vuxit sig så stora att de nog kan tas för myndiga personer. Men under skoltid är de mina elever och de regler vi har i skolan gäller ju även när vi är på utflykt.

När vi lämnar skolbyggnaden under skoldagen är jag inte längre vilken civilperson som helt. Jag är i tjänst och tar kommandot i den miljön jag nu må befinna mig i. Precis som en polis klädd i civila yrkeskläder sätter på sig en uniformskeps vid akut situation eller en brandman tar kommandot vid en nödsituation. Så gör även jag när jag är i tjänst. Varje rum eller miljö vi besöker blir min arbetsplats.

I de här lägena vore det skönt att på något sätt kunna visa för omvärlden att det här är en person i tjänst som du möter.  Det finns ju aldrig några tvivel om vad en parkeringsvakt eller lokalvårdare har för uppdrag. Men i vissa delar av min tjänstgöring så väcker jag nog en del frågor hos de som befinner sig i min närhet.

Kanske kan jag uppfattas som en gränslös person som ropar ut kommandon i tunnelbanan eller som senast går in på NKs parfymavdelning och höjer rösten.

Vi skulle besöka NK julskyltning som finns på varuhusets utsida. Min kollega sa tydligt till våra elever; – Titta nu på julskyltningen här ute. Några elever tolkade kollegans ord som; – Gå in i varuhuset till NKs parfymavdelning och lukta på alla de goda dofterna. Varav ett helt gäng elever helt enkelt hängde på in i varuhuset.

Hade aldrig trott att jag skulle storma in på just det varuhuset för att höja rösten till 30 ungdomar som hört något som aldrig uttalats. 

Men där jag befinner mig med mina elever där är jag i tjänst. Ingen sätter upp fötterna på pendeltågets sittdynor när de åker med mig. De får sig en tillsägelser. En pendeltågsvagn är lång och de som sitter längst bak i tåget kan omöjligt veta att ungdomarna som blir tillsagda är del av en grupp.

-Jag undrar så vad de vi möter tänker?

Vi många tillfällen har jag önskat att jag  likt polisen hade en keps som jag sa- Lärare i yttre tjänst. 

Vill ju inte att någon ska tro att personen som plötsligt dyker upp och tar befälet i rummet är någon som kanske egentligen borde vara inlagd för observation för att den kan vara en fara för allmänheten.

För oss som är i yrket och har ett tränat öga så ser vi snabbt vilka som är i tjänst och vilka som är civila. Under samma utflykt som vid ovannämnda NK incidenten så besökte vi även Gamla stans julmarknad. Jag hade informerat mina elever att vi skulle samlas på trappan till Nobelmuseet och om de ville något innan samling så skulle en av oss vuxna finnas där under hela besökte. Ståendes där på trappan, inte helt olikt en av de vakter som bevakar Slottet eller SÄPO vakter som finns i vid statsministerns sida, hade jag god sikt över torget och eleverna. Såg där i vimlet en gammal studiekamrat. På hennes blick och medvetna gång så visste jag, trots att hon var helt ensam, att hon var där i tjänst.

– Hej hur går det? Är du här i jobbet?  frågar jag henne fast svaret var givet.             – Javisst, håller koll så alla är där de ska, blev svaret.

Inga fler ord behövde yttras. Hon fortsatt raskt sin medvetna gång. Min tankeläsning är att hon nog tyst förbannade alla som fanns där på marknadstorget som inte såg att hon var lärare och att de genast borde skingra sig och förstå det tysta kommandot:

– Uppdrag i yttre tjänst, vänligen håll avståndet!

 

 

 

 

 


Lämna in eller samla in?

Ska eleverna ta ansvar och lämna in resultatet av deras arbetet eller är det min uppgift att samla in elevernas kunskap?

Javisst ska vi träna våra elever att bli självständiga medborgare och lära sig ansvar. För den stora massan elever så spelar det ju troligen ingen roll. De visar mig vad de lärt sig genom att göra det vi bestämt. Men för dem som det ofta kommer ett gupp i planen eller helt enkelt inte kommer igång, för dem så har det stor betydelse.

Ska ansvar och självständighet tränas när det påverkar betygen eller omdömen?

Kan även tycka att lämna in- tanken blir till en stressfaktor  för både mig och eleverna kring en produkt som ska produceras och lämnas in. Om det blir en stressfaktor för mig och för eleverna varför då ha det?

Ska jag jaga produkter eller samla in kunskaperna hos eleverna?

Jag lutar allt som oftast åt det senare. Då inte att jag springer runt för att samla in uppdrag och texter utan att eleverna vid olika tillfällen visar mig vad de lärt sig. Jag ger dem en dag för kunskapskoll. Ett pass där de kan skriva text. En morgonstund där ett samtal blir tillfället att få visa kunskaperna som var så långt borta dagen innan. Under momentets gång processar vi kunskaperna och bygger upp tankeförmågor. Jag observerar elever och eleverna frågar mig.

De gånger jag vill att eleverna tar ansvar att lämna in så är det en del av en process där elever och jag tillsammans har planerat och tydligt skrivit i ett schema dag för dag vad som förväntas göra.

Tycker inte att det ska bli föremål för betygsvarning om ett arbetet inte lämnat in. Har en kunskap däremot inte visats då är det något annat. Ändå tycker jag mig ofta höra precis det och ibland är jag själv där.

– De har ju inte gjort någonting! Inte en uppgift har lämnats in på hela momentet.

Ofta finner jag mig då plötsligt sökandes efter ett papper eller affisch som ju faktiskt är en produkt och inte faktiskt kunskap. Då är det bättre att jag samlar in kunskap vid olika tillfällen så att produkten inte blir det centrala utan den faktiska kunskapen.

När jag samlar in kunskaper så minskar även möjligheten att det är ett plagiat jag får eller att arbetet är väl generöst i sitt förhållande till copy/paste alternativt att två studiekamrater gjort väl mycket av varandras arbeten.

Att samla in kunskaper ger mig bättre kontroll på inflödet av underlag, eleverna får arbetet gjort och alla får möjlighet till de förutsättningar som ger dem bäst chans att lyckas.

 


Att ha genomgång

Konsten att hålla en genomgång eller ett föredrag är verkligen en konstform. Har precis varit på fortbildning flera dagar i rad och blivit föreläst av både politiker, tjänstemän, kommunikatörer och kursadministratörer. Vissa har föreläst med framgång. De flesta har försökt fylla stunden med så mycket information det bara är fysiskt möjligt. Alla har förlitat sig på powerpoint som ett lyft och förtydligande av det sagda ordet.

Det här har verkligen fått mig att tänka på det här med att ha en presentation för några som är där för att lära något de inte vet sedan tidigare. Ska ärligen säga att jag slutade lyssna på flera av föredragshållarna och istället började fundera på just det här inlägget.

Det här är ju min vardag och något jag gör dagligen. Så hur gör jag då mina genomgångar?

Ska börja med att erkänna, jag tycker att powerpoint presentationer är en snoozefest, det vill säga ofta otroligt tråkiga. Det är inte många som verkligen fått föreläsningen att lyfta. Syftar då på dem som har en bild och sedan några punkter under som kortfattat berättar vad föreläsaren säger i betydligt färre ord. 

Hur gör jag en genomgång som gör att mina elever lyssnar, håller fokus och faktiskt håller ångan uppe hela genomgången igenom?  De där stunderna när fokuset inte bara hörs i form av tystnad utan nästan är greppbart i klassrummet.

Kanske inte som de som höll fortbildningen jag gick på iallafall. Tro mig ämnet var superintressant och de som talade var duktiga meriterade politiker, pålästa och kunniga tjänstemän men inte pedagoger.

Så här tänker jag kring en genomgång. Det här är något jag tycker mig kunna sätta i – det här är jag bra på- facket.

Tänk på inramningen av passet som har genomgång. Jag ser mig alltid som en dirigent som står längst fram och håller taktpinnen. Få saker händer under en genomgång i rummet som inte sker på mitt kommando. Händer något som bryter fokus eller ämnet och som går utanför den tänkta ämnesramen så är jag eller min kollega snabbt där för att hjälpa till rätta.

Genomgången ska kännas som en helhet till arbetsområdet som vi håller på med. Stenar kan visas, filmklipp spelas, föremål skickas runt och frågor ställas. Allt ryms inom genomgångens ramar

Jag förbereder alltid mina genomgångar med att själv exakt skriva ner och måla de som jag sedan kommer att förmedla på tavlan. Dessa är även utmärkta att återanvända. Vissa förberedda anteckningar har lika många år på nacken som min lärarkarriär. För de som behöver anpassningen att få en kopia av mina anteckningar kan även lätt få en papperskopia alternativt fota min anteckningar.

