Hur svårt kan det vara? – lektionen som inte blev bra

Det är tidigt på terminen. Vi ska ha en lektion i geografi. Kartboken ska introduceras för första gången det här läsåret. Eleverna ska få göra en klassisk och omtyckt uppgift. Titta i kartboken, fyll i en matchande blindkarta. Vilken information finns egentligen i en kartbok? Min erfarenhet vet att det här blir en lugn lektion.

Det är något med kartböcker och blindkartor som lockar och alltid fungerar.

Den lugnande musiken är på. Gruppen kommer in från rast. Materialet är framme. Lektionen i all sin enkelhet är välplanerad. Tillsammans hittar vi lugnet och genomgången kan börja.

– Idag ska vi jobba i kartboken. Vi ska lära om vilken information du kan hitta i en kartbok. Ni kommer alla få en blindkarta med uppgifter att lösa. På sidan 6 och 7 i kartboken hittar ni informationen som blindkartorna efterfrågar. Jobba enskilt så alla får leta efter informationen. Vill ni ha hjälp så räck upp handen så kommer jag till dig.

Genomgången känns glasklar. Alla har fått sitt material. Dags att börja jobba.

En hand sträcks upp: – Kan jag få hjälp? Ytterligare en hand kommer upp. En elev kommer fram till mig och undrar: – Kan jag få hjälp? En elev frågar en annan. Tre händer till räcks upp. Jag går runt och hjälper elev efter elev. Ändå verkar behovet av hjälp inte försvinna. Har ingen förstått instruktionen?

Fyra personer står framför mig- Kan vi få hjälp? Några elever slutar jobba och börjar prata med varandra om spelet de har på telefonen. En elev går mot fönstret och börjar fingra på bollen som ligger där. Ytterligare en elev reser sig och går mot bollen. Eleven som först räckte upp handen ropar- Kommer du inte snart? En annan säger: – Jag frågade först.Jag går runt metodiskt försöker hjälpa varje elev men alla har samma frågor, ingen verkar veta vad de ska göra. Ljudnivån stiger i rummet. Vissa har helt slutat jobba och prata med varandra.

Var försvann lugnet från lektionens början?

Jag befinner mig mitt i ett frågande kör. Ingen verkar ha förstått eller lyssnat på  instruktionen. Alla vill ha hjälp med exakt samma sak.

Mitt inre jag skriker: – HUR SVÅRT KAN DET VARA ??? Slå upp sid 6 i kartboken och jämför bilderna.Ett djupt andetagen. Börjar jag höja rösten och tappa lugnet nu så blir inget bättre av det.

Dags att tänka om. Dags att prioritera. Vilken riktning måste jag försök få eleverna mot?

Vad är viktigast just nu? Måste alla sitta ner? Ska jag göra om genomgången? Dags för en tidig bensträckare? Vad är det som de inte förstår?

Jag tar ett beslut och höjer rösten en aning:- Alla måste sitta ner. Räck upp handen och vänta på att jag kommer till er.

Instruktionen fungerar. Eleverna återvänder till sina platser. Jag går runt till alla, få verkat ha förstått uppgiften. Slå upp sidan 6 i kartboken. Titta på kartan. Jämför med papperet du har framför dig. Vad heter landet i kartboken? För över information till papperet. Om och om igen samma instruktion. Ett inre mantra går i mitt huvud- Hur svårt kan det vara?

Lektion är slut eleverna lämnar rummet. Jag står kvar med kaoset i huvudet plockades förstrött några papper. Vad hände egentligen här? Hur kunde det bli så här? Lektionen började i ett härligt lugn. Materialet var på plats och alla satt lugna vid genomgången. Var instruktionen otydlig? Var uppgiften för svår? Hade det hänt något på rasten som jag inte visste? Massa frågor. Inga svar. Det här brukar ju vara både uppskattat och självgående arbete. Vad var det som hände egentligen?

Dessa pass kommer ibland, väcker alltid många frågor hos mig. Men mest av allt väcker det alltid nya kunskaper om mig själv och min profession. Perfekt tillfälle att finslipa, reflektera och göra om.



























 


Världsläget sitter i klassrummet- vad gör jag nu?

