Hur svårt kan det vara? – lektionen som inte blev bra

Det är tidigt på terminen. Vi ska ha en lektion i geografi. Kartboken ska introduceras för första gången det här läsåret. Eleverna ska få göra en klassisk och omtyckt uppgift. Titta i kartboken, fyll i en matchande blindkarta. Vilken information finns egentligen i en kartbok? Min erfarenhet vet att det här blir en lugn lektion.

Det är något med kartböcker och blindkartor som lockar och alltid fungerar.

Den lugnande musiken är på. Gruppen kommer in från rast. Materialet är framme. Lektionen i all sin enkelhet är välplanerad. Tillsammans hittar vi lugnet och genomgången kan börja.

– Idag ska vi jobba i kartboken. Vi ska lära om vilken information du kan hitta i en kartbok. Ni kommer alla få en blindkarta med uppgifter att lösa. På sidan 6 och 7 i kartboken hittar ni informationen som blindkartorna efterfrågar. Jobba enskilt så alla får leta efter informationen. Vill ni ha hjälp så räck upp handen så kommer jag till dig.

Genomgången känns glasklar. Alla har fått sitt material. Dags att börja jobba.

En hand sträcks upp: – Kan jag få hjälp? Ytterligare en hand kommer upp. En elev kommer fram till mig och undrar: – Kan jag få hjälp? En elev frågar en annan. Tre händer till räcks upp. Jag går runt och hjälper elev efter elev. Ändå verkar behovet av hjälp inte försvinna. Har ingen förstått instruktionen?

Fyra personer står framför mig- Kan vi få hjälp? Några elever slutar jobba och börjar prata med varandra om spelet de har på telefonen. En elev går mot fönstret och börjar fingra på bollen som ligger där. Ytterligare en elev reser sig och går mot bollen. Eleven som först räckte upp handen ropar- Kommer du inte snart? En annan säger: – Jag frågade först.Jag går runt metodiskt försöker hjälpa varje elev men alla har samma frågor, ingen verkar veta vad de ska göra. Ljudnivån stiger i rummet. Vissa har helt slutat jobba och prata med varandra.

Var försvann lugnet från lektionens början?

Jag befinner mig mitt i ett frågande kör. Ingen verkar ha förstått eller lyssnat på  instruktionen. Alla vill ha hjälp med exakt samma sak.

Mitt inre jag skriker: – HUR SVÅRT KAN DET VARA ??? Slå upp sid 6 i kartboken och jämför bilderna.Ett djupt andetagen. Börjar jag höja rösten och tappa lugnet nu så blir inget bättre av det.

Dags att tänka om. Dags att prioritera. Vilken riktning måste jag försök få eleverna mot?

Vad är viktigast just nu? Måste alla sitta ner? Ska jag göra om genomgången? Dags för en tidig bensträckare? Vad är det som de inte förstår?

Jag tar ett beslut och höjer rösten en aning:- Alla måste sitta ner. Räck upp handen och vänta på att jag kommer till er.

Instruktionen fungerar. Eleverna återvänder till sina platser. Jag går runt till alla, få verkat ha förstått uppgiften. Slå upp sidan 6 i kartboken. Titta på kartan. Jämför med papperet du har framför dig. Vad heter landet i kartboken? För över information till papperet. Om och om igen samma instruktion. Ett inre mantra går i mitt huvud- Hur svårt kan det vara?

Lektion är slut eleverna lämnar rummet. Jag står kvar med kaoset i huvudet plockades förstrött några papper. Vad hände egentligen här? Hur kunde det bli så här? Lektionen började i ett härligt lugn. Materialet var på plats och alla satt lugna vid genomgången. Var instruktionen otydlig? Var uppgiften för svår? Hade det hänt något på rasten som jag inte visste? Massa frågor. Inga svar. Det här brukar ju vara både uppskattat och självgående arbete. Vad var det som hände egentligen?

Dessa pass kommer ibland, väcker alltid många frågor hos mig. Men mest av allt väcker det alltid nya kunskaper om mig själv och min profession. Perfekt tillfälle att finslipa, reflektera och göra om.



























 

2 kommentarer

Kommentarrubrik

Mimmi

Mimmi

Men.... Kom du fram till vad som blev fel???

Svara

Kommentarrubrik

Karin Boberg

Karin Boberg

Egentligen inte, vissa lektioner förbli ett lärorikt mysterium.

Svara

Kommentera

E-postadress publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*
*
*