Förberedelsen ger mig själv en bild av vad jag vill säga men hjälper mig även att inte sväva iväg och hålla på längre än den utsatta tiden.

Här vill jag verkligen ge tipset, säg alltid mindre än vad du först tänkt.

Ha hellre fler genomgångar och oftare än att tro att någon verkligen kan hålla fokus länge. Är ämnet nytt så fokusera på huvudinnehållet och skippa helt alla de anekdoter som du så gärna skulle vilja berätta. Ta enbart dem vid ett senare tillfälle eller bara för några som redan landat den information du vill förmedla.

I inlägget Att skapa ett lugn berättar jag om hur jag lägger upp stunden innan genomgången ska genomföras. Den stund som faktiskt är det som verkligen avgör om genomgången blir som jag tänkt och elevgruppen förtjänar.

 Vilket innehåll ska genomgången förmedla och hur hänger det här samman med den stora helheten som vi arbetar med?

Musiken är i gång. Eleverna är på plats redo att anteckna. Jag inleder alltid lektionen med att berätta hur länge genomgången kommer att hålla på att jag är den som till huvuddel kommer ha ordet. Vill någon ställa en fråga eller få något förtydligat så behöver den be om ordet så att alla kan ställa om sitt fokus till en ny person att lyssna till. Samtidigt som tidsramen ges så förmedlas även en kortfattade innehållslig ram. Det här kommer genomgången att handla om.

Att ge en tidsram hjälper många av mina elever som kan ha svårt att sitta still och hålla fokus samt de som vill veta vad som händer sedan. Tidsramen håller jag sedan fasta vid. Det är otroligt viktigt. Håller jag tidsramen så ger jag goda förutsättningar även för den aktivitet som kommer efter vare sig det är fortsättningen på min egna lektion eller att någon annan ska ta över gruppen. Att ta bort värdefull paustid för eleverna är inte att vilja någon väl. Det försvårar för nästa moment på den egna lektionen alternativt kan ge en konfliktartad start för nästa pass.

Mina elever förväntas alltid anteckna det jag själv skriver och ofta ritar på tavlan. Efter att själv vid flertal tillfällen lyssnat och tittat till den oerhört insprirerande Anna Tebelius Bodin så känner jag mig så rätt när jag tillsammans med mina elever skapar våra anteckningarna, jag gör samma sak som dem. Minns väl första gången jag såg Anna Tebelius Bodins första gången och hon fyllde tre stora kartongblad med bilder på hjärnan och dennes förmågor samtidigt som hon pratade.

Samtidigt som jag skriver så skapar även eleverna sina anteckningar. Det här är något de successivt får lära sig under tiden vi jobbar tillsammans. I början så blir det att allt jag skriver och ritar på tavlan är det som de förväntas anteckna själva. Genomgångarna är då korta men innehållsrika. När årskurs 9 närmar sig är genomgångarna påtaglig längre och så vet eleverna själva vad som är relevant för deras egna projekt och antecknar utifrån det.

För att göra anteckningarna viktiga så behöver alla visa för mig att anteckningar gjorts innan de lämnar rummet oavsett om anteckningen är digital eller skriven på papper, en målad bild eller en tankekarta.

Alla förväntas vara aktiva utifrån sina förutsättningar under föreläsningen. Anteckningarna får de sedan ha med sig vid projektavslutningar och vissa avslutande prov, även det för att göra dem viktiga och något som det är av stor betydelse att lägga extra arbete kring.

Svåra ord skriver jag alltid ner och förklarar noggrant. Här kan vi stava tillsammans och verkligen lägga tid på att grunderna förstås. Är orden en del av en begreppshelthet så ritar jag alltid också det begreppet. Enkla vulkaner, heliga böcker, kartor eller historiska personer, allt ritas i de enklaste skisser på whiteboarden under genomgången.

Det här tycker jag bidrar till att de lyssnande faktiskt behåller sitt aktiva lyssnande. Jag vill ju att de som lyssnar är aktiva under hela passet. Ibland kasta jag ut en fråga eller ber eleverna om ett sammanhang. Populärt är alltid att  dra paralleller till gemensamma upplevelser vi har eller kommer att få alternativt att kort berätta om något personligt som relaterar till genomgången.

Där är mina tankar om en genomgång, som alltid förberedelsen är grund till om utfallet blir som jag tänkt. Håll innehållet kortfattat och låt eleverna vara aktiva lyssnare.


Keps,mobil och jacka- välkommen på lektion!!! (Anpassningar del 3)

Under hela min lärarkarriär har kepsen och senare mössans vara eller icke vara varit en mycket närvarande fråga. Diskussionen har funnits kollegor mellan, i tidningar och media i stort samt med de personer som jag privat mött och fått veta att jag är lärare.

Får de verkligen ha mössa och keps i klassrummet?

Har själv alltid flaggat för kepsen på och mössan likaså. Till viss del för att jag nog alltid velat se mig själv som en inkluderande person men även för att jag helt enkelt tänkt, det finns större och viktigare strider att ta.

Nu med mer erfarenhet och förhoppningsvis lite mer klokhet på det så har jag även insett att kepsen, mössan och bubblaren i sammanhanget- luvan- är en trygghetsfaktor inte ens värd att diskutera. Klart eleverna får ha det på sig. Solglasögon är en annan diskussion, om de inte behövs pga synnedsättning eller annan ögonrelateradorsak så ska de av. Dina ögon vill jag se. Märkligt nog ska jag erkänna, på skolan där jag jobbar nu är kepsar, luvor, mössor en intet fråga- ha dem om du vill. Ska sanningen fram så har jag nog aldrig varit på en skola som har så få elever med något på huvudet.  Bland de vuxna däremot där finns alla varianter av huvudbonader ständigt närvarande.

Jackan, ja vad ska jag säga. Inte är det fräscht och det kan inte heller vara bekvämt.

I skolresturangen ska den naturligtvis av, olika miljöer olika villkor. Men i klassrummet, nej inte heller där tar jag diskussionen om jackan. Ibland tar jag helt allmänt upp samtalet kring pubertet, kroppens förändringar och allmän hygien men diskussionen om jackan nej. Faktum är att även här så utan diskussionen så är det förvånansvärt få som faktiskt behåller den på. På vår skola har vi istället både kuddar, sittkuddar, fåtöljer och filtar om någon känner att de fryser eller vill gosa in sig för en stunden.

Mobilen- få ämnen väcker väl så starka känslor i skolvärlden som den privata världen i samtal om skolan som mobilen.

På  min skola har vi också olika lösningar. Vissa årskurser samlar in, vi samlade in en period i våras för att markera att det sociala chattandet ställde till för mycket oro i elevgruppen. I dag har eleverna fri tillgång till sina mobiler om det funkar. Funkar det inte så tar jag definitivt samtalet.

Din mobil stör genomgången, ditt lärande, dina årskursskamrater eller vad det nu må vara. Jag föreslår att jag kan ta hand om den resten av lektionen alternativt att den läggs undan så att varken elev eller andra störs av den igen. Båda alternativen brukar accepteras lika ofta.

Ibland tar jag mobilen och lägger den längst fram i klassrummet så eleven vet var den är, ibland stoppar eleven den i fickan och ibland stängs den helt enkelt av.

Är relationen med eleven där så blir det aldrig ett större problem. Javisst kan jag se att den stör elevernas lärande och visst kan jag förstå att den är många gånger mer spännande än min genomgång av grundlagarna. Men jag ser hellre att eleven lär för livet än att jag punktmarkerar med förbud. Att ta samtalet om vad kunskaper ska användas till och vilka konsekvenser fel prioritering av tid leder till ger ofta mycket mer. Alla vill lyckas med sina studier och används tiden fel så blir de egna studierna lidande och de argumenten förstår majoriteten av mina elever.

Vissa elever vet jag dessutom tar hjälp av sin telefon vid genomgångar genom att sitta och måla i en app eller spela enformiga spel för att på så sätt faktiskt ta in och lyssna hela genomgången igenom. Skulle jag som lärare i dessa lägen ta bort telefonen så tar jag även bort den elevens möjlighet till inlärning och då är jag väldigt tokigt ute i min förmåga att anpassa och få eleverna att lyckas. På senare tid har introducerandet av stressbollar, kuber och annat pill-material fått eleverna att själva lägga bort sina mobiler och istället haft händerna fullt pysslandes vid genomgångar. Allt utan tjat och övertalande från min och kollegornas sida. 

Hörlurar däremot-  under genomgång och i samtal ska de alltid av, visa att du är med i samtalet eller genomgången.

När samtalet eller genomgången är slut så använd gärna hörlurar om de hjälper dig i dina studier. Skulle jag däremot märka att valet av musik eller justering av volym upptar hela din tid så tar jag gärna samtalet återigen.

Så är kepsen och jackan på med mobilen i handen, välkommen på lektion!!!