Tsunamin i Indiska oceanen 2004, flyktingströmmarna från bl.a. Afghanistan och Syrien  2015 och terrorattentatet på Drottninggatan 2017. Händelser som sker i vår omvärld sätter sina direkta spår i undervisningen. Plötsligt en dag är det inte bara rubriker att diskutera eller ett ämne att ta upp.

En dag sitter nyhetsläget i klassrummet.

En lektion för några år sedan  bär jag fortfarande med mig.  Medierna var fyllda med rapporter om röda räddningsbåtar på Medelhavet. I Globen talade Hans Rosling om kriget i Syrien samt tackade alla som varit modiga att fly och tagit sig till Sverige. På Centralstationen i Stockholm stod frivilliga och hjälparbetare redo att möta flyktingar.

En dag får vi en ny elev till vår skola. Ett nytt namn, en ny person. Eleven kom från ett annat land men kunde engelska och ville gärna börja sina studier så fort det bara gick. Egentligen inget konstigt men den här personen kom med en historia som jag i efterhand hade hoppats aldrig hade behövt skrivas. Plötsligt satt eleven där i mitt klassrum, världsläget var plötslig där i rummet.

Vad gör jag nu?

Allt vi pratat om i klassrummet diskuterat och försökt förstå kring flyktingströmmarna, nu är det en person i klassrummet som upplevt allt. Gruppen arbetade med historia och efterkrigstiden. Vi hade precis börjat diskutera folkmordet i Rwanda. Eleven pratar god engelska och skulle delta på alla mina lektioner med gruppen. Historia alla kan delta. En vecka går, vi ska se Hotell Rwanda.

Ska eleven vara med?

Jag prata med eleven och förklarar vad vi ska göra. Förklarar historien och vad som hänt i Rwanda. Eleven är en mogen person och resonemanget vi för känns djupgående och förtroligt. Film momentet  är inget måste de finns andra uppgifter att göra. Eleven vill vara med och se filmen.
-Det är ingen fara, det går bra, säger eleven.

Lektionen för filmvisning börjar. Filmen rullar gång och historien bakom folkmordet berättas. Jag tittar ut över klassen och ser hur historien verkar landa hos eleverna. Där borta i hörnet ser jag att den nya eleven gråter. Tyst förbannar jag mitt beslut att ha tillåtit min elev att se filmen. Jag går fram till eleven som torkar sitt ansikte med en medhavd välanvänd näsduk av tyg.

– Kom du ska inte se det här, säger jag.

Jag leder eleven bort till det angränsande grupprummet.  Väl där rinner inte tårarna stilla hos eleven utan en ofattbar förtvivlan brister ut hos den unga människan. En förtvivlan bortom ord och rum. Jag håller elevens axlar i ett fast grepp. Någonstans kommer minnet till mig att ta ett fast tag i väldigt ledsna personer och låt dem känna att deras kropp är där och ändlig.

Jag sitter helt tyst bredvid eleven och bara är vid dennes sida. Det finns inga ord för en stund som denna. Tillslut säger jag:

– Förlåt du skulle inte sett det här.

Eleven torkar sig med sin välanvända näsduk av tyg och svarar:
– Det här är inget mot vad jag varit med om.
Eleven tar fram sin mobil och börjar bläddra bland sina bilder. Tillslut säger eleven:
– Det här är min yngsta släkting. Visst är barnet fint?  

Bilden visar ett litet barn som ser ut att sova. Eleven förklarar att de dödade barnet, med de så menar eleven Al-Qaida. Världsläget gör sig absurt påmint i detta lilla grupprum i en skola bland många. Jag förstår tydligt att barnet på bilden inte sover, barnet är dött. Eleven fortsätter bläddra i sin telefon. Visar en bild av något som liknar rester av ett fordon. Bussen blev attackerad förklarar eleven.

-Alla dog, sånt här händer hela tiden. Ingen hjälper oss.

Fler bilder på döda människor. Eleven berättar och visar, visar och berättar. Jag förblir tyst, har inga ord som passar. Gruppen utanför gör sig påmind. Jag går ut och tittar till de andra. De ser att jag är tagen av stunden och samtalet i grupprummet. Klassen är helt tyst och fokuserad på filmen men även tagna av stundens allvar.  De vet, trots min tystnad, att det händer svåra saker i grupprummet.

