När oddsen är emot situationen

Det finns stunder när jag går in i ett rum eller en situation och jag bara vet att oddsen är emot mig.

Vissa stunder och situationer bara vet jag som erfaren lärare att det här kan gå hursomhelst.

Det finns ingen planering att tillgång ingen manual att följa. Ingen didaktisk skrift eller pedagogisk teori kan rädda mig utan det är bara att kasta sig ut och hoppas på det bästa. För är jag där, en vuxen och ledare, i en given situation förväntas jag agera och vara professionell även fast jag vet att det här blir nog helt enkelt inte bra.

Minns tydligt för något år sedan när första snön hade kommit. Eleverna hade valt en mycket olämplig plats för sitt snöbollskrig. Någon från skolan behövde gå dit, det blev jag, för att få slut på snöbollskriget. Satte med nedsänkt huvud på mig jackan och gick med tunga steg mot platsen. Det här kan gå hursomhelst.

Var i ett annat liknande läge häromdagen, inomhus denna gång. Eleverna hade haft prov. Två timmar hade de suttit och skrivit om fysikens magiska värld. Fulla av fokus hade de suttit där minut efter minut, timme på timme. Kollegorna och jag hade vaktat som stolta lejoninnor över rummen. När provtiden var slut fick alla gå ut på en välförtjänt paus  i det vackra snölandskapet. Allt enligt plan och inga konstigheter. Men efter rasten…

En timme kvar till lunch. 60 hungriga och efter helgen- och prov- trötta årskurs åttor. Vad ska vi hitta på?

Efter ett snabbt kollegialt övervägande så bestämde vi två pass á 30 minuter för vardera grupp i svenska och matematik. En genomgång behövde hållas i matematik och i svenskan ville jag fortsätta högläsningen av vår gemensamma bok.

Eleverna väller in från rasten. De visar hur trötta de är, några pratar om hur hungriga de är och suckarna att det är en timme kvar till lunch är tydliga.

Gruppen kommer in i lektionssalen. Vissa lägger sig över bänkarna. Andra lutar sig långt bakåt på sin stol. En elev kommer fram och frågar trött:

– Vad ska vi göra?

– Tänkte läsa högt för er en halvtimme, svarar jag.

Eleven, kom ihåg att det här är årskurs åttor,  ger mig en innerlig kram och riktigt kryper upp i min famn inför hela klassen.

– Tack Karin, tack.  Så skönt att bara lyssna.

Fokuset från övriga gruppen är inte på topp men jag tar till stoltricket.

Jag tar fram min pall som står längst fram i klassrummet. Flyttar den mot rummets mitt och bara sätter mig ner och tittar ut över gruppen.

En efter en tystnar och ordet blir mitt.

-Under andra världskriget fanns det soldater som frivilligt anmälde sig till tjänstgöring i uppdrag som de visste att de inte skulle komma levande ifrån, inledde jag passet. De kallades Kamikazepiloter. Efter det har vi fått begreppet kamiakaze-projekt. När ni nu kom in från rasten så tänkte jag precis så. Ni är trötta och hungriga efter att ha jobbat hårt i två timmar. Vi måste ha en timmes lektion till. Det här blir som ett kamiakaze-projekt för mig som lärare. Oddsen är emot mig att få lektionen att lyckas.

Eleverna lyssna på helspänn. Wow tänker jag tyst för mig själv. Det kanske går vägen.

– Ni behöver bara luta er tillbaka, fortsätter jag, eller lägga er över bänken och lyssna. Jag tänker läsa för er.

Den kramande eleven börjar få huvudmassage av bänkkamraten. Några lägger sig på golvet och andra kryper upp i de djupa fönstren.

Jag börjar läsa.

Förundrad och samtidigt fnittrigt glad inombords. Det lyckades. Hade verkligen inte trott att det här skulle bli ett stolt ögonblick värt att dokumentera, men det blev det.

6 kommentarer

Kommentarrubrik

Magnus Martinsson

Magnus Martinsson

Ingen planering, manual eller teori, men du hade rutin och erfarenhet från en rad olika situationer. Det är väl här det blir intressant hur skollagens beprövad erfarenhet definieras.

Svara

Kommentarrubrik

Karin Boberg

Karin Boberg

Tack Magnus! Kul att du är här och läser.

Svara

Kommentarrubrik

Ulrika

Ulrika

Det värmde mig inombords att bara läsa det. Tack för att du delade med dig av dina tankar. Mvh Ulrika Leifsdotter

Svara

Kommentarrubrik

Karin Boberg

Karin Boberg

Tack för att du läser!

Svara

Kommentarrubrik

Oscar

Oscar

Wow! Rysningar!!

Svara

Kommentarrubrik

Karin Boberg

Karin Boberg

Tack!

Svara

Kommentera

E-postadress publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*
*
*