Anpassningar del 2- många olika språk i ett klassrum


Jobbar på en skola där många olika språk samsas. Vissa elever har varit här hela sitt liv, andra i tre år, några kom i mars och några kom i augusti. De flesta pratar mer än ett språk hemmavid. Språkbasen är således väldigt varierad.

I samhällskunskap använder jag helst material som samhället själv har producerat. En extra bonus som jag märkt sedan jag började jobba på den här skolan är att majoriteten av de språk som mina elever pratar faktiskt finns som översättningsval på myndighetssidorna. Något som underlättar enormt när eleverna precis anlänt till Sverige och det svenska språket är långtifrån så stort som det behövs för att delta i undervisningen på samma villkor som de andra i gruppen. Till dem kan jag ändå ge uppgifter om den svenska demokratin, diskrimineringsgrunderna och Sveriges grundlagar. Toppen helt enkelt. Även Om detta må ni berätta finns på de språk som majoriteten av mina elever behärskar.

 

Att anpassa behöver således inte vara särskilt knepigt. Lärplattan lär sig eleverna behärska på några minuter och sedan så blir de väldigt självständiga på sidorna där deras hemspråk finns.

I veckan så kom dock ett gupp i flytet kring språken. Två elever pratar språk som finns på den europeiska kontinenten men inte i de översättningar som våra myndigheter gör. Att ett av språken dessutom har eget alfabet underlättade inte dilemmat.

-Jag förstår inte det här Karin, sa eleven, vad ska jag göra?

-Oj, jag trodde jag tänkt på allt. Hur gör jag nu?

Materialet fanns inte på ryska. Ryska behärskar jag definitivt inte och alfabetet de använder är helt obegripligt för mig. Vad heter det här på ryska? Kan inte mitt i allvaret låta bli att börja skratta lite.

Hur mycket jag än försöker att anpassa och förbereda så är det så lätt att glömma något.

Ropar till mig kollegan i rummet för att höra hur dennes ryska kunskaper är och även hon ler, nej det går lite utan för min kunskapsram.

 

En elev tittar ut från en av rummen och säger glatt.

-Jag kan ryska.

-Kom kom sa jag, vad heter det här på ryska?

 

-Inte vet jag svarar eleven. Jag har inte gått i rysktalande skola och kan inte skolorden. Den var svår…

– Ja, jag förstår det, det här är inte enkelt. Hur gör vi nu?

Två andra elever dyker upp med sina lärplattor. Ryktet har gått på hemvisten, Karin har problem.

-Här Karin! Så här skriver man ordet på ryska. Men vi vet inte hur man uttalar det, säger de undrande.

Jag svarat med ett fnissigt leende;

-Nämen vet ni inte det- de var konstigt, sa jag skämtsamt. Men helt fantastiskt att vi kommit en bit på vägen.

Visar för den ryskspråkiga eleven som skiner upp. Lite förvånade över allt som hände runtomkring och skratten som vårt bekymmer gav. Vi skrattade ju inte åt någon utan åt situationen. Karin är helt villrådig och fler elever kommer till hjälp. Samtidigt som ingen av oss egentligen vet hur vi ska hitta informationen på ryska.

Nu har vi kommit ett steg på vägen, nästa fundering. Hur hittar vi tillförlitlig information på ryska om det vi behöver? Fungerar Wikipedia? Mina teknikkunniga elever visar på råd och hittar det ryska wikipedia, den rysk och svensktalande eleven kommer till undsättning.

– Jo, det här blir en bra text.

Puh äntligen i hamn. Vi jobbar med ett otroligt allvarligt och viktigt ämne med men mitt i allvaret utbröt en stund av pedagogisk förvirring och glada skratt när alla inte kunde jobba och ansvariga lärare helt enkelt inte visste på råd.

Tillsammans fixade vi det, några med hjälp av sina språkkunskaper, andra med sina teknikkunskaper och de två ansvariga lärarna fnissandes över hur det kan gå när vi i vår iver att göra bra anpassad undervisning missar en viktig detalj som inte kan lösas utan att vi faktiskt kan ryska.

Av eftermiddagen bär jag fortfarande med mig ett stort leende och i eftertanken att en stund som började med en miss av mig ledde till fint samarbete och möjlighet att använda kunskaper hos eleverna som inte alltid får utrymme i vardagen.

 

 


Anpassningar- mycket för få eller lite för många?


Ordet anpassningar kan få oss lärare att svettas floder. Ett till papper som ska fyllas i mer uppgifter som ska göras till en redan överfylld attgöralista. Ordet anpassningar åt sidan och istället fokus hur jag lägger upp mina lektionspass så blir anpassningarna några av de verktyg jag under åren lagt i min verktygslåda.

Ständiga finslipningar så att alla pass jag gör anpassas  för att passa de allra flesta. Här är en handfull anpassningar som ständigt följer mig i min undervisning.

  • Något som har högsta prioritet där jag bedriver undervisning är lugnet. Här är det inte den totala knäpptystnaden jag strävar efter utan den arbetsro som gör att studiefokuset kan hållas. För att skapa lugnet så är det oerhört viktigt att sätta ord på det självklara. Var förväntas av dig under genomgången?  Hur begär du ordet?
  • Allt material som behövs tillgängligt för mig och eleverna innan passet börjar. Material som både kan läsas, tittas, översättas och lyssnas på. Ger jag alla tillgång till material med möjlighet till olika studievariation underlättar jag för både mig och eleverna. Mer om det i nästa veckas inlägg. 
  • Få, tydliga och begränsade uppgifter. Eftersom jag undervisar på högstadiet så är allt vi gör indelat i tre olika svårighetsgrader ständigt. Varje uppgift kan växa i tre olika riktningar. Oftast är dessa i sin tur indelade efter vecka och pass. Allt för att begränsa så att det som ska läras inte känns som ett oöverstigligt berg. Känslan av att faktiskt också blir klar och se att det finns ett slut på uppgiften underlättar även.
  • Varje  lektion ska ha ett tydligt mål och syfte. Inte att jag varje gång pratar om läroplanens syfte och mål utan mer att varje lektion har en ram. Idag pratar vi om diskriminerginsgrunderna eller de svenska grundlagarna. Tillsammans ska vi lära oss att förklara tydligt och ge exempel eller se vilken av grundlagarna som har mest betydelse i din vardag. Till det så inleder jag alla arbetsmoment med att lyfta ut ord som är viktiga och samtidigt kan vara nya och eller knepiga att förstå. Här bistår även vår fantastiska specialpedagog med bildstöd för att ytterligare förtydliga för alla.
  • När passet väl är igång är det viktigt att ha tydliga tidsangivelser. Här fick jag senast i veckan feedback från samma specialpedagog att det här kan förtydligas ytterligare. Efter observation i klassrummet märktes det att när passet gick in på halvtid så var det många i gruppen som fokuserade på när pausen skulle komma för de var inte angett på tavlan som inramning av passet.
  • Slutligen och för mig en återkommande bekräftelse och för eleverna en möjlighet att i begränsad form visa vad de kan. En kunskapskoll eller temperaturmätning. Hur har veckans kunskaper landat? De här är korta och återkommande avstämningarna där eleverna får visa vad de kan. När avstämningarna kommer ofta och är tydliga så ger det många möjlighet att lyckas. Ett extra knep jag tar till är när gruppen är ny så lägger jag nivån på dessa så att även den elev med minst förtroende på sig själv lyckas. Förvånade tittar eleverna på mig när jag förtroligt berättar att det här gick hur bra som helst.

-Va? Klarade jag mig, blir ofta svaret. Javisst, lita på dig själv, det här kan du.

Därefter så märker eleverna att om de gör vad de ska när vi jobbar på lektionerna så fixar de kunskapskollerna utan större bekymmer och kunskapsbasen när det börjar dra ihop sig till slutmoment är precis där den förväntas vara.

Så en handfull anpassningar för alla ger de allra flesta möjlighet att lyckas.


Kris, kaos, det värsta…

Ofta ofta hör jag ord som kaos, kris och det värsta jag sett, senast idag i samband med rapporteringen av prisutdelningen vid helgens Kristallgala. Medias rapporteringar om mycket är fyllda av ord som kris och kaos, nu särskilt kring valet.

På min egna arbetsplats så tycker jag mig också höra ord som kaos, kris och det värsta.

Vad står egentligen bakom de orden?

Vad förmedlas egentligen när någon yttrar de orden? Vad tänker mottagaren som hör orden? En elev som i förbifarten hör ett ord som kaos? En vårdnadshavare som väntar på ett möte och överhör skolpersonal prata kris. Vilka historier förmedlar de sedan vidare?