Fler bilder och en historia om ett hastigt uppbrott från en familj långt borta. En saknad och sorg som eleven berättar med hjälp av bilder i sin telefon. Bilder från en värld som jag bara läst om i tidningen eller flyktigt sett på nyheterna. En historia som är så tung att gråten och orden stockar sig hos mig.

Lektionen är slut. Eleven sitter i grupprummet. Djupt rörd av berättelsen från grupprummet avslutar jag lektionen. Utan ord visar mina elever att de förstår att en historia långt bortom deras verklighet har berättats i grupprummet. Eleverna lämnar klassrummet. En elev stannar kvar och kommer fram till mig och frågar:

– Får jag ge vår nye klasskamrat en kram?
– Jag vet inte, svarar jag.  

Tänker samtidigt hur gör vi när vi träffar någon som förlorat allt och sett det vidrigaste av vidrigheter? Har det här barnet fått en kram av en jämnårig manlig person tidigare? Betyder en kram samma sak för de frågande eleven som den förtvivlade?
– Jag vet inte om det är en bra idé just nu, kanske senare. Vi får lära känna varandra lite bättre först.

Eleven kommer ut från grupprummet med den välanvända näsduken av tyg i handen. I ensamheten i grupprummet har eleven samlat sig och är lugn.

– Hur går det frågar jag? Väl medveten att frågan är platt men tusen gånger bättre än en fråga om eventuellt mående skulle ha varit.
– Det är ok, svarar eleven samlat.

Eleven går ut och stoppar sin välanvända näsduk av tyg i fickan. Jag samlar förvirrat ihop mina saker. Går till mitt arbetsrum helt tom i blick och tanke. Klassen och eleverna ha gått mot idrottspass och lämnat byggnaden.

I arbetsrummet är jag inte ensam. Kollegorna på plats ser min tomma flackande blick och lägger bort vad de har för händerna. De ställer om fokus till att lyssna på mig.

– Hur ska vi hantera det här? frågar jag dem. Vad gör jag nu?

Veckorna som följde blev omtumlande både i klassrummet och ute i Europa. Flyktingströmmarna fortsatte till Sverige. Frivilliga mötte på Central stationen. Diskussioner i riksdagen om flyktingkrisen. Eleven ville få klasskamraterna att förstå sin historia. Klasskamraterna ville välkomna och visa sin vardag. Min närmaste rektor tog sig an uppgiften att skaffa stöd till mig som medarbetare. Det här var något helt nytt för vår skola och samhället. Diskussionen fortsatte- vad gör vi nu?


Ordets makt

Makten i ordet och ansvaret som vår yttrandefrihet för med sig är centrala delar i min undervisning som lärare. Att jag dessutom är lärare i de samhällsorienterande ämnena gör att jag även i mina ämnespass har starkt fokus på frågan. Olika sätt att uppmärksamma demokratins ansvar samt varierade former att presentera rätten till det fria ordet är nödvändiga för att ge eleverna verktyg att förstå innebörden.

Direkt i början av terminen markerar jag riktning för diskussionen och visar att allas lika värde är en självklarhet. Övningar om Barnkonventionen, Diskrimineringsgrunderna, yttrandefrihet och tryckfrihet inkluderas i det dagliga arbetet. Diskrimineringsgrunderna och barnkonventionen aktualiseras därefter kontinuerligt under terminen.

Ordet och tanken är fri men jag vill alltid tydligt markera att med friheten kommer ett stort ansvar.

Ingen får ta rätten att kränka någon annan för dennes person. Här och i många andra olika sammanhang brukar jag ta hjälp av musikvärlden för att skapa engagemang och förståelse.

Att Madonna är en fantastiska underhållare och banbrytande artist är nyhet för få. Yttrandefrihet och artistiskt nyskapande har följt hennes framgångsrika och långa karriär. Att i mitt klassrum introducera henne som sagoförfattare är det få som kan föreställa sig.

