Att kramas- eller inte?

Uppstartsdagar med kollegiet. Vi ses igen efter en lång ledighet. Några kramas andra inte. Vissa får många kramar andra får inga. Vi är vuxna och tar förhoppningsvis egna beslut och visar tydligt om vi vill kramas eller inte. Förhoppningsvis får alla som vill iallafall ett erbjudande om en kram.
Hos mig väcker kramen en del funderingar.
På måndag börjar skolan åter efter sommarlovet. Då ställs frågan på sin spets- ska vi krama våra elever som en välkomstgest eller inte?
Vem vill verkligen ha en kram? Vilka ställer upp på en kram för att det är artigt? Vilka ställer upp på en kram för att de känner att det är ett måste att uthärda både i hemmet och i skolan?
En del elever kan känna att de förväntas ge ömhet till vuxna. En del saknar ömhet och längtar den. En del avskyr kramen. En del lever för kramen. För vissa är det en artighetsgest. Törs man säga nej när en vuxen frågar om den får ge en kram?
I början av karriären kramade jag alla på avslutningen, tog varvet runt. Vilka av eleverna ville egentligen krama mig? Det var en fråga jag inte ställde mig då.
Är själv som person inte den kramiga typen på jobbet. Kommer någon elev fram till mig med öppna armar så får de en kram. Ger annars väldigt få kramar till mina elever. Minns en lärare från min skoltid som gav mig en kram, det tyckte jag själv var väldigt speciellt. Idag får våra elever betydligt fler kramar.
Jag tycker kramfrågan är svår.
Hur vet jag om eleven verkligen vill ha en kram? Är det en del av min roll att ge kram? Kan kramen väcka avund hos några? Oro hos vissa? Trygghet för någon? Kanske till och med kännas som ett måste för att alla andra verkar krama just den läraren?

 

4 kommentarer

Kommentarrubrik

Mats

Mats

Morgon ”kram” ”armen om” till alla mina barn i år3, har gjort det sen år1, fungerar fin fint, kolleger - aldrig!

Svara

Kommentarrubrik

Linda

Linda

Mycket tänkvärt! Har aldrig reflekterat över det tidigare utan gått på magkänslan. Dock är det ju inte säkert att min magkänsla är den samma som mina elevers...

Svara

Kommentarrubrik

LottaN

LottaN

Kramar gärna - på elevens intitiativ! Jag brukar dock ta i hand och se eleven i ögonen. Det händer ibland att jag frågar, om någon varit ledsen eller det varit lite tufft, om de vill ha en kram. Ibland vill de, ibland inte. Min kollega och jag firar inte avslutningar, men vi träffar ju naturligtvis klassen på avslutningsdagen och brukar då säga när det är dags att gå att "vi gillar ju kramar..." 99% brukar kramas.

Svara

Kommentarrubrik

Linda

Linda

Har ofta funderat över samma fråga. Hur vet man att man inte för över sina eller andras värderingar på barnen och som du säger, hur vet man att barnen verkligen verkligen vill kramas, utan att låta sig påverkas till det. Min tvekan beror på min egen barndom när jag avskydde kramar men inget vågade säga. Jag hatade det med varje fiber i min kropp, hatade lukten av de vuxna som inte stod mig tillräckligt nära för att jag skulle vilja krama dem men ändå gjorde det. Jag vågade inget annat, var rädd att de skulle tycka det var något fel på mig. Och när vuxna idag säger att det sker på barnens initiativ så kan jag bara säga att det trodde nog mina lärare också. Om de fem barnen före dig kramar fröken och du är en blyg liten figur som inte vill göra något väsen av dig, skulle du då vara den som backar? Det jag hade behövt var en vuxen som på riktigt lyssnade på mig, som såg mig i ögonen och lyssnade på vad jag faktiskt svarade på deras frågor. Både då och nu när jag själv är lärare ser jag så många lärare som inte på riktigt ser individerna de har framför sig, de bara utgår från hur barn förväntas tycka, tänka och känna. Så tusen gånger hellre en vänlig fråga och tid att lyssna på svaret än en kram.

Svara

Kommentera

E-postadress publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*
*
*