Hur är det att höra dessa ord? För mig som är mer åt det fyrkantiga hållet som person och tar orden för vad det faktiskt står för bokstavligen så blir det stora ögon när jag hör dessa ord. Inte för inte tänker jag;

– Oj, Vad var det egentligen som hände på den lektionen eller utevistelsen?

När jag sedan hör historien bakom orden så blir jag ofta förvånad, är det verkligen kris, kaos och det värsta som skett som förmedlas? Aldrig hittills har historierna matchat det som ordboken skulle förklara orden med.

Ett scenario då jag tänker att det verkligen skulle vara kaos och kris är om brandlarmet oplanerat går. Med brandlarmet tjutande får en elev med diabetes lågt blodsocker, en annan ramlar i trappan och den tredje får en panikattack samtidigt som tre andra elever börjar slåss.  Då skulle det vara kaotiskt en stund helt klart innan någon vuxen tar kommandot och tar riktning på händelsen. Har hittills aldrig varit med i en sådan situation tack och lov. Men ändå hör jag orden kris, kaos, det värsta ofta i samband med vardagliga situationer.

Vissa ord är modeord helt klart, så att säga sade var och varannan person för ett par års sedan i varje mening. Idag är det mycket som är fantastiskt och magiskt. Sen kommer ord som kris och kaos, är de också modeord för tiden?

Är det stunder när jag känner att jag inte har riktigt koll? Ja, de är läskiga och kommer med jämna mellan rum. Men är det kris och kaos? Nej, mer en stund som väntar på mig att ta vuxenansvar och leda situationen i en riktning.

Är det när det kommer stunder som jag inte förväntade mig? Då är det ju varje dag och varje stund i skolan. Men att kalla det kris och kaos? Nej, håller inte med.

Ibland går händelser över styr, men är det kaos? Ibland hinner jag inte att helt förbereda en lektion och det blir lite rörigare än jag vill, är det kris? Ibland blir det en konflikt i matsalen och tonläget höjs, kan jag beskriva det som det värsta jag sett?

Jag tycker det är oerhört viktigt att sätta ord på det som sker för vad det verkligen är. Vi i skolans värld behöver verkligen inte måla upp ändå fler bilder av en skolverklighet som inte påstås fungera. Det sköter alla förståsigpåare och de som faktiskt inte befinner sig i vår verklighet så bra åt oss ändå. Från skolans håll tycker jag vi ska ta makten över berättelserna från vår vardag och sätta ord på saker som de verkligen är. Oftast fantastiska möten och stunder som sker varje dag på tusentals platser runt om i våra skolor. Skoldagar fyllda med spännande lärande, nya möten och nya upptäckter. Det är fantastiska historier att berätta.

Bästa, roligaste, mest positiva


Att gå in i ett rum- hur gör vi det?

Att sätta ord på det som kan tyckas självklart är en given framgångsfaktor i min undervisning. Men att formulera för mina kollegor och elever hur man går in i ett rum och anpassar sin ljudnivå efter pågående arbete – hur gör jag det? Ska jag göra det?

Som jag tidigare skrivit om så har jag oerhört sociala elever. Varje morgon har de genomgående hälsningsritualer. De kramas, High five-as, axelkramas, kindpussas i det oändliga. Kommer någon sent börjar ritualen om. Har någon varit sjuk hälsas det grundligare. De flesta förstår att det räcker en gång per dag. Andra gör det varje gång de ses. Några fortsätter gladeligen sina hälsningar vid sen ankomst även inne i lektionssalen under pågående genomgång. Det här är naturligtvis inte okej och har varit föremål för en del diskussion och frustration.

Att gå in i ett rum när arbete pågår hur gör man det?

Hur lätt är det att känna av stämningen i ett rum du går in i och sedan anpassar dig efter det?

Det här någonting jag måste sätta ord på och hjälpa mina elever med i undervisnings relaterade situationer. Både när de går in i ett klassrum men även när de lämnar ett rum och kommer in i ett annat sammanhang.

Kan ibland bli både arg och häpen över vissa elevers och även ibland kollegors totala oförmåga att känna av rummet de kommer in i.

-Karin jag ska bara hämta? Ligger min iPad här? Skulle du kunna komma en stund Karin? Frågorna och orsakerna till ankomsten i rummet är alltid många. Till de elever som sitter i rummet och upplever de jag upplever av att bli störd säger jag ofta: – Gör inte så, gå inte in i ett rum och börja prata högt utan att du känner av stämningen i rummet.

Hur gör vi vuxna?  Hur gör jag själv?

Ofta känner vi nog att de vi ska säga och göra är det viktigaste som finns och går naturligtvis före de elever som visar att de behöver hjälp, eller? Vilken ljudstyrka har vi när vi går in i rummet. Hur pratar vi? Vilka förebilder är vi. Kan inte säga om mig själv, det får andra göra, men ibland kommer jag på mig att tysta kollegor…

Det här är både lätt och svårt.

Gjorde själv en ordentlig blunder här om veckan. Full av energi gick jag en runda kring skolan för att påminna mina kollegor om att i sin tur påminna eleverna att det var elevråd. Kom in på en hemvist och hälsade med hög och tydlig stämma. Hej på er! En klok kollega var snabb och hystade ner mig. Du pratar väldigt högt Karin.  Som jag skämdes. Jag så många gånger bett kollegor och mina elever att vara tystare. 

Bad om ursäkt till kollegan. Tog datorn och började på det här inlägget.

Det är är ju riktigt svårt. Hur ska jag dels själv komma ihåg att känna in ett rum som jag går in i och hur ska jag lära både elever samt kollegor att det här är en oerhört viktig komponent i att skapa studiero i vardagen.

Hur ska vi göra när vi går in i ett rum?

 

 


Ny i yrket- vad ska jag tänka på?

Ett mail kom till mig. Karin jag har följt din blogg och jag börjar min första lärartjänst i höst, tar min examen nu i vår. Vad ska jag tänka på?

Ärad över frågan och förtroendet började jag fundera, vad är det jag gör när jag får en ny grupp? Vilka tips vill jag ge någon som ska börja sin första tjänst? Hur ska jag tipsa någon som börjar från början, som ensam bland öar i en skärgård. Åt vilket håll ska jag börja simma? Jag kom fram till den här listan, säkert kan den kompletteras och säkert är den inte för alla men så här tänker jag.

Först ett stort gratis till att utbildningen är klar. Välkommen till ett härligt yrke som ger något alldeles extra varje dag.

  1. Innan eleverna kommer, skaffa en kalender ett fantastiska hjälpmedel. Klarar mig inte en dag eller knappt en lektion utan den.
  2. Skaffa något fint till dig och ditt skrivbord. En personlig sak som påminner dig om att du landat ditt första jobb och som symboliserar alla dina förväntningar.
  3. Gör en planeringsram över läsåret, gärna även en till som sträcker sig över hela den tid som du ska arbeta med gruppen, ofta tre år. Här kan du säkert få hjälp av kollegor på skolan men tänk även efter själv, titta ordentligt i läroplanens kunskapskrav och syftestexter. Vilka ämnen ska du undervisa i? Vilka kunskapskrav behöver du hinna med? Hur länge får du arbeta med respektive ämne? Därefter kan du börja med HURET. Det är lätt att inspireras och se alla roliga projekt som finns. Men du gör klokt i att stoppa och se till ramen först.
  4. Gör ett personligt schema. Hur ska du fördela din tid när du inte har lektion? Tänker du använda förtroendetiden hemma eller gör du den på jobbet? Vad är det du faktiskt är anställd att göra? Ofta kommer det många förväntningar med yrket som faktiskt inte är något som egentligen ingår i tjänstebeskrivningen. En lärare kan jobba hur mycket som helst, det är upp till dig att vara professionell och faktiskt sätta ramarna både för dig själv och för din omgivning. Otroligt viktigt!!!
  5. Vid terminsstart; Börja med att arbeta med gruppen. Vilka förväntningar har du på klassrumsklimatet och arbetsmiljön? Det här är viktigt att förmedla till gruppen, vilka tankar har du? Hur ska eleverna begära ordet? Hur ska eleverna sitta? Vilka rutiner ska ni ha när arbetspasset börjar och när arbetspasset slutar? Här kan du även vara tydlig mot vårdnadshavarna att du jobbar bara exempelvis mellan 8-16 och att de inte kan räkna med att du nås efter den tiden. Lämna aldrig ut dina privata kontaktuppgifter.
  6. Lär känna dina elever professionellt, vilka behov har de? Vilka styrkor har dina elever? Vad har de med sig sedan tidigare i form av kunskap och skolerfarenhet? Gör övningar där du får höra deras tankar men som även gärna får mynna ut i fina dekorationer av klassrummet. Här är Unicefs material toppen att tillgå, ett klick bort och massa bra färdigplanerade lektioner för alla åldrar. Barnkonventionen, värdegrund, pyssel och alla kan delta. Toppen! Namnskyltstillverkning är också bra övningar, du får lära dig namn samtidigt som eleverna kan dekorera skyltarna med personliga tankar som sedan förmedlas individuellt eller i helgrupp.
  7. Försök identifiera de elever där det är viktigt att du snabbt får en relation även till hemmet. Sträva efter att första kontakten med hemmet ska vara ett möte där ni får hälsa och lära känna varandra. Sedan hur mötet går till eller hur långt det är spelar ingen större roll, kan mycket väl räcka med ett handslag första dagen på terminen.
  8. Berätta för eleverna om den ram som du satt upp för läsåret, ge lite försmak på vad ni ska göra. Det både hjälper de som behöver god framförhållning och skapar försmak inför kommande projekt.
  9. Låt dig själv vara ny. Hoppa inte på att gå med i massa utvecklingsgrupper på skolan. Din rektor ska hjälpa dig så du får en mentor som har tid för dig och dina frågor. Gärna någon som är en bit från din undervisningssituation så era möten inte blir att fixa vardagliga praktiska bestyr.
  10. Så fort du får ett mailkonto. Skapa en mapp som heter beröm. Där ska du samla alla dina meddelanden där du fått positiv respons för något du gjort. Vissa kan innehålla något så enkelt som ett tack. Ovärderlig källa till positiv energi de dagar som kanske inte går som du tänkt.