Boken Herr Peabodys äpplen av Madonna, som förövrigt är dedicerad till världens alla lärare, har för mig blivit en trogen följeslagare i klassrummet sedan den utgavs 2003. En saga blir alltid en bra början på en lektion oavsett ålder på eleverna. Är eleverna äldre, som mina högstadieelever är, så blir diskussionen som följer alltid analytisk och full av intressanta kopplingar till värdegrundsfrågor. 

Makten som ligger i ordet förtydligas av sagans form.

Sagan tar plats i en liten stad någonstans världen. Ett barn i staden ser knattelagets populäre tränare göra något som vid första anblicken ser ut att vara en stöld. Barnet sprider sin historia i den lilla staden. Stadens invånare börjar snabbt vända tränaren ryggen.

Boken hjälper mig i undervisningen om yttrande- och tryckfrihet. Ansvaret som kommer med dessa friheter är stora.

Att rent teoretiskt lära sig vad friheterna betyder brukar inte vara någon större svårighet. När teori ska bli praktik brukar svårighetsgraden öka.

Vad får vi egentligen säga till och om varandra utan att missbruka friheterna? Hur lätt kan inte en diskussion på internet ta en vändning som skapar både konflikt och ledsamheter? Ett rykte utan minsta spår av kritisk granskning blir lätt en etablerad sanning.

När tränaren i den lilla staden får höra ryktet som cirkulerar kring honom konfronterar han barnet. Barnet får en mycket symbolisk tillrättavisning som väcker många tankar hos läsaren eller i detta fall lyssnande eleven.

Bokens innehåll leder till en tydlig diskussion om ordets makt. Slutet ger även goda infallsvinklar till samtal om konsekvenser av ryktesspridning och vikten av själv skapa sig en uppfattning om vad som hänt. Varje gång får sagan önskad effekt med diskussion om ordets makt.


Att skapa ett lugn

 

Oavsett skola, oavsett rum,  blir det ingen undervisning om det inte skapas ett lugn. En feedback som jag ofta får och har fått genom åren är att på dina lektioner finns ett lugn.


Vad är nyckeln bakom lektionen som börjar och slutar helt enligt plan?

En av de viktigaste grundstenarna i en lyckad lektion, enligt mig, ligger inte i undervisningsteorier som lärarutbildningen lärde ut eller att ha de senaste vetenskapliga beläggen i ämnet. Framgången i en lektion ligger i när jag som lärare vet när lektionen verkligen börjar, att sätta ord på det som kan verka självklart.
Det är att sätta ramen för vad som behöver finnas för att ge alla samma förutsättningar oavsett om det är en förskoleklass eller en årskurs nio.

På mina lektioner är första övningen alltid att sitta ner och vara tyst i väntan på de inledande och välkomnande hälsningsorden. Instruktionen står på tavlan och jag möter alltid i dörren för att även där påminna om vad som gäller.

Det här är inget som kommer av sig självt och inget som bara blir även fast det kan verka hur självklart som helst i ett vuxenperspektiv. Övningen inleder alla mina pass och det tar många lektioner innan de verkligen sitter. Är gruppen dessutom ny eller tanken att just så inleds ett lektionspass främmande för övriga i kollegiet tar det ännu längre tid.

Att försöka få en lugn start på en lektion när eleverna redan har intagit rummet är ingen bra start på ett pass. Då går energinivån upp hos både mig och elever. Att skapa ro på en lektion som börjat så tar en bra stund.

Om jag istället som ledare är där i tid innan lektionen startar har jag grunden till ett lyckat arbetspass. Genom att sätta på musik som lugnar och dämpa belysningen skapar jag goda förutsättningar för en god start. Med musiken vill jag förstärka den känsla som lektionen ska förmedla. Skriv upp passets förutsättningar på tavlan. Visa eleverna i ord vad som gäller. Vilket material behöver vara framme, hur ska de sitta, vem är det som leder och när ska de vara tysta? Där läggs grunden för lektionen och där tar passet sin början.

Möter jag dessutom mina elever i dörren och lugnar den orolige, dämpar den stressade, välkomnar den sene så ökar chansen att jag som lärare får den lektion jag vill ha.