Det här är mina tips för att få en bra start i yrket.

Stort lycka till Karolina, faktumet att du faktiskt ställer frågan visar att du förstår mycket av yrkets komplexitet samtidigt som du är villig att höra och lära för att ge dig själv en så bra start i yrket som du bara kan.

 


Hur gör jag det här?


60 nya elever, mer än tio avlämnande skolor, fyra ämnen och ett läsår innan jag ska betygsätta allt mot årskurs 6 kunskapskrav. Hur gör jag det här?

Som högstadielärare så har årskurs 6 varit en bubblare som kommit och gått genom åren. Ibland har jag undervisat en grupp oftast inte. På min nuvarande arbetsplats, en nystartad skola som bygger från de lägre åldrarna, så är årskurs 6 den näst äldsta gruppen vi har.

Terminsstart i augusti 2017. 60 nya elever, mer än tio avlämnande skolor, fyra ämnen och ett läsår till jag ska betygsätta eleverna mot årskurs 6 kunskapskrav. Hur gör jag det här?

Att försöka kontakta alla avlämnande lärare och skolor för att se hur långt eleverna kommit var inte ens i min tankevärld. För många skolor, för många kunskapskrav, för många elever. Hur ska jag komprimera och samtidigt få med vad de behöver för att ta till sig dels kunskapskraven i årskurs 6 men även förbereda dem så de är redo för att studera mot kunskapskraven årskurs 9?

Det blev kring historia som jag var tvungen att tänka till ordentligt. Hur ska jag få det här överblickbart och möjligt? Ofta tänker jag tack och lov för min erfarenhet och den tid vi fick och la ner när nya läroplanen kom kring kunskapskrav, syfte och centralt innehåll. Hur ska jag sålla i innehållet när jag har ett läsår på mig att fixa tre års arbete? Jag beslutar att se till årskurs nio. Vilken är den bästa repetitionen av det som de förväntas kunna i årskurs sju som jag kan ge dem nu?

Landade i tanken att vi ska läsa historia med musiken från musikalen Kristina från Duvemåla som inramning.

Fem nedslag i historien från 1800-talets början till 2018.

  • Rättigheter
  • Utvandring
  • Styrelseskick
  • Industriell revolution
  • Jordbruk

En rubrik per vecka. Läsa, lyssna, skriva, se och diskutera. Frågor att besvara, texter att läsa och lyssna, bilder att se på. Svåra ord att klura ut och lära.

Med Kuben på skolgården blev slutmålet givet: Vad har möjliggjort ett rättvisare samhälle 2018?

Musikalen kändes given direkt som inramning av projektet. Varje lektion ska inledas med en sång ur musikalen. Här blir det många vinster; en introduktion av Vilhelm Mobergs fantastiska epos, lugnet som musik ger i början av lektionen, en historia att berätta som binder samman nutid och dåtid. Slutligen många nya personer att lära känna Kristina, Karl-Oskar, Robert och Ulrika.

Historien kommer till liv med karaktärerna i boken. Ulrika, vilka rättigheter saknade hon? Ryktena som spridits om henne. Den ensamstående modern. Avsaknaden av religionsfrihet och möjligheten att bryta med sitt förflutna.

Kristina som inte ville åka- vem vill egentligen utvandra, lämna sitt hem oavsett hur otryggt det än kan vara. Elevernas erfarenheter och historier ger hennes sorg och längtan nya dimensioner. Vad är det som får människor att ta beslutet att lämna sitt hem, sitt land och det som de känner igen?

När sedan Kristinas förtvivlan över att ha förlorat sitt barn, sitt land och tvivlar på sin tro är det helt tyst av intensivt lyssnade. Budskapet har gått fram. Världsläget både i klassrummet och i medierna gör verkligheten mer påtagligt. Den lektionen är det inte bara jag och min kollega som har en tår i ögonvrån.

Genom Robert får vi lära känna drömmaren som vill bryta mot de gamla traditionerna och måstena. Han vill inte underordna sig den gamla ordningen och den gamla världens styrelseskick. Vad är det som får oss att drömma och vilja bort- då och nu?

Med Karl Oskar ord …här fanns bara vildgräs fanns bara bete åt hjort och rådjur och älg  Nu växer här vete, korn, råg och potatis, allt tänkbar gröda… kommer självförsörjningen och jordbruket in. Hur har inte jordbrukets enorma förändring påverkat möjligheten till ett rättvisare samhälle idag? Diskussioner om mark där det gamla möter det nya, traditioner går i kollision med lagar.

Projeket känns lyckat. För varje pass som går så växer intresset och elevernas lyssnande och engagemang blir påtaglig. Inramningen med musikalen blev väldigt lyckad. Först tyckte många att musiken var lite konstig och historien kändes främmande. Men allt eftersom lektionerna gick märktes det att historien engagerade och sången väckte frågor.

Vid ett tillfälle landande vi i en diskussion om den öppna spisen. Präriens drottning hade inlett lektionen. Vad är egentligen en öppen spis undrade några? Så här är det i mitt hemland sade en annan. Så här är det på mitt lantställe säger en tredje. Jag tar fram en bild av en öppenspis. Hur viktigt är inte spisen i ett hem? Hur viktig var inte spisen i hemmet förr i Sverige och än i dag i andra länder? Spisen som värmekälla, spisen som trygghet, spisen som matlagningsplats. Den diskussionen blev den mest otippade och samtidigt mest minnesvärda.

När projektet gick mot sitt slut summerade min ämneskollega och jag arbetet och vi var båda nöjda. Svenska ämnet hade fått ta sin plats, historien har fått liv och mött nutiden. Momentet kom i hamn med flaggan i topp. Tre års studier sammanfattade i en termin.

Vad lärde jag mig av det här? Fick bekräftat igen att lita på det jag kan.

Ta ett beslut, ta riktning och sen köra på det.

Jag är nöjd och har gjort det jag kan för att få mina elever att lyckas så långt det bara går. När jag sedan ser över resultaten så bekräftar de min nöjdhet. Eleverna har förstått, lärt och dragit sina slutsatser om vad som möjliggjort ett rättvisare samhälle 2018.


Dagar att fira? Är det vårt uppdrag?

Vilka dagar och högtider ska vi i skolan uppmärksamma i undervisningen? Födelsedagar, morsdag och kanelbullar är de en del av vårt uppdrag?

När min pappa var sju år gammal så dog hans pappa i en cykelolycka. Pappa har berättat att han som sjuårig tog det hårdast just då att han på sin första skoldag var tvungen att vara hemma för det var sorg i familjen. Allt efter tiden gick fick pappa såklart gå i skolan och uppleva det han längtat efter. Han har inte berättat så mycket om sorgen efter sin far men en historia direkt kopplat till det har han ofta återkommit till. Den första terminen på hans första år fortlöpte. Det blev november och farsdag.

 

Alla barnen i klassen förväntades göra ett kort till far som uppmärksammade far på hans särskilda dag.

Således även min pappa.  Ambitiös och ansvarstagande som jag imbillar mig att han var så tog han sig an övningen. Han satt där, sju år gammal, och ritade sitt farsdagskort till en pappa som inte längre fanns.

Nu som ni förstår är det många år sedan som min pappa gick i skolan och jag skulle hoppas att historier som dessa inte längre behöver berättas. Men faktum är att sedan jag själv blev mamma och barnen började på förskolan så har små kort dykt upp ämnade till mig, senast i anslutning till Internationella kvinnodagen.

Historien om min pappa blir så aktuell. Bara förra året så var det en kollega som tänkte uppmärksamma morsdag och frågade faktiskt mig och jag hade några idéer. Vill inte vara den som säger nej och pratar omkull en kollega med en idé men jag kunde inte låta bli denna gång. Berättade historien om min pappas första termin i skolan. Tanken att uppmärksamma morsdag lades snabbt ner.

Vet jag att alla barn har en far som de vill uppmärksamma? Hur vet jag att även fast de har en mamma att det faktiskt är en snäll mamma? Hur vet jag när det är dags för födelsedagar att barnet som fyller år verkligen vill firas eller att det ens är en dag som de vill bli ihågkomna på?

Sen kommer de dagar som inte är direkt uppmärksammade i läroplanen-  Allahjärtans dag och Halloween. Den tidigare får mig bara att tänka på alla de som kanske så gärna vill ha den där rosen eller kortet men faktiskt inte får den. Kring Halloween så är det en dag som blir direkt problematisk för vissa barn att delta i undervisningen på grund av deras trosuppfattning. Har vi inte läroplanen i ryggen som uttryckligen benämner något varför uppmärksammar vi då dagen?

Att ha elever i gruppen som lever med en övertygelse eller är uppväxta i en tradition som är en klar minoritet i samhället utmanar mitt normkritiska förhållningssätt ordentligt.

Är jag så inkluderande i min undervisning som jag önskar.

Tänker särskilt på när jag senast undervisade i religion och jag visste att i gruppen fanns det ett par elever som har en trosuppfattning som ofta inte tillåter studier av andra religioner. Det blir då oerhört viktigt för mig hur jag lägger orden och förbereder mina uppgifter så att även de kan delta på samma villkor som de andra.

Jag uppmärksammar numera bara särskilda dagar som är direkt relaterade till läroplanen.

Tidigt på läsåret kommer dagen som alltid ger mig ett leende på läpparna. Geologinsdag är en personlig favorit som redan på vårterminen kan börja förberedas. Falukorv, röda stugor och mineraler. Härliga tider, lättsamma tider.

Sedan kommer FN-dagen och Nobeldagen som båda är som skolans egna nationaldagar.

De mänskliga rättigheterna och kunskap står i fokus. Veckorna innan och veckorna efter får gärna fyllas med aktuell information och kunskap som rör de ständigt aktuella ämnena.

Mellan FN-dagen och Nobeldagen så kommer World Aids Day. Den uppmärksammar jag när jag undevisar i årskurs 8 och 9. En dag som verkligen ger perspektiv för eleverna  i samtal om demokrati, utveckling, samhälle och framtid. Sådan orättvisor, sådan sorg och det sker just nu på så otroligt många ställen runt om i världen.

Dagar att uppmärksammas årshjul slutar redan, i mitt klassrum,  i januari när Förintelsens minnesdag kommer. Varje år uppmärksammar jag denna dag på olika sätt. Dagen då fångarna i Auschwitz befriades 1945. Varje år blir effekten hos eleverna densamma. Något som det pratas om under lektion och efter lektion i många veckor.

Dagar att lättsamt fira går ner till noll. Dagar att uppmärksamma med de mänskliga rättigheterna och läroplanen i fokus där finns det mer att hämta. Då kan jag även med lätthet referera till läroplanen och skapa förståelse och legitimitet för vad jag gör. Det är mitt uppdrag.


Bästa lektionsreceptet!

En kaka blir bra gång efter gång om jag följer ett recept och har de rätta ingredienserna.

Finns det en liknande mall för att få lektionerna att bli bra gång på gång?

Ja, faktiskt så är det ju så att vissa förberedelser skapar förutsättningar som ger mig och mina elever de lektioner vi förtjänar. Med flera år i klassrummet och många stunder av reflektion och finslipning så tycker jag mig kunna presentera sju nyckelingredienser som får lektionerna att fungera bra pass efter pass.

Den tunga sanningen jag hela tiden landar i är att det är på mig som pedagog allt ligger, elevgruppen måste jag förhålla mig till.

Visst kan det hända saker utanför klassrummet och i klassrummet som jag faktiskt inte kan rå över som påverkar utgången av lektionen men när det gäller att skapa förutsättningar för att få mina elever att lyckas så är det på mig som pedagog som ansvaret ligger.

  1. Att skapa ett lugn inför lektionsstarten skapar förutsättningar för alla att lyckas. Lugnet i rummet ger varje elev förutsättning att skapa fokus och förståelse för uppgiften som ska göras. Nyckeln till lugnet tror jag ligger i när jag som pedagog vet när lektionen verkligen börja. När genomgången ska starta så är det bara jag som ledare i rummet som ska ha talutrymmet.
  2. Tydlighet i uppgiften. När jag som lärare vet vad jag vill och vart uppgiften leder till. Då är jag tydlig i mina förklaringar, välplanerad i mina exempel och genomgången hjälper alla att genomföra uppgiften efter bästa förmåga.
  3. Koppling till kunskapskraven hjälper mig att skapa förståelse för uppgiftens relevans till eleverna. Alla elever vill lyckas med sina studier och vet de vad som förväntas av just dem för att nå de kunskapskrav de strävar mot så kommer motiviationen och kunskapsivern raskt fram.
  4. En tydlig tidsram. Ger jag mina elever en tydlig sluttid, gärna ett klockslag, så ökar det skärpan och motivationen att ordentligt komma igång och slutföra uppgiften. En tydlig känsla av kontroll ges till eleven som själv kan lägga upp sitt studiepass och fördela arbetet efter egen förmåga.
  5. Materialet tillgängligt. Böcker och hjälpmedel nära till hands, tillgängligt för alla och introducerat vid genomgången. Det här hjälper alla att självständigt ta sig an uppgiften och känslan att ha kontroll och möjlighet att ta eget ansvar ökar. Oerhört viktigt att jag som ansvarig inte behöver lämna rummet för att kopiera eller hämta material.
  6. Ge rumsliga förutsättningar. Var förväntas eleverna jobba och hur ska arbetsron vara i de olika arbetsrummen. Här ger jag olika rum olika förutsättningar. Ett helt tyst rum, ett rum för små prat och ett rum för diskussion.
  7. Rätt person på rätt plats. Jag väntar ofta en extra minut innan jag börjar min genomgång. Lugnet som skapas är viktigt att respektera och börjar jag en genomgång som raskt blir avbruten av en som kommer sent riskerar att ändra lugnet till något som inte gynnar undervisningen.

Med dessa ingredienser redo så vet jag att med stor säkerhet blir lektionen riktigt bra och lärdomarna som sprids i rummet skapar självförtroende hos mina elever och god möjlighet för mig att hjälpa mina elever med vad just de behöver. Så ja, det finns ett recept på en lyckad lektion.

Det jobbiga är inte att hitta ingredienserna och följa mallen utan att hela tiden hålla skärpan på förståelsen att det är på mig som pedagog det ligger om utfallet blir som jag tänkt och vill.


Vi ses på måndag!

En tydlig förändring i mitt förhållningssätt som jag vet att jag gjort bara de senaste veckorna är orden- Vi ses på måndag!

Som lärare blir jag både nära i relation med eleverna men även en person som alltid håller professionell distans. Måndag till fredag ses vi i klassrummet jag undervisar, stöttar, vägleder med både glad och sträng röst, är personlig, professionell, tålmodig, vänlig. Men när fredagen kommer, klockan närmar sig tre och jag längtar hem till mitt så vet jag att det är elever som inte har samma längtan.

Två långa dagar innan rutinen och förutsägbarheten är tillbaka. Till dem kan jag inte önska god helg eller fråga vad gör du i helgen?

Till dem kan jag bara säga; Vi ses på måndag!  Med dessa ord ger jag ett löfte och en påminnelse om att på måndag är rutinen åter. På måndag lovar jag dig åter kunskap, personlig professionalism och hela min uppmärksamhet mellan 0800-1530.

Tidigare år har jag önskat god helg och berättat vad jag ska göra i helgen. Det har jag faktiskt slutat med. Visst är jag personlig, berättar historier från min vardag och min egen skolgång. Men framför allt är jag läraren, mentor, den vuxen i skolan.

Som lärare möter jag många människor och livsöden på bara en dag. De som älskar skolan,  de som skadar sig själva, de som har ångest, de som har allt och de som har ingenting, de som vill och de som tappat gnistan, de som svälter sig och de som äter för mycket, de som får allt och de som har inget, de som har en vuxen som blir arg och de som har en vuxen som helt enkelt slutat bry sig.

För alla dessa elever är jag rutinen, strukturen och en närvarande vuxen. Jag är där. Det här står orden för som jag säger på fredag eftermiddag. På måndag ses vi igen- då lovar jag dig åter kunskap och rutin. Vi ses på måndag!