Lektionen som gör att jag känner mig extra utvald att ha fått förmånen att undervisa denna grupp.


Med det etablerade lugnet kan passet gå vidare och ämnesgenomgången börja. Även här är det viktigt att sätta ord på förväntningarna. Ska jag hålla en genomgång försöker jag alltid ge en ungefärlig tid för hur lång genomgången är. Det är för att hjälpa elever som tycker det är svårt att hålla fokus. Jag går även igenom och förtydligar att vid en genomgång är det jag som har ordet och vill man ställa en fråga så ska man räcka upp handen och invänta sin tur. Allt för att ge alla förutsättningar att ställa in fokus och veta vad som förväntas.

Eleven i sin tur får genom de nedskrivna förutsättningarna möjlighet att ställa in sitt fokus på arbetspasset och kan läsa vad jag förväntar mig av den.

För eleven växer chansen att få gå ifrån lektionen med en känsla av att ha lyckats enormt.

Tydlighet i det som kan verka självklart lugnar de oroliga, dämpar den stressade och möjliggör för den sene att komma ikapp.

Är arbetspasset ett pass där uppgifter ska lösas så är det viktigt för mig som ledare att även där sätta ord på förväntningarna. Vem ska jobba med vem? Vem sitter var och var finns materialet som behövs för övningen? Inga av dessa moment är egentligen självklara, trots att de har förklara på alla lektioner under terminen. Det här är ingen anpassning jag gör för några utan ständigt för alla.


Att sätta ord på det som verkar självklart hjälper alla mina elever att lyckas bättre.

Ramarna för vad som förväntas är uttalade och hjälper alla förstå vad som gäller just för dem. Tillsammans i lugnet kan lektionen börja och endast fantasin kan sätta gränser för hur lärorikt och bra det kan bli.

 












 


En penna

Få saker är så förknippat med skola och kunskap som en enkel penna. Samtidigt är pennan en av de saker som ofta inte är var den förväntas vara. Strategierna att få pennan dit den förväntas vara är olika och ofta föremål för diskussion.

Vissa lärare löser frånvaro av penna genom att uppmärksamma eleven på att det är elevens ansvar att vara redo för lektionen och således gå och hämta en penna. Andra markerar tydligt för eleven att pennans frånvaro inte är okej, kanske till och med gör en notering i kalendern. En tredje grupp delar ut pennor.

Jag tillhör den sistnämnda gruppen.

Ingen i mitt klassrum ska behöva ödsla tid på leta efter en penna.

Det kan verka enkelt att ta med sig en penna. Hur ska du annars kunna skriva och få ner saker på ett papper? Men så enkelt är det inte. Vissa elever sitter 20 minuter av lektionen innan de upptäcker eller vågar berätta att de inte har någon penna. Att då låta dem gå ut ur rummet för att själv leta penna skulle innebära att värdefull inlärningstid går till spillo. Andra elever tycker att det är den bästa ursäkt i världen att få röra sig bort från det som är svårt och istället söka en penna. För vissa är det helt enkelt så att en penna bara försvinner och inte kommer åter.

Därför har jag valt strategin att alltid ha med pennor. Att som elev bli erbjuden pennan kan vara riktigt spännande.  Eleven får känna sig lite utvald och speciell när denne får låna något av mig. Att låna något kan också vara en bra isbrytare i en ny relation. Jag kan även se att de blir en vinst i förtroende och eget ansvar. För aldrig är det väl så noga att lämna tillbaka något som när du fått ett alldeles eget förtroende.

Mitt pennfodral har alltid varit öppet, fylld med pennor.

Ingen ska behöva gå ut ur klassrummet eller ägna värdefull lektionstid åt att leta efter  en penna. Sällan eller aldrig försvinner heller dessa pennor, de tillhör ju någon som bryr sig att det ska gå bra  för dig.

 

Jag tänker att vi alla vill lyckas. Många av oss behöver hjälp

att få de förutsättningar som behövs för att det ska gå så bra så möjligt. Ett litet fodral fullt av pennor kan således vara skillnaden mellan en lugn lektion med fokus på kunskap och en timme av vandrande bort från det som är svårt.