Läromedel- det här använder jag i min undervisning

 


I början av min lärarkarriär, s
om faktiskt inte är så längesedan, så var det bäst att bara tacka och ta emot av det material som fanns i klassrummet. Internet var relativt nytt och det skolmaterial som fanns, i klassrummen jag ärvde, var det jag använde. Kartböcker och väggkartor där Belgiska Kongo fortfarande stod kvar och samhällsböcker som beskrev kommunistregimens utmaningar i Sovjetunionen var vanliga vid millennieskiftets början. Då som nu så var det inte bara att välja och vraka bland läromedelsföretagens rika utbud. Budgetar ska hållas och hållbarhet inkluderas.

 

Många klassrum som passerat har haft rader av böcker som ingen bläddrat i på många år. Andra rum har haft en desperat ihopplock av litteratur för att kunna ge eleverna något.

Med åren så har internet slagit igenom i varje del av samhället. Således även skolan. På senare år har en till en med lärplattor blivit det som gäller i många skolor. Utbudet av appar och digitala läromedel fullkomligen svämmar över i mail flöden, på mässor och i tipsgrupper på sociala medier. Härliga tider och samtidigt förvirrande tider.

Vilka är egentligen användbara för min undervisning?

Med erfarenhet dels av klassrum som dignar av material som mest fyller hyllplats. Samt erfarenhet av två nystartade skolor som saknar det mesta så har jag samlat på mig den kunskapen och erfarenheten att kunna säga;

Det här materialet behöver jag för att bedriva undervisning i SO på högstadiet.

Till mina rektorers förhoppningsvisa förtjusning så tycker jag definitivt att gratis är bra och ”less is definitely more.”

Det som kostar som material i min undervisning är stadieböcker i historia och religion. Javisst finns det många sidor på internet som har information om religion och historia, men jag är ännu ej övertygad om att det är just i dessa ämnen som själva grundinlärningen även ska inkludera avancerade källkritiska studier. Har jag i min undervisning tillgång till välskrivna och välgenomarbetade texter så kan vi istället lägga fokus på innehållet och ta källkritiken som en uppgift i uppgiften.

En bra kartbok och historisk atlas är för mig en självklarhet i alla klassrum. Att ha böcker att bläddra i och diskutera kring lyfter alla diskussioner. Nyfikenheten som kan skapas med kartor är oslagbar. I ett tidigare inlägg har jag skrivit om stenarnas betydelse i undervisningen och det hävdar jag fortfarande. En samling stenar måste det finnas.

För övrigt i både samhällskunskap och geografi så återkommer jag ständigt till dessa myndigheters- och föreningarssidor fyllda av ämnes- och spetskompetens:

  • Forum för Levande historia– utmärkta övningar, faktasamlingar, filmer och reflektionsmaterial. Enkelt att använda och utmärkt i undervisningen.
  • Riksdagen– här har vi lärare en alldeles egen flik fullmatad med information både till övningar direkt i klassrummet eller för stunder av egenstudier.
  • Regeringen– här finns material att beställa och kunskap att inhämta.
  • Unicefs skolmaterial– barnkonventionen i fokus och kunskapsnivåerna så uttänkta att det passar stor som liten i klassrummet.
  • Ungdomsmottagningen på nätet- dubbelt bra. Tycker att våra elever ska veta att den finns men förutom det så är det fullmatade med bra filmer och information om exemplevis diskrineringsgrunderna.
  • Statens medieråd– vidare förklaringar är onödiga. Vett och etikett på nätet är ett stort måste i alla samtal med elever.
  • Geologinsdag– fullspäckad med användarvänligt material, roliga tävlingar och bra fortbildning för mig som vuxen. De har även en generös och mycket kvalitativ referenssida som hjälper mig vidare. Allt på en och samma sida.
  • Domstol.se– uppdaterad, tillgänglig och en fantastisk kunskapsbank.

Sidor med rikt utbud av material att tillgå både digitalt och i fysisk form. Vissa delar finns att lyssna på andra delar på lättläst svenska eller till och med flera olika språk.  Gratis att beställa och källkritiken granskad av proffs. Det är något alldeles särskilt att ge eleverna ett material som är viktigt och användbart på riktigt direkt från verkligheten.

Var rädd om den här för vi kommer använd den mycket under de kommande åren. Gör den till din. Stryk under ord du inte förstår och markera kluriga sammanhang.

Som alltid när betydelsen förklaras och ett förtroligt ansvar förmedlas så händer det något med allvaret i situationen. Väldigt få häften försvinner.

Med det här materialet i mitt klassrum så vet jag att undervisningen blir både relevant och anpassningsbar. Oavsett om jag har materialet digitalt eller som faktiskt häfte så finns det tillgängligt till alla och uppdateringarna följer samhällsutvecklingen.

Med två nystartade skolor i bagaget och några andra skolor med mer välfyllda klassrum på vägen så kan jag idag 2018 säga:

Det här materialet behöver jag för att kunna ge mina elever goda förutsättningar att nå de kunskapskrav läroplanen föreskriver.

 


Att åka på utflykt

I mina tidiga lärarår var jag aktiv i den fackliga världen. Jag föreläste, rekryterade studerandemedlemmar och gjorde vad jag kunde för att lära andra om de juridiska måsten vi lärare förväntas veta och kunna utan att lärarutbildningen för den delen sade lite eller inget om det.

Tillsynsansvaret och det här med ansvar under utflykter är kunskaper som jag tidigt fick och spred till andra.

Ansvaret i att åka på utflykt är stort och varje utflyktsmorgon innan jag går till skolan så tänker jag- varför utsätter jag mig för det här? Detta till trots så är jag en person som gärna åker på utflykt med mina elever. I samband med augustidagarnas intensiva planering av årets aktiveter så är jag i farten och bokar in oss på både det ena och det andra. Begränsade till att gälla under skoltid och med tydlig information till vårdnadshavare, medresande kollegor och elever.

En sak som får en utflykt att lyckas och blir bra är inte utflyktens faktiska mål utan förarbetet som sker innan vi ens kommit iväg.

En tydlig planering till mina medföljande lärarkollegor. Vart ska vi, vad ska vi göra där, hur ska vi ta oss dit och vem ska ha vilken roll under resans gång? Även fast jag jobbar på högstadiet och ingen av mina elever skulle drömma om att gå på led och hålla hand så är principen densamma. En vuxen går först och en vuxen går sist, därimellan går andra vuxna som håller koll de med.

Det här presenteras även för eleverna både en och två gånger innan vi åker. Vart ska vi, hur tar vi oss dit och vad förväntas under resan och på utflyktsmålet? Mina erfarenheter när jag som ledig får åka tåg eller buss med skolelever som ska på utflykt och de fullkomlingen invaderar det kollektiva färdmedlet med sitt oljud väljer jag också att berätta om. Min strategi i dessa lägen är alltid- jag byter vagn, orkar inte på ledig tid med oljudet samt se vilsna kollegor från andra skolor låtsas att de inte riktigt känner igen sina egna elever. Men när jag jobbar då vill jag att eleverna lär för livet och inte är skolgruppen som gör att medpassagerar byter plats.

Vi lär att det finns andra som åker med oss och vi anpassar oss därefter.

Matsäcken, här lär jag fortfarande. Bara på senaste utflykten gjorde jag det dumma misstaget att börja prata om matsäcken innan jag presenterade utflyktsmålet.

Gör inte det, så fort matsäck har nämnts så slutar majoriteten av högstadieeleverna att lyssna.

De måste ha tagit med matsäck hemifrån och fått otaliga matsäcker från skolan under skolåren men ändå, matsäcken slukar alla annan information.

Även kring matsäcken krävs framförhållning. Kollegorna i köket behöver få tid att beställa och avboka lunchen. På min skola servar de fantastiskt. Fyllda baguetter, juice och smörgås vankas när det är utflyktsdags. Till elevernas lycka får de dessutom helt själva göra sin smörgås innan vi åker. Blandningarna i tillverkandes blir många gurka till den som vill, kalkon till en annan och helt utan något till den tredje.

Dagen innan utflykten, uppgifter delas ut. Vi repeterar både en och två gånger, gärna med olika kollegor vad som gäller på utflyktsdagen. Vill ju inte att reglerna och förhållningssättet kring utflykt ska bara vara förknippat med mig.

Utflyktsdag- här slår det aldrig fel. Alla elever kommer på utsatt tid, ofta med god marginal. Jag småpratar lite om dagen med eleverna, få eller ingen verkar osäker på dagens innehåll. De är så förväntansfulla. Oavsett om vi ska åka två stationer med buss för att se en teaterföreställning eller om det är en heldagsutflykt med två museibesök förväntningen på att faktiskt lämna skolbyggnaden med hela klassen är det stora äventyret.

Väl på väg så kommer det alltid kommentarer; måste vi gå så långt? varför tog vi den här vägen?  Lite smågnäll som jag inte tar som annat än, nu vill de prata lite men vet faktiskt inte vad de ska säga. 

Utflyktsdagar brukar jag även planera en lång promenad gärna i början av dagen. Vi hoppar av vid en tidigare hållplats för att få till en sightseeing tur när vi ändå är ute. Boendes nära Stockholms city så är det mycket att titta på. Vi kanske hoppar av vid Södras station för att uppleva Medborgarplatsen, Stockholms stora moské, Slottet och Riksdagen innan vi når målet för dagens utflykt.

Matsäcken försöker jag i möjligaste mån planera att den intas utomhus.  Möjligheterna för eleverna att sitta i olika grupperingar mer eller mindre avskilt uppskattas av både mig och dem.  Jag gillar att vi är ute. Jovisst får jag som vuxen stötta kring städning. Jag ansvara för att även det sista plockas upp.

Väl vid utflyktsmålet är de väl införstådda eleverna redo för uppdrag. Även på utflyktsdagar händer det saker som går utanför plan. En gång fick elever dammsuga ett besöksrum då de inte följt matsäck anvisningarna och en annan gång kom en väktare och repeterade museets ordningsregler för några elever. Men med framförhållningen och tydlig information så är det ändå förvånansvärt få sådana tillfällen.

Är vi kollegor dessutom väl förberedda så kan vi med lätthet även hantera eventuella händelser som sker utanför plan.

Efter en sådan här dag så brukar hemfärden vara dagens enklaste uppgift. Trötta elever ihopsjunkna i bussätet. Alla ord för dagen är sagda. Förväntningen inför dagen och de långa promenaderna tar ut sin rätt. Ibland kommenterar någon elev:

–  Varför tog det oss längre tid att ta oss till utflyksmålet än själva studiebesöket?

Klok reflektion.

Så är det, resan och förberedelsen är det som tar längst tid. Det är nog därför jag åker på utflykter gång på gång. Visst är det inspirerande och givande att visa eleverna museum och riksdagshus men det som bygger oss som grupp, det som skapar relation och minnen är det som sker därimellan. På hållplatsen väntandes på bussen, det där oväntade mötet i riksdagshuset, historien från eleven på promenaden- det är det som är hela äventyret när vi ska åka på utflykt.


Att skapa ett lugn

 

Oavsett skola, oavsett rum,  blir det ingen undervisning om det inte skapas ett lugn. En feedback som jag ofta får och har fått genom åren är att på dina lektioner finns ett lugn.


Vad är nyckeln bakom lektionen som börjar och slutar helt enligt plan?

En av de viktigaste grundstenarna i en lyckad lektion, enligt mig, ligger inte i undervisningsteorier som lärarutbildningen lärde ut eller att ha de senaste vetenskapliga beläggen i ämnet. Framgången i en lektion ligger i när jag som lärare vet när lektionen verkligen börjar, att sätta ord på det som kan verka självklart.
Det är att sätta ramen för vad som behöver finnas för att ge alla samma förutsättningar oavsett om det är en förskoleklass eller en årskurs nio.

På mina lektioner är första övningen alltid att sitta ner och vara tyst i väntan på de inledande och välkomnande hälsningsorden. Instruktionen står på tavlan och jag möter alltid i dörren för att även där påminna om vad som gäller.

Det här är inget som kommer av sig självt och inget som bara blir även fast det kan verka hur självklart som helst i ett vuxenperspektiv. Övningen inleder alla mina pass och det tar många lektioner innan de verkligen sitter. Är gruppen dessutom ny eller tanken att just så inleds ett lektionspass främmande för övriga i kollegiet tar det ännu längre tid.

Att försöka få en lugn start på en lektion när eleverna redan har intagit rummet är ingen bra start på ett pass. Då går energinivån upp hos både mig och elever. Att skapa ro på en lektion som börjat så tar en bra stund.

Om jag istället som ledare är där i tid innan lektionen startar har jag grunden till ett lyckat arbetspass. Genom att sätta på musik som lugnar och dämpa belysningen skapar jag goda förutsättningar för en god start. Med musiken vill jag förstärka den känsla som lektionen ska förmedla. Skriv upp passets förutsättningar på tavlan. Visa eleverna i ord vad som gäller. Vilket material behöver vara framme, hur ska de sitta, vem är det som leder och när ska de vara tysta? Där läggs grunden för lektionen och där tar passet sin början.

Möter jag dessutom mina elever i dörren och lugnar den orolige, dämpar den stressade, välkomnar den sene så ökar chansen att jag som lärare får den lektion jag vill ha.

Lektionen som gör att jag känner mig extra utvald att ha fått förmånen att undervisa denna grupp.


Med det etablerade lugnet kan passet gå vidare och ämnesgenomgången börja. Även här är det viktigt att sätta ord på förväntningarna. Ska jag hålla en genomgång försöker jag alltid ge en ungefärlig tid för hur lång genomgången är. Det är för att hjälpa elever som tycker det är svårt att hålla fokus. Jag går även igenom och förtydligar att vid en genomgång är det jag som har ordet och vill man ställa en fråga så ska man räcka upp handen och invänta sin tur. Allt för att ge alla förutsättningar att ställa in fokus och veta vad som förväntas.

Eleven i sin tur får genom de nedskrivna förutsättningarna möjlighet att ställa in sitt fokus på arbetspasset och kan läsa vad jag förväntar mig av den.

För eleven växer chansen att få gå ifrån lektionen med en känsla av att ha lyckats enormt.

Tydlighet i det som kan verka självklart lugnar de oroliga, dämpar den stressade och möjliggör för den sene att komma ikapp.

Är arbetspasset ett pass där uppgifter ska lösas så är det viktigt för mig som ledare att även där sätta ord på förväntningarna. Vem ska jobba med vem? Vem sitter var och var finns materialet som behövs för övningen? Inga av dessa moment är egentligen självklara, trots att de har förklara på alla lektioner under terminen. Det här är ingen anpassning jag gör för några utan ständigt för alla.


Att sätta ord på det som verkar självklart hjälper alla mina elever att lyckas bättre.

Ramarna för vad som förväntas är uttalade och hjälper alla förstå vad som gäller just för dem. Tillsammans i lugnet kan lektionen börja och endast fantasin kan sätta gränser för hur lärorikt och bra det kan bli.

 












 


En penna

Få saker är så förknippat med skola och kunskap som en enkel penna. Samtidigt är pennan en av de saker som ofta inte är var den förväntas vara. Strategierna att få pennan dit den förväntas vara är olika och ofta föremål för diskussion.

Vissa lärare löser frånvaro av penna genom att uppmärksamma eleven på att det är elevens ansvar att vara redo för lektionen och således gå och hämta en penna. Andra markerar tydligt för eleven att pennans frånvaro inte är okej, kanske till och med gör en notering i kalendern. En tredje grupp delar ut pennor.

Jag tillhör den sistnämnda gruppen.

Ingen i mitt klassrum ska behöva ödsla tid på leta efter en penna.

Det kan verka enkelt att ta med sig en penna. Hur ska du annars kunna skriva och få ner saker på ett papper? Men så enkelt är det inte. Vissa elever sitter 20 minuter av lektionen innan de upptäcker eller vågar berätta att de inte har någon penna. Att då låta dem gå ut ur rummet för att själv leta penna skulle innebära att värdefull inlärningstid går till spillo. Andra elever tycker att det är den bästa ursäkt i världen att få röra sig bort från det som är svårt och istället söka en penna. För vissa är det helt enkelt så att en penna bara försvinner och inte kommer åter.

Därför har jag valt strategin att alltid ha med pennor. Att som elev bli erbjuden pennan kan vara riktigt spännande.  Eleven får känna sig lite utvald och speciell när denne får låna något av mig. Att låna något kan också vara en bra isbrytare i en ny relation. Jag kan även se att de blir en vinst i förtroende och eget ansvar. För aldrig är det väl så noga att lämna tillbaka något som när du fått ett alldeles eget förtroende.

Mitt pennfodral har alltid varit öppet, fylld med pennor.

Ingen ska behöva gå ut ur klassrummet eller ägna värdefull lektionstid åt att leta efter  en penna. Sällan eller aldrig försvinner heller dessa pennor, de tillhör ju någon som bryr sig att det ska gå bra  för dig.

 

Jag tänker att vi alla vill lyckas. Många av oss behöver hjälp

att få de förutsättningar som behövs för att det ska gå så bra så möjligt. Ett litet fodral fullt av pennor kan således vara skillnaden mellan en lugn lektion med fokus på kunskap och en timme av vandrande bort från det som är